Kapitel 1 - Fredag 06/09

Fideli stod vid köksbänken, bambuvispen i handen, och vispade långsamt upp matcha-pulvret i sin skål. Hon vispade tills den gröna vätskan hade ett lager av skum, sedan hällde hon upp teet i en Star Trek kopp. Det var hennes fredagsritual, ett sätt att skapa ordning i en värld som sällan blev som man önskade.

Hennes hjärta slog snabbare när hon hörde nyckeln vridas om i dörren. Toni var hemma. Hon kände omedelbart en våg av oro. Toni och hans vänner var högljudda, spontana och kaotiska – precis motsatsen till allt som gav henne trygghet. Hennes mage knöt sig när hon hörde deras skratt genom hallen. Hon ville springa upp till sitt rum, låsa dörren och gömma sig under täcket, men hon stod kvar, stel som en staty, koppen i handen och vispen kvar på bänken.

Dörren slogs upp och Toni kom in med sitt vanliga självsäkra leende, följd av sina vänner. Skrattet fyllde köket som ett oväntat ljud, överraskande och nästan smärtsamt för Fideli.

"Fidelii!" ropade Toni, hans röst fylld av energi. "Vi tänkte köra spelkväll här ikväll! Du får gärna vara med!"

Fideli tvingade fram ett leende, men det kändes tunt och krackelerat. Hennes tankar rusade: Låt dem inte se att jag blir stressad. Andas. Bara andas. Tänk på matchan. Hennes perfekta matcha som bara väntade på att bli drucken.

Hon tog ett steg mot trappan, långsamt, nästan ceremoniöst. Varje steg kändes tungt, som om hon gick genom vatten. Hon ville stänga in sig, låta ljudet av skratt och spel bli en fjärran bakgrund som inte nådde hennes sinne. På väg upp kastade hon en sista blick mot Toni. Han såg självsäker och lätt på foten ut, helt omedveten om den turbulens han drog med sig.

Toni stod kvar i hallen och såg henne försvinna uppför trappan. Han kände en blandning av oro och frustration. Fideli hade alltid varit försiktig, nästan rädd för allt som bröt hennes rutiner. Han visste att hon behövde tid, men han önskade att hon kunde slappna av ibland, låta sig bli en del av hans värld, även om det bara var för en kväll. Han drog in ett djupt andetag och skakade av sig känslan av skuld.

När hans vänner började förbereda soffan, flytta kuddar och rigga TV:n för Mario Kart, kände Toni hur förväntan började växa inom honom. Det var hans element – att samla sina vänner, ordna allt, se dem skratta och reta varandra. Att fixa spelkvällen var inte bara ett nöje; det var ett sätt att skapa kontroll i en stund som annars kunde vara kaotisk.

"Så, vad säger ni? Mario Kart först?" frågade han och såg hur Erik höjde handen.

"Absolut!" sa Erik. "Men jag behöver kaffe först."
"Jag med," sa Elias. Toni suckade, men log. Han älskade sitt gäng, trots att de ibland var högljudda och krävande. Han fyllde kaffebryggaren med vatten, mätte upp bönor och startade maskinen, njöt av doften som snart skulle sprida sig i rummet.

Medan kaffet bryggdes drog Toni fram kontrollerna och såg till att alla kuddar stod på rätt plats. Hans blick drogs hela tiden mot trappan, där Fideli hade försvunnit. Han undrade om hon någonsin skulle våga sig ner, om hon ens ville vara med.

När kaffet var klart, delade han ut muggarna och ställde dem på bordet. "Okej, nu kör vi," sa han med ett leende. "Ni ska fan alla få så mycket stryk!"

Skratt och små skämt fyllde rummet, medan Toni kände en pirrande förväntan. Kvällen var igång, energin vibrerade i rummet, och mitt i allt hoppades han att Fideli någon gång skulle dyka upp, kanske till och med våga ta en kontroller i handen. Han önskade att hon skulle våga ta klivet över sin egna skugga. Bara ge glädjen en chans.

Kapitel 2 - Fredag 06/09

Fideli stod länge vid trappan innan hon vågade röra sig. Hon hade redan druckit upp all matcha, men behovet av en påfyllning kändes större än ångesten kopplad till att möta främlingar. Det handlade om tryggheten i rutinen – att vispa, hälla upp, dricka. Lugnet i stegen som alltid var desamma. Lugnet hon fick av känslan i munnen. Smaken.

Hon tog ett försiktigt andetag och började gå ner. Varje skratt från vardagsrummet fick henne att tveka, men hon fortsatte. Tyst, nästan smygande, gick hon in i köket. Hela tiden förde hon en inre kamp. Att våga eller inte våga. Klumpen i magen växte för varje steg.

Och där stod han. En av Tonis vänner. Han var längre än hon mindes från hallen, håret mörkt och lite rufsigt, och han såg helt avslappnad ut där han lutade sig mot köksbänken med en mugg i handen. När han fick syn på henne lyste hans ansikte upp, som om han faktiskt blev glad av att se henne. Udda, han känner mig inte.

Fideli stelnade till. Hjärtat rusade upp i halsgropen och hennes händer kändes plötsligt som isbitar. Hon borde vända, borde gå upp igen. Men fötterna rörde sig framåt, mot bänken, som om rutinen med teet var starkare än paniken i bröstet. Hon försökte att andas lugnt.

Han log mot henne, ett mjukt leende, inte alls påträngande. "Hej," sa han enkelt. "Ska du också ha kaffe?" Hon skakar på huvudet och pekar på burken med matchapulver.

"Kan man få smaka?", frågar killen nyfiket.

Orden träffade henne som ett slag. Hon såg ner på skålen, på vispen, på matchapulvret i burken. Hennes händer darrade när hon öppnade locket. Någon annan, en främling, ville ha del av hennes ritual. Hennes alldeles egen ritual. Det kändes fel. Väldigt fel.

Hon nickade kort, nästan knappt synligt. Sedan tog hon fram en extra kopp, hennes rörelser stela men metodiska. Bambun vispade mot botten av skålen, det skummiga gröna teet steg upp. Hjärtat bultade så hårt att hon var rädd att ljudet hördes. Är det såhär bytesdjur känner sig?

Han betraktade henne, fortfarande med det där lugna uttrycket. "Tack," sa han när hon räckte fram koppen. "Det var verkligen snällt."

Fideli svarade inte. Hon kunde inte. Orden fastnade någonstans i halsen. Hon nöjde sig med ett kort ögonkast och en snabb nick, sedan drog hon undan händerna som om hon bränt sig.

Främlingen började med att lukta på den suspekta vätskan. Han tog en klunk, nickade uppskattande. "Oj, det här var riktigt bra. Mycket bättre än kaffe ju?!" Han lät positivt överraskad och nästintill smått förvirrad.

Ett svagt ryck gick genom hennes läppar, nästan som ett leende, men det stannade halvvägs. Hon mötte inte hans blick, men hennes kinder blev varma.

"Jag går tillbaka till spelandet" sa han sedan, det lät mer som en inbjudan än ett avsked. Han lät muggen vila i handen när han rörde sig mot vardagsrummet. Men innan han försvann helt kastade han en blick över axeln och log igen.

Fideli stod kvar, händerna fortfarande darrande. Hon kände hur hela kroppen var spänd, men också något nytt – en aning av… nyfikenhet. Han hade sett henne, pratat med henne, och ändå kändes det inte som om hon gått sönder.

Med matchakoppen tryckt mot bröstet gick hon tillbaka mot trappan. Hennes hjärta slog hårt.

Jag tycker att du uttrycker väldigt bra hur Fideli känner det. Jag är med henne i hennes tankar och känslor.

#3: Så kul att höra!

Ja, det var bra berättat. Kan bara hålla med Tarotstollan. Som att kliva in i någon annans värld för en stund.

Återkommer med feedback, pluggar just nu så fixar det någon dag när det finns mental ork över.

#5: Oj, det glädjer mig att höra.

#6: Yes! Ingen stress.

Kapitel 3 - Fredag 06/09

"Fideli!"

Tonis röst skar genom tystnaden i hennes rum, så plötslig att hon nästan tappade — den återigen tomma — koppen. Hon stirrade ner i de gröna resterna i botten av Star Trek-muggen, försökte låtsas som om hon inte hört. Men så ropade han igen, lite mer bestämt:

"Vi tänkte beställa pizza, vill du ha nåt?"

Hjärtat bultade hårdare. De väntade på henne. Hon skulle behöva gå ner, bli sedd. Bara tanken på att möta deras blickar fick magen att knyta sig. Men om hon inte svarade? Då skulle Toni ropa igen, kanske ännu högre, och då skulle alla höra att hon gömde sig. De skulle förstå. Genomskåda henne. Inse hur patetisk hon är.

Hon reste sig sakta, benen tunga som bly, och klev nerför trappan. Varje steg kändes som ett svek mot tryggheten i hennes rum. Kroppen skakade svagt. Pulsen var hög.

När hon nådde hallen stod Toni redan med mobilen i handen, redo att beställa.
"Som vanligt?" frågade han, och hans tonfall var lätt, nästan skämtsamt. Han behövde inte ens säga vad det betydde.

Hon nickade. "Som vanligt." Hennes röst var svag men stadig. Margarita. Alltid Margarita. Något säkert, förutsägbart. Något som alltid smakade bra och framförallt likadant.

"Perfekt," sa han och började knappa in beställningen på hemsidan. "Margarita till dig."

Men innan hon hann vända sig om hörde hon hur han ropade till de andra:
"Hörrni, det här är min syster, Fideli."

Fyra par ögon riktades mot henne från soffan. Hon stelnade, nästan som ett djur i strålkastarljus. Hon ville försvinna, lösas upp i tapeten.

"Det där är Sara," sa Toni och nickade mot den blonda tjejen som satt hopsjunken med en kudde i famnen.
"Det här är Erik," fortsatte han, och killen med den kortklippta frisyren lyfte handen i något som förmodligen skulle likna en hälsning.
"Johan," sa Toni, och den långe med glasögon log kort.
"…och Elias," avslutade han. Elias. Främlingen från köket. Han som redan smakat hennes matcha, som hade sett henne i ett av hennes mest sårbara ögonblick. Försökt förstöra en ritual. Han log nu, samma mjuka leende som tidigare, och hon kände hur kinderna hettade till.

Hon nickade stelt mot dem alla, och orden låg som en klump i halsen. Säg hej. Bara säg hej. Men hon kunde inte. Istället drog hon andan snabbt genom näsan och lät Toni fortsätta prata.

"Vill du vara med och spela?" frågade han.

"Nej tack," svarade hon genast. För snabbt, för hårt. Hon backade redan ett steg, redo att fly upp igen. Men då hörde hon Elias röst.

"Kom igen," sa han, och det lät varken dömande eller pressande – mer som en inbjudan. Han sträckte ut en kontroll mot henne. "Du kan ta min plats en runda. Jag väntar."

Kontrollen glänste i hans hand, svart plast som plötsligt kändes farligare än något annat. Om hon tog den skulle hon vara fast. Om hon tog den skulle de alla stirra på henne, vänta på att hon skulle göra rätt, kanske skratta åt henne. De skulle säkert skratta.

Spring upp. Nu. Ingen tvingar dig.

Men hennes fötter rörde sig inte. Hjärtat bankade hårt, svetten kittlade i nacken, men något i Elias blick – det var som om han menade det, som om han faktiskt ville att hon skulle försöka.

Med darrande fingrar tog hon kontrollen.

"Såja," sa Elias mjukt. "Tryck på A så kommer du in."

Skärmen lyste upp rummet med sina färger. Hon satt ytterst på soffkanten, stel, kontrollen i ett hårt och nästan krampaktigt grepp. Mario Kart startade, rösterna runt omkring blev högre, någon skrek "Bowser's Castle, yes!" och musiken från spelet fyllde rummet.

Hon fumlade. Bilen sladdade av banan redan i första kurvan, rakt ner i lavan. Erik skrattade högt, men inte hånfullt – mer glatt. "Det där gör jag fortfarande hela jävla tiden!" ropade han.

"Sväng åt vänster, försiktigt!" sa Elias vid hennes sida, hans röst lugn och nästan varm. Han pekade mot skärmen, följde hennes rörelser. "Bra, där! Du kom runt!"

Hon kände hur ett konstigt tryck i bröstet lättade, bara en aning. Ingen skrattade åt henne, inte på det sätt hon fruktade. De skrattade med spelet, med varandra. Ett litet ryck i mungipan smög sig fram. Bara ett uns av ett leende. Hon visste inte ens att det hände förrän hon kände det.

Och när Elias lutade sig lite närmare, fortfarande utan att tränga sig på, och sa: "Du kör ju bättre än jag gjorde första gången. På riktigt." – då kände hon något oväntat.

En aning av stolthet.

För en liten stund glömde hon bort att hon hade tänkt fly. Glömde mörkret i magen och klumpen i halsen. Allt som fanns var den färgglada banan på skärmen, skratten runt henne och känslan av att någon faktiskt såg henne – och inte tyckte att det var fel.

Kapitel 4. - Fredag 06/09

Doften nådde henne innan kartongerna ens sattes ner på soffbordet. Smält ost, tomatsås, oregano. Fideli kände hur magen drog ihop sig, inte av hunger utan av obehag. Mat i sällskap. Äta när andra såg. De kunde räkna hur många tuggor hon tog. Märka om hon åt för fort, för långsamt, för lite.

"Så!" sa Toni glatt och slet upp en av lådorna. "Fyra olika. Margarita till Fideli, förstås."

Hans röst var varm, omtänksam, men också högljudd, för offentlig. Måste du säga det så där? Som om det vore ett skämt? Alla vände sig mot henne igen. Hon ville sjunka genom golvet.

"Jag fixar tallrikar," sa Sara och reste sig. Hon försvann mot köket. Fideli tackade henne tyst i tanken – det gav henne några sekunder till att samla sig.

Hon satte sig längst ner vid soffans fotände, nästan på golvet, med benen i kors. Där var det tryggare, ingen kunde riktigt stirra på henne ovanifrån. När Sara kom tillbaka med tallrikar och servetter höll Fideli blicken fäst vid mönstret i mattan.

"Varsågod," sa Sara mjukt och sträckte fram en vit porslinstallrik. Fideli tog emot den med ett snabbt "tack" som knappt hördes.

Toni räckte henne en pizzabit. Ostig, glänsande. Hon ville egentligen inte, men hon kunde inte heller tacka nej. Hon la den på tallriken, skar en liten bit med gaffeln, och förde den försiktigt till munnen. Varje tugga var som ett test. Hon tuggade långsamt, för långsamt, var tvungen att tvinga sig själv att svälja. Hjärtat rusade. De ser. De tänker att jag äter konstigt. För lite. För mycket. Att jag håller gaffeln fel. Att jag bara är fel.

Men när hon smög en blick upp såg hon något oväntat. Ingen tittade. Alla var upptagna med sina egna slicar, sina egna skämt och skratt. Johan berättade någon historia om en kraschad server, Erik spillde ost på tröjan, Sara fnissade. Ingen brydde sig om henne.

Hon tog en tugga till. Den smakade som alltid. Precis likadant. En trygghet, trots allt.

"Vill du ha något att dricka?" Elias röst fick henne att rycka till. Han satt närmast henne, lite på sned i soffan, med sin slice i handen. Hans ton var neutral, varken påträngande eller frågande på ett jobbigt sätt.

"Jag tar färna lite vatten," svarade hon kort, och såg mot sin kopp på bordet.

Han nickade. "Bra val." Han försvann ut i köket och kom tillbaka med vatten samt några öl. Sedan vände han sig tillbaka mot spelet. Bara så. Inget mer. Ingen analys, ingen fråga.

Hon andades lite lättare.

När pizzan var uppäten gled hon långsamt ner mot mattan, lutade sig mot soffans kant. De andra hade redan startat en ny omgång Mario Kart, rösterna studsade mot väggarna, snabba, livliga. Fideli höll inte i någon kontroll den här gången, men hon märkte att hon följde deras bilar på skärmen ändå.

Hennes ögonlock blev tunga. Hon kämpade emot först, försökte hålla sig vaken, men kroppen slappnade av där på golvet, tryggt nära soffan men ändå inte mitt i allting.

Hon hörde någon skratta, någon ropa "nej, nej, blå skalet!", och mitt i allt virrvarr av ljud gled hon långsamt in i sömnen.

När Toni efter en stund såg henne ligga hopkrupen där, med kinden mot armen, sänkte han volymen en aning. Han sa inget, men han log för sig själv. Kanske var det första gången på länge som han sett sin syster stanna kvar bland människor längre än nödvändigt. Det gav honom lite hopp. Kanske, men bara kanske, skulle det gå bra på universitetet för Fideli.

Kapitel 5. - Måndag 09/09

Klockan ringde 06:30. Fideli hade nästan inte sovit. Hon låg länge kvar i sängen, stirrade upp i taket, och försökte andas långsamt. Det här var dagen. Den som hade hängt över henne hela sommaren, som ett mörkt moln. Första dagen på universitetet.

Hon drog på sig de kläder hon lagt fram redan i går kväll: svarta jeans, en grå hoodie, sneakers. En mössa för att dölja det hon inte orkade fixa med håret. Allt neutralt. Allt för att inte sticka ut.

Matchan var det enda hon kände sig trygg med. Hon vispade, långsamt, tills det gröna skummet låg som ett tunt täcke över vätskan. Hon höll koppen hårt i händerna och försökte tänka: så länge jag har det här, kan jag hålla ihop.

Resan in till campus var ett brus. På tåget satt hon längst in vid fönstret och såg världen fly förbi. Alla andra såg så säkra ut, pratade i grupper, som om de redan kände varandra. Hon kände sig ensam bara av att se dem.

Campusområdet var större än hon föreställt sig. Byggnaderna reste sig i glas och betong, studenter i hundratals rörde sig mot samma håll, pratade, skrattade. Fideli drog åt ryggsäckens remmar så hårt att det gjorde ont över axlarna. Hon följde efter strömmen.

Introduktionssalen var full av människor. En scen längst fram, en stor skärm med texten "Välkommen till Datateknikprogrammet". Hon sjönk ner på en stol långt bak. Där kunde hon försvinna.

En kvinna i trettioårsåldern, programansvarig, tog mikrofonen och började prata. Om kurserna, om framtida jobb, om att de skulle tillbringa tre år tillsammans. Orden gick rakt igenom Fideli, för stora för att få grepp om. Tre år. Hon kunde knappt föreställa sig tre timmar.

Sedan kom den värsta delen: presentationerna. Alla skulle vända sig till den bredvid och "säga något om sig själv". Hjärtat slog så hårt att hon kände det i öronen. Killen bredvid henne, blond, med tröja där det stod "Linux inside", log och sa:

"Jag heter Daniel. Jag gillar att bygga datorer. Du då?"

Fideli stirrade på honom, kände hur ansiktet brände. Orden kom inte. Hon harklade sig, tvingade fram: "Fideli. Jag… gillar te."

Det blev tyst en sekund. Sedan nickade han och log igen. "Nice. Te är underskattat."

Hon andades ut, men händerna darrade fortfarande.

Senare delades de in i små grupper för en rundvandring på campus. Fideli hamnade längst bak, följde efter som en skugga. Hon hörde skrattet från de andra som pratade och bytte nummer redan första dagen. Hon kunde inte ens föreställa sig själv i deras samtal.

När de samlades igen i aulan pratade någon från kåren om aktiviteter under veckan – sittningar, pubkvällar, tävlingar. Bara tanken fick Fideli att vilja krypa ur sitt eget skinn. Inte en chans. Aldrig.

När dagen äntligen var slut hade hon en bunt papper, ett schema, och en huvudvärk som kändes som ett tryckband runt tinningarna. Hon satte sig på tåget hem, stirrade ut genom fönstret. Hon hade överlevt. Men knappt.

Och ändå… ett ord hade fastnat. Tre år tillsammans. Det var så skrämmande. Men kanske, kanske, fanns det en chans att något kunde bli annorlunda.

Spännande att följa Fidelis resa och liv.

Jag tycker att textens styrka är de målande tydliga beskrivningarna, och dialogerna som känns realistiska. Karaktärerna känns också levande. Det jag funderar på är tempot och handlingen. Det är ganska mycket text där det egentligen inte händer så mycket, förutom att Fideli funderar på olika saker, t.ex. mängden text som behandlar scenen när de äter pizza. Vi är väldigt "inne i hennes huvud", inte bara för att berättarperspektivet är från hennes vinkel, utan för att större delen av fokuset är på hennes tankar och känslor. Jag fattar att det är medvetet, och att detta mest är en inledning, men i en längre berättelse tror jag att det kan bli enformigt, och att det behövs mer yttre handling och momentum för att hålla uppe läsarnas intresse.

Det förekommer lite head-hopping, där vi plötsligt går från Fidelis till Tonis perspektiv. Det är inte fel i sig, men det kan vara bra att göra ett nytt kapitel när man gör det, för att göra en tydligare avgränsning mellan perspektiven. En liten detalj som också är värd att tänka på är hur fakta presenteras, som i meningen "En kvinna i trettioårsåldern, programansvarig…" (det grammatiskt korrekta vore "den programansvariga", om man ska vara noga), hur vet Fideli det? I det här berättarperspektivet har och får vi samma info som huvudkaraktären, och då behöver ny information vävas in i berättelsen, och inte komma från ingenstans. Lätt hänt är annars att man som läsare undrar när karaktären fick den infon, och om man har missat något.

Några små detaljer när det gäller skiljetecken och Dialog är att kommatecken kommer efter citationstecken, t.ex. "Hej", sa han, och att om något en Karaktär säger slutar med ett skiljetecken, t.ex. frågetecken, efterföljs det inte av komma. T.ex. "Vad heter du?" frågade hon. Det är också några enstaka stavfel och talspråk där det ska vara skriftspråk, kan återkomma om var/vilka om det finns intresse, men det är ju mindre viktigt om texten bara ska läsas i informella sammanhang.

#13: Tack för en utförligt och väldigt konstruktiv kritik! Jag uppskattar det. Måste enbart finna tiden att gå igenom det hela.