Att skriva i jag-form som en annan person kan vara väldigt stimulerande - och spännande. Jag tycker inte alls det är ljug.
Man prövar på att krypa in i någon annans kostym och testar att reagera och känna på andra sätt än man normalt gör. Ungefär som när skådespelare spelar olika roller.
Jag tror även att man kan bli påverkad av att låtsas vara någon annan.
Om man t ex är en väldigt introvert person kan man skriva om ett jag som är helt tvärtom. Det kan bli ett sätt att utforska hur det vore att vara extrovert. Kanske man t o m testar det i verkligheten.
Som läsare har man ju stött på många romaner i jag-form där jaget inte har något att göra med författarens jag (eller kanske lite, eller lite av vad författarens jag funderar på, eller önskar.)
Att som man skriva som en kvinna i första person eller vice versa är ju ytterligare en dimension, och kan vara nyttigt som experiment för en själv.

Jag upplever det inte alls som ljug eller hittepå - att skriva i jagform ger ju helt andra möjligheter att dela huvudpersonens innersta tankar och känslor.

Det är helt enkelt olika konstformer att skriva i första eller tredje person.

Om du är intresserad av författarens roll i en bok rekommenderar jag starkt att läsa Jon Kálman Stéfansson - speciellt Sommarljus, och sen kommer natten. (De finns sex titlar till av honom översatta till svenska) Han har ett vidunderligt sätt att skriva fram personerna och miljöerna i sina böcker - och han finns med som en berättarröst, som ett vi, men han är bara en iakttagare och utför inte en enda handling. Det är ett fascinerande berättargrepp, både i första och tredje person samtidigt.

Jag skriver enbart i jag-form. Eftersom "jag" i texten är min huvudkaraktär, inte "jag = Harley", så är det inga lögner jag far med, jag berättar en historia från min huvudkaraktärs perspektiv.
Hade jag skrivit en biografi hade det varit en annan femma. 🙃

Ja jag håller ju med er och jag tycker att jag tycker som ni, men det känns alltid som något som skaver. Som att jag är orolig för att någon känner mig väl kommer tro att det är jag och inte "jag" liksom.

Kanske blir ännu värre när det är blandat med att jag ganska ofta skriver om mig själv, så det kanske blir förstärkt av att mycket är jag, men så kommer plötsligt något som är "jag".

#3: Om dina läsare inte kan skilja på fiktion och Självbiografi, låt det vara deras egen huvudvärk. 😊

För din egen del kanske du kan prova att ta ut svängarna lite mer för att finta "ljug-jag"-fallgroparna?
Man kan ju väva in trådar från sig själv även om man i det stora hela är väldigt olik sin bok-karaktär.

Se till att huvudpersonen blir tilltalad med namn.
Många är de författare som vittnat om att även om de skriver i tredje person så vill läsare (eller framförallt kritiker/intervjuare) göra det till biografi. -"Men hur mycket av dig själv…."
Det var ju ingen som trodde att Baron von Münchhausen skrev om sig själv på riktigt. Eller att Alexandre Dumas hade varit fången på ön Monte Cristo.
Det finns fler exempel på riktig "ljug-böcker" och jag tror vettiga människor kan skilja på fakta och fiktion. Eller om de inte gör det - vem bryr sig?

För din egen del kanske du kan prova att ta ut svängarna lite mer för att finta "ljug-jag"-fallgroparna?

Att göra det så uppenbart inte jag är faktiskt rätt bra. Det skulle nog funka för mig.

Jag skriver oftast någon slags blandning av kort ganska rytmiska berättelser och prosaaktiga Dikter, så det kanske också det är därför det lätt blir mer personligt.

Men det är lika mycket att jag gillar den formen för mig. Jag gillar att försöka få mycket sagt med relativt få ord.

Jag varken skriver eller läser i det perspektivet eftersom jag ogillar det starkt i allmänhet, men ser det bara som ett berättarperspektiv bland andra. Som en föregående sa, om folk som läser inte förstår skillnaden på fiktion och Självbiografi så är det deras problem. Jag har dock varit med om t.o.m. bland folk som ska vara erfarna inom skrivandet, att man tror att jagform automatiskt betyder att man skriver om sig själv på något sätt, för att man brister i kunskap om hur berättarperspektiv funkar.

Man får kanske börja med sådana där varningar som Disney och Netflix har. ”Innehåller bilder av folk som har bröstvårtor och svär”. Fast ”Innehåller fraser som är påhittade”. :)

#8: Så står det ju ibland på filmer som har verklighetsbakgrund.
Det förklaras vilken grad av autenticitet filmen har.
T ex "Baserad på", "Inspirerad av" och ibland med tillägg som t ex "vissa scener har lagts till av dramatiska skäl".
Man kan skriva i förordet nåt som;
"Den här berättelsen är helt och totalt påhittad, dock kan det förekomma personer som verkligen finns eller har funnits, händelser som verkligen har hänt och tankar som har tänkts".

Min bok har ju tvp (och uppföljaren tre) POV som samtliga skrivs i första person.
Det är alltså tre olika "jag" som berättar vad som händer.

Jag sätter mig in i rollen som huvudpersonen, och "skådespelar" liksom. Då jag varken är varulv, skuggdräpare eller fantasivarelse från Anterra så är jag rätt säker på att läsaren vet att jag låtsas :)

Det lustiga är att jag inte gillar att läsa jag-form… men när jag skulle börja skriva min bok var det den enda formen som liksom funkade.

Denna tråd påminner mig om när en kvinna blev irriterad på mig på en skrivarkurs p.g.a. att hon inte förstod sig på berättarperspektiv och menade att jag hade skrivit en så otydlig text. Jag skrev en novell med tre delar som alla skiftade både perspektiv och Karaktär. Ingen annan på kursen hade problem att förstå den, ändå vägrade personen i fråga acceptera att det var hennes bristande kunskap om berättarperspektiv som gjorde att hon inte fattade vad som pågick. Hade inte förväntat mig det problemet på en fortsättningskurs i skrivande där alla säger sig ha skrivit i många år.

Om jag för tydlighetens skull använder karaktärer som alla känner till så var den ungefär sådär:

Del 1. Jag.
Jag går in i stora salen och ser Ron och Hermione sitta vid ett av borden. De vinkar till mig.
"Harry, kom och sätt dig", säger Ron.

Del 2. Du.
Du ser Harry komma in i stora salen. Du och Ron sitter redan vid bordet. Ni vinkar till Harry och Ron säger att han ska komma och sätta sig.

Del 3. Han.
Han och Hermione sitter vid bordet i stora salen när de ser Harry komma in. Han vinkar till Harry och säger; "Harry, kom och sätt dig."

Nu var den såklart inte såhär repetitiv och det var inte samma scen som upprepades, utan olika delar av samma händelseförlopp. Har för mig att jag skrev den när vi hade en uppgift som hade att göra just med berättarperspektiv.