
Min lunchdate
Dating har inte riktigt varit min grej, jag kan inte påminna mig om att jag skulle ha bjudit ut någon tjej på något, annat än den enda gång jag berättar om här. Mina sociala kontakter har alltid varit mindre formella än så, och när jag har fått någon djupare och längre relation till någon, har det alltid varit efter att vi känt varandra ganska länge och gjort en hel del annat tillsammans.
Jag har nämnt en liten händelse förut, som var en av alla små saker som ledde till att jag en dag föreslog Maria-Pia att vi kunde äta lunch tillsammans på Kungshallen. Jag hade träffat henne ofta, eftersom jag jobbade som konduktör på tåget, och också som busschaufför senare när tågen inte gick över bron medan den reparerades.
Då, när jag körde bussen, hade jag en gång vägrat låta hennes dotter åka på halv biljett, eftersom jag inte trodde att hon var under tolv år. Jag skämdes hemskt för det. Visserligen gick jag helt efter boken, hon såg ut att vara femton eller mer, men jag borde ha trott på henne. Jag hoppas att hon godtar min ursäkt. Hursomhelst pratade jag ofta med hennes mamma, och vi hade som jag förstod, ganska mycket gemensamt. Jag var nog lite smått förälskad.
Gatumusikant
Jag var tjänstledig en längre tid, och jag försörjde mig då till en del genom att spela på gatan. Jag spelar flöjt, kena, en flöjt som kommer från Anderna, höglandet i Bolivia, Peru och Ecuador. Några vänner till mig spelade på restaurangen en trappa upp i Kungshallen, mittemot Hötorget, och jag spelade ofta på Hötorget. Vi möttes där, Diego, Sergio, Pancho och jag, och de föreslog att jag skulle komma upp. Jag gjorde så, och sedan brukade jag ofta kila upp och spela en stund med dem och bli bjuden på lunch av restaurangägaren. Det var praktiskt för mig, eftersom jag sparde en del utgifter och också uppskattade publiken på restaurangen och att spela ihop med mina vänner.
Sergio dog för ett par decennier sedan och jag saknar honom otroligt. Han var en helt fantastisk harpist, och jag har många ljusa minnen av honom. Men då, när det här hände, på åttiotalet, spelade han på restaurangen Kungshallen, och Pancho sjöng. Diego spelade gitarr, och ibland dök jag upp med flöjten.
Man hade kunnat höra en knappnål falla
Maria-Pia kom till lunchen, och innan vi fick in mat, gick jag upp och spelade en låt med Sergio och Diego. Jag var väldigt taggad, och jag föreställer mig att jag gjorde mitt bästa framträdande någonsin. Det bekräftades av publikens reaktion. Det var ju en vanlig lunchrestaurang, med en väldigt stor matsal, och folk satt och åt. Oftast var det en hel del surr och klirr med bestick och sånt som ibland nästan kunde överrösta musiken. Den här gången spelade vi Cascada, en paraguayansk polka, och Sergio briljerade med harpspelet. Jag blåste som aldrig förr, och jag var närmast helt borta i musiken.
När vi hade spelat färdigt, och den sista tonen hade klingat ut, var det dödstyst i lokalen. Det var tyst i flera sekunder, alldeles tyst. Sedan kom en applåd, en riktig applådåska, och det gjorde mig väldigt rörd. Jag har aldrig någonsin tidigare eller efteråt upplevt en så stark reaktion från publiken. Att få helt tyst i en lunchrestaurang under lunchen är något som är nästan otroligt, men det hände faktiskt mig, just då, och just där.
Jag gick och satte mig hos Maria-Pia, och hon sade att hon inte visste att jag spelade, och att hon tyckte mycket om det. Vi åt vår lunch, jag kommer inte ihåg ens vad det var, och i en paus kom Diego och Sergio ner och hälsade på Maria-Pia och Diego sade några uppskattande ord till henne om hennes skrivande. Men sedan hände det som förstörde alltihop.
Damen med hatten
På luncherna brukade en dam komma till restaurangen, en dam som alltid var lite uppseendeväckande klädd, framför allt för att hon alltid hade en ganska iögonenfallande hatt. Inte alltid samma hatt, men man kände igen henne när hon kom, för hennes signatur, hatten. Jag hade aldrig talat med henne, men hon brukade sitta nära scenen och hon uppskattade av allt att döma musiken. Hon brukade begära vissa musikstycken, som spelades när grabbarna kände till dem.
Nu kom den här damen fram till vårt bord och berömde Maria-Pia och pratade om hur mycket hon uppskattade henne, men på ett sätt som framhävde henne själv, och som kändes ytterst pinsamt för mig, när hon framställde det som om vi närmast skulle vara vänner. Och jag som inte ens var bekant med henne, bara hade sett henne där på restaurangen. Maria-Pia blev faktiskt också ganska störd och påpekade att hon gärna ville äta sin lunch ifred. När vi sedan gick därifrån nämnde hon att hon nog aldrig mer går dit.
Det kan nog vara rätt jobbigt ibland att vara känd, att kreti och pleti känner igen en på stan. Att inte ens kunna gå på en restaurang och äta utan att det kommer fram folk för att sola sig i glansen.
På det sättet slutade min lunchdate, och sedan dess har jag inte sett Maria-Pia många gånger. Vi hälsar på varandra när vi ses, men något mer blev det aldrig.

Kommentar till texten ovan:
Det finns en tråd här, Självupplevt, som båda mina skrivinlägg hittills berör. Händelser man har upplevt själv, och därmed också verkliga personer. Alla personer i berättelsen här ovan är verkliga, omnämnda med sina verkliga namn där något namn är angivet, och det finns också ett par länkar som är relevanta.
En sak som kan vara känslig när man använder verkliga personer i en text som publiceras är att det kan vara mindre smickrande, eller rentav kränkande, mot den som man tar med i sin berättelse. Damen med hatten skulle troligen inte uppskatta att bli nämnd vid namn, och det kan ibland vara känsligt för vissa personer att man berättar för mycket om dem, till exempel om det som här är en "kändis", var hon bor och liknande.
De här händelserna utspelade sig för nästan trettio år sedan, och platsen som jag beskriver är inte längre samma. Ett par av personerna är döda, och vi andra har blivit nästan trettio år äldre. Den enda som jag ser som att jag framställer negativt är damen med hatten, och hon skulle helt säkert känna igen sig om hon finns kvar. Andra skulle också känna igen henne på beskrivningen.
Dilemman kring personbeskrivningen är legio i Felicia Feldts bok om sin mor, Felicia Försvann, och det är ganska tydligt där att hon har flyttat om lite emellanåt mellan rollerna, givit en person en roll i ett sammanhang och en annan i ett annat. Ingen av personerna där är omnämnd med sitt eget namn, utom hon själv. Inte heller min syster, i boken Trasdocka, nämner de verkliga namnen på personer som kan känna sig utpekade som brottlslingar, men andra personer har sina riktiga namn. Rollerna däremot är i likhet med Felicias bok, emellanåt lite omblandade.
Jag tycker att det är helt okej att nämna folk vid namn när man relaterar verkliga händelser, även om minnet kan svika, så att det blir något fel ibland. Men när det handlar om känsliga uppgifter bör man vara försiktig, så att man inte sårar eller lämnar ut någon oavsiktligt. Och hur man än gör, kommer de som var med, och som minns de verkliga händelserna att veta vem man talar om. Jag tycker inte man behöver gå som katten kring het gröt om vilka personerna är, så länge det man beskriver inte framställer dem i dålig dager.

Jag fyller på lite här, även om det egentligen inte finns något samband med berättelsen ovan annat än att det i likhet med mina tidigare två korta berättelser handlar om sådant som jag har upplevt:
______________________________________________
Nattvakten
Ja, egentligen var han väl inte nattvakt, men han arbetade för ett företag som hette Svensk Nattvakt AB. Han var vakt i tunnelbanan, ordningsvakt, och vårt första möte var ganska uppskakande för mig. Det var en kväll efter att jag hade varit på ett möte i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas kapell på Svartensgatan. Jag var på väg hem i sällskap av ett par kvinnor från kyrkan, och i tunnelbanestationen stoppades jag av två ordningsvakter när jag hade gått igenom spärren, och de drog in mig i ett avskilt rum, där de misshandlade mig. Den mindre av dem hoppade på mig när jag låg på golvet, där den större hade knuffat omkull mig.
Efter misshandeln släppte de ut mig genom en sidodörr invid korvkiosken, och jag gick till Katarina Polisstation för att anmäla misshandeln. Där fick jag vänta ganska länge innan någon kom för att ta upp anmälan, och när jag hade gjort det, med sedvanlig pekfingervals över skrivmaskinens tangenter, tog polismannen kontakt med ordningsvakterna via telefon.
Sedan gav han mig två alternativ, att endera sätta mig i arresten, och ta upp en anmälan mot mig för våldsamt motstånd, eller att jag kunde gå om jag tog tillbaka anmälan. Jag gick hem.
Jag var ganska rädd för de där två typerna efter den händelsen, och varje gång jag såg dem undvek jag att gå åt det hållet. Om jag såg dem på perrongen åkte jag till nästa station om jag kom med tåget, och om jag fick syn på dem när jag var på väg in på stationen, så gick jag till nästa station. Också den kvällen som jag blev misshandlad gick jag till Medborgarplatsen efter att jag hade varit hos polisen, men den är ju faktiskt den närmaste hållplatsen där. Polisstationen låg i hörnan av Tjärhovsgatan och Södermannagatan.
Hämnd
En dag när jag hade missat att se dem när jag klev av vid Slussen, upptäckte jag dem när jag gick mot utgången jag brukade använda. Jag åkte ofta till Slussen, eftersom jag spelade på ett kafé vid Slussplan, Café Ricardo, och jag brukade gå ut vid Saltsjöbanan och genom gångarna under Slussen för att komma över till Slussplan. Den här gången gick jag på vänstra sidan av plattformen för norrgående tåg, och jag såg dem stå på andra sidan av plattformen när jag passerade mellanrummet mellan de två trapporna som leder upp till mittutgången mot torget. De stod med ryggen emot mig och pratade med varann.
Jag vet inte riktigt vad som for i mig, men jag hade misshandeln i färskt minne, och i plötslig ilska rusade jag fram och sparkade den store i baken, mycket kraftigt, så att han föll framstupa ner på spåret. Så drog jag mig tillbaka till vänstra sidan av plattformen igen och rundade trappan och sprang uppför och ut på torget. Ingen följde efter mig. Jag såg inte vad som hände där nere, men det var inte något tåg på väg in just då, och jag såg aldrig någon notis om händelsen i tidningen. Däremot såg jag dem båda vid andra tillfällen efter, så han lär inte ha skadats mycket. Eftersom ingen av dem tittade åt mitt håll antar jag att den lille inte ens förstod vad som hände.
Jag fortsatte undvika dem när jag kunde, och valde aldrig att kliva av eller gå in om jag såg någon av dem. Jag var nästan paranoid, och tänkte mig aldrig möjligheten att de kanske inte alls brydde sig eller kände igen mig. Det var först några år senare, som jag återsåg den större när jag jobbade som fotograf och tog personalbilder på Svensk Nattvakt AB, och han kände inte igen mig.
Den lille
Slutet på min noja kom efter ett par år. Då bodde jag uppe på Kinnekullevägen i Traneberg, och brukade ta tunnelbanan till Alvik, där jag helst gick upp vid den bakre uppgången, men om kvällarna var det bara den nedre uppgången som var öppen. Jag var fortfarande nojig, och till den övre uppgången var det fri sikt, medan man inte ser vilka som är i biljetthallen vid den nedre förrän man har kommit nerför trappan.
Så en kväll när jag var på väg hem, hände det som inte fick hända. När jag kom ner i biljetthallen från plattformen, så står den lille där, och han tittar åt mitt håll. Om jag hade haft is i magen hade jag ju helt enkelt bara kunnat fortsätta framåt och gå ut, men med min noja vände jag på klacken och gick uppför trappan igen, eller rättare tog den med långa kliv. När jag var högst upp kastade jag en blick bakåt och såg att jag var förföljd. Jag sprang ut på plattformen och sprang bort mot bortre änden. Jag tänkte väl inte så mycket på vad jag skulle göra för att komma undan, utan jag bara sprang. Tåget jag hade kommit med stod fortfarande kvar inne vid stationen. Vid bortre utgången kunde jag inte komma ut. Däremot kan man komma över till den andra plattformen, endera över tolvans spår eller vid plattformsänden där trappan går upp.
När jag var vid sista vagnen på tåget som stod inne, och föraren stängde dörrarna, slängde jag mig in i vagnen innan dörrarna hade gått igen och tänkte att jag hade kommit undan.
Det brakade till vid ett annat dörrpar, och vakten trängde sig in i vagnen efter att dörrarna hade stängts. Han rusade fram till mig och grep tag i min jacka och ryckte med mig när han trängde sig ut genom de stängda dörrarna där jag stod. Men jag höll fast i en stång i vagnen, med båda händerna, och han lyckades inte dra med mig ut.
Han höll fortfarande tag i min jacka när tåget började rulla, och han försökte fortfarande slita ut mig mellan dörrarna. När tåget hade fått upp lite fart släppte han, och i stället försökte han tränga sig in i vagnen igen, men han fick inte upp dörrarna. Tåget rullade fortare och fortare, och när han kom till änden av plattformen slog han i grinden där och jag hörde hur den slog fram och tillbaka, men han höll sig fortfarande kvar en liten bit, hans händer var inne i dörrspringan. Lite längre bort ramlade han av.
Jag klev av vid nästa hållplats, Stora Mossen, och gick hem till Traneberg därifrån. Det är inte väldigt mycket längre.
Jag läste notisen i tidningen, om en vakt som hittats död vid sidan av spåret mellan Alvik och Stora mossen. Under mycket lång tid vågade jag inte nämna någonting till någon om vad som hade hänt, eftersom jag var helt övertygad om att jag skulle ses som skyldig till hans död. Någonstans i mig fanns också den gnagande tanken att jag verkligen var skyldig. Jag ville ju att han skulle dö.
Men jag hade inte gjort någonting för att orsaka hans död.