Hejsan, jag skulle gärna vilja ha feedback för en sorts prolog jag har skrivit—framförallt gällande grammatiken. Kanske framkommer, men jag är mer van med att skriva på engelska, vill dock öva på att skriva mer på svenska. Har någon tankar om andra saker än grammatiken är det ok också! VARNING: min novell utspelar sig på 1700-talet och innehåller föråldrade syner på könsroller (usch, jag vet) från protagonisten m.m. Förekommer ett sådant stycke här i prologen, ifall detta är något som någon inte vill läsa om :)

Dundrande hovslag och det rytmiska skramlandet av karosshjul tillkännagav att hans väntande hade nått sitt slut. Att säga att Reznik ställde sig rakt eller tvingade sin frusna kropp in i en spänd hållning vore en lögn, då han inte hade stått ihopsjunken från början. Under den senaste halvtimmen hade han och hans regiment väntat på gästerna i fullständig tystnad, utåt sett obekymrade ut av det minusgradiga vädret som var så frustrerande ordinärt i mitten av Februari i Sankt Petersburg. De hade skonats det tunga snöfallet, och den svaga vintersolen skulle ha varit en fröjd om han vore i en position att bry sig om sådana ting.

Men att få i uppdrag att bemöta kungliga gäster var samtidigt en stor ära och ett bevis på hans Karaktär, såväl som någonting generalen kunde väl leva utan. Han var mycket bättre anpassad att eskortera och skydda än att ge ett varmt välkomnande till ärkehertigen Joseph av Österrike, en bohemisk man utifrån det han hade hört.

Han tog ett djupt andetag och tvingade sitt ansikte att anta ett fullständigt neutralt uttryck medan han bedömde besökarna. Fem husarer framtill, i en pilspetsbildning, ledd av en uppseendeväckande kaross nerför den prydligt underhållna gångvägen genom Vinterpalatsets innergård. En häst på vardera sida flankerade den och sex stycken travade bakom med elegans, för att skydda baksidan—även om det nu bara var en projicering av styrka. Reser för att imponera, tänkte han med den mest minimala sucken. Eller åtminstone för att inte bli till åtlöje. Tätt framför honom stannade den förste ryttaren sin hingst, skum fortfarande runt munnen på djuret av resans utmattning. Den kan inte ha sprungit mer än tio, kanske femton, kilometer. Kungligheter var otåliga och de hade mynt för att köpa tid och byta ut hästar ofta, trots allt.

Reznik lyfte på blicken från den fortfarande dansande hästen och dess häftigt resande, svettiga flank och betraktade mannen som iakttog honom ovanifrån. The ljusblåa uniformen klädde honom väl och visade att han hade breda axlar för att vara en ryttare, och hans shako—inte olik den Reznik bar—gömde hans hår och kastade en skugga över ögonen på honom. Trots avsaknaden av skägg kunde han inte vara yngre än fyrtio. Inte tillräckligt oerfaren för att fortfarande vara en gröngöling, men inte heller förbi sin fysiska topp. Vakten var inte för syns skull då. Ärkehertigen var naturligtvis medveten om behovet av en ordentlig eskort.

“Tack för det varma välkomnandet.” Rösten var len som honung, och hans ryska nästan brytningsfri, som om hans tunga var väl bekant med flödet av de utländska stavelserna. Men ändå, och kanske precis på grund av det, kunde Reznik inte låta bli att känna som om att ett skämt hade gjorts på hans bekostnad. Ett misstag, något som gick förlorat i översättningen verkade osannolikt enligt honom. Hans misstanke stärktes när lömska läppar formades till ett lätt flin och en bar hand nonchalant tog tag om sadelns horn. Ovanligt för en husar. Särskilt för långa ridturer med ett diplomatiskt mål. De tenderade att välja en standardmodell.

Reznik gav en vag nick och såg på medan mannen steg av hästen innan han vinkade åt sig stallpojkarna som stod i beredskap att leda bort djuren. Varje rörelse var smidig, trots att mannen utan tvekan hade tillbringat halva dagen till häst och skyndat sig genom Rysslands oförlåtande landskap.

“Det är en ära att få bemöta hans ärkehertiges delegation. Hennes Majestät uttrycker sin glädje över hans ankomst och önskar att han beger sig till sitt rum så att han kan fräscha upp sig (känns detta för modernt av ett uttryck? det känns så för mig) innan hon hälsar honom ordentligt.” Det roade uttrycket försvann inte vid Rezniks stela ord, och mannen räckte ifrån sig tyglarna utan en andra blick mot pojken och steg istället närmare. Framsidan och axlarna på hans parad jacka såväl som låren var en aning blöta, och när hans kollegor sällade sig till honom i en prydlig rad kunde Reznik se att han var den enda som var så pass påverkad av det lätta snöfallet.

En galning, då. Alla andra hade rest i varma överrockar, och tog bara av dem för effektens skull strax innan de anlände till sin destination. Men deras—hans blick gled ner till märket på den kortare mannens bröstkorg—general hade tagit sig an vädret utan sådant skydd. Rezniks läppar ryckte till. Mannen skulle vara död inom ett par dagar, hans lungor garanterade att ge upp när han väl drabbades av lunginflammation. Han kanske skulle ha nytta av en rejäl klunk konjak, innan det var för sent att bekämpa sjukdomen. Men eftersom en österrikisk soldats hälsa inte var hans ansvar, kommenterade han inte det.

Mannen lutade på huvudet smått, som om han försökte få en bättre glimt av hans ansikte utan att genera sig genom att titta upp på en längre man. Reznik var van vid att andra plötsligt utvecklade ett stirrproblem när de ställdes inför hans skador, men det betydde inte att han uppskattade den uppenbara okänsligheten.

När den andra mannen fortfarande inte svarade efter ytterligare några ögonblick rynkade han på ögonbrynen och vände sig mot den unge soldaten till höger om sig. “Kozlov. Visa vakterna till deras kvarter.”

Kozlov svarade jakande och gestikulerade åt männen att ta sina packningar och följa honom, hans ton vänlig. När det visade sig att de hade svårt att förstå honom, övergick pojken till rudimentär tyska. Reznik fnös. Hur tillfredsställande det var att se hur hans framsynthet slagit in. Ända sedan han ertappade honom med att läsa de där massproducerade tyska pocketböckerna hade kunskapen om att pojken var bekant med språket såväl som de kulturella exportvarorna lagts undan i minnet. För den uppgift som låg framför dem hade han tagit sina män till Sankt Petersburgs berömda tyska distrikt, bara för att även observera pojkens färdigheter i det talade ordet.

Och Kozlov hade inte gjort honom det minsta besviken. Den unge soldaten var ett socialt smörjmedel. För högljudd och lättsinnig för hans personliga smak, men soldaterna älskade honom. Att begära att Kozlov skulle befrias från sina uppgifter under en annan general för att istället tjäna tillsammans med honom hade varit ett enkelt beslut. Det skulle göra den österrikiska delegationens vistelse mer behaglig om de hade en lokal tysktalande person bland sig. Mindre isolering innebar mindre tid att få för sig olycksaliga idéer.

Han var glad att soldaterna följde Kozlov utan problem, men han hade inte förväntat sig att de alla skulle gå; han hade varit helt övertygad om att en liten trupp skulle stanna kvar för att eskortera ärkehertigen till sitt rum. Detta var inte normalt. När han vände sig om stod åtminstone husaren fortfarande kvar framför honom och väntade på att hans värd skulle visa honom vad han skulle göra härnäst. Man skulle nästan kunna anta artighet om det inte vore för det halva leendet som alltjämt lekte runt hans läppar, som om han inte var utmattad, kall och hungrig som resten av sina kamrater. Dålig tur, gissade Reznik. Det var den här mannen som han verkligen hade velat bli av med, för att i processen bli av med den oroande blicken. Det var inte som om han vanligtvis var öppen mot andra, men det var något hos soldaten som gjorde det exceptionellt lätt att vara försiktig i närheten av och ogilla honom.

Bleka fingrar slingrade sig runt handtaget på mannens svärd likt en orm och strök lojt upp och ner medan han fortfarande stirrade på Reznik, utan att ögonkontakten bröts. En glanslös, lerig brun. “Förlåt min oförskämdhet, men jag tror att Hans Höghet föredrar att bli tagen till sitt rum nu, och jag skulle vara mer än glad över att få följa med era män när de eskorterar honom.” Så många fina ord bara för att säga: ‘Dra åt helvete, jag har fortfarande ett jobb att göra här’. Han hade verkligen velat att mannen vore uppriktig. Främst för att det hade motiverat att han skulle bli avsatt från delegationen, åtminstone för en stund.

Istället nickade han och gestikulerade åt den andre att leda vägen, vilket han gjorde på det mest nonchalanta möjliga sättet. Han steg hade en viss prägel, och hans kropp var avslappnad. Om mannen visste om det förakt Reznik naturligt hyste för honom, skulle han inte vända honom ryggen så lätt och skulle säkerligen bli nervös.

Men så här öppnade husaren karossdörren och böjde huvudet lätt. Ärkehertigen Joseph var en mörkhårig man med mustasch och förmodligen inte mycket äldre än tjugo. Trots den tjocka överrocken som dolde hans uniform såg han ut som om han huttrade. Inte konstigt; mannen var smal och förmodligen inte van vid något så oförlåtande som den ryska vintern. Och en sådan man siktade på att gifta sig in i Romanovsky-familjen… det visade på var hans prioriteringar låg. Å andra sidan skulle en make säkerligen inte flytta till sin hustrus land. Kvinnor föddes för att ges bort och för att framställa arvingar, män var skapade för att härska över dem. Deras tsaritsa var ett undantag.

I slutändan gjorde det inte någon skillnad för honom. Inte om det enbart var hans jobb att hålla delegationen säker. Medan han fortsatte att titta på allt eftersom fyra ministrar lämnade karossen fångades hans blick återigen av husaren, som inte brydde sig om att hålla koll på herre utan istället bara stirrade på Reznik. När deras ögon möttes log mannen mot honom igen, men det var varken en gest av kamratskap mellan soldater, eller något som skulle få honom att känna sig bekväm med gästen.

Reznik rös. Han hade jagat rävar, björnar och till och med skjutit ner en tiger när han var särskilt lyckligt lottad i Sibirien. Därefter kände han sig väl till vilda djur.

Och detta var ett rovdjurs leende.