Härligt!!! Ser med spänning fram emot att få läsa resten. Jag är väldigt svag för medeltida romaner och den här känns som att den är skriven av en ny Elisabeth Nemert eller Catharina Ingelman Sundberg…. mina favoritförfattare.

(Fråga mig inte varför jag ser medeltid i berättelsen, men jag antar att det känns så mycket "Pesten"… vilket ju kan vara något helt annat, vid närmare eftertanke).

Skriver du för barn/ungdom eller för vuxna?

Skriver du en historisk roman eller en fantasy motsv i medeltidsmiljö? Jag känner att jag saknar tid och geografisk plats i texten. Förmodligen är det inget problem, eftersom den informationen står på omslaget eller baksidestexten på en färdig bok. 

Väl berättat och engagerande historia.

Fundera på om du kan gestalta första meningen istället för att bara beskriva. Hur vet hon att det snart ska bli ljust. Vaknar hon t ex av att hon är hungrig, utsövd eller att rummet känns kallt. Ger du ledtrådar så väcker du också läsarens nyfikenhet och engagemang och får läsaren att känna sig intelligent och delaktig.

Lycka till med resten av texten!

#1 Tack för komentaren :). Det är inte så konstigt att du får influenser från medeltiden. Ideen till berätelsen fick jag på ett besök på Lödöse museum på en utställning om just pestens härjningar i staden…

#2 Tack för väldigt bra kommentarer som verkligen fick mig att tänka efter.

Meningen från början var att det skulle vara en ungdomsbok, men jag vet inte om jag har vikt av lite från den vägen allt eftersom den har utvecklats.

Den tillhör nog "Fantasy light" om det finns en sådan gengre. Den innehåller hen del fantasy speciellt lite senare i berättelsen men den är inte någon klassisk fantasy.

Det här med tiden och platsen har jag funderat på. Det blir mer eh.. geografiska fakta?… när man kommer in i historien. Tiden är ju lite svårt att bestämma då det rör sig om en helt fantasivärld men som sagt så är den inspirerad av medltiden.

Jag förstår vad du menar med första meningen. Jag försöker arbeta med den och eventuellt göra ett litet introducerande stycke. Samtidigt vill jag inte förstöra stämmningen alldeles. Men det är under övervägande i alla fall :)

Gillar också historiska romaner - de är de absolut bästa! Det är välskrivet och bra! Såg någon särskrivning bara men allt sådant fixar sig ju oftast innan boken ges ut! Lycka till! :) Skulle vara kul att läsa lite här och blir den publicerad så har man ju varit med "från början" kan man väl säga ;) För blir den publicerad så kommer jag läsa den! Älskar temat :)

Det var länge sedan jag lade upp första delen men jag tänkte att jag kunde fortsätta att lägga upp del 2. Det är en direkt fortsättning på förra biten. Som vanligt är jag alltid glad över tankar, förslag och liknande 🙂

Hon gick in igen och satte sig på pallen bakom disken och väntade på sin första kund. Hon var nervös att ingen skulle komma, de var kanske för rädda för sjukdomen som hennes föräldrar hade. Alla visste att det inte var många som överlevde när man fick sjukdomen. Hennes föräldrar skulle klara sig, det visste Maria. De hade ju henne som tog hand om dem. Alla de där andra människorna som inte hade klarat sig måste ha varit ensamma eller så kanske hela familjen hade blivit sjuk. Maria var övertygad om att det var så. 

Det som bekymrade henne mest var att hon inte hade varit i kyrkan på två söndagar. Hon kunde inte lämna sina föräldrar ensamma så länge. Detta var något hon ofta oroade sig för. Prästen brukade säga att Gud tog hand om de som älskade honom, han hade också sagt att de som inte gick i kyrkan på söndagar inte älskade Gud. Så tänk om Gud trodde att Maria inte älskade honom och inte hjälpte henne? Maria behövde Guds hjälp för att hennes föräldrar skulle blir friska, det visste hon. Men Maria hade haft en liten gudstjänst hemma, inte så fin som den i kyrkan, men en liten. Maria kunde inte latin så hon kunde inte säga något av det där fina som prästerna alltid pratade om när de stod där framme i kyrkan. Men hon hade bett till Gud, länge, och hon hade berättat om alla de sakerna hon hade gjort som var syndiga och till sist hade hon bett Gud att rädda hennes föräldrar. Men hon var ändå rädd att Gud inte skulle förstå, kanske hörde inte Gud ens böner när man var liten och obetydlig. Kanske hörde Gud bara böner från de rika och de betydelsefulla. 

Marias tankar avbröts när en man kom in genom dörren. Han skymde solen som sken in genom dörröppningen och verkade tveka att stiga in genom den. Trotts att Maria bara såg honom som en svart siluett visste hon vem han var. ”God morgon herr Sansi” skyndade hon sig att säga och reste sig från pallen. Hon nådde precis över den höga disken och funderade ett ögonblick på att ställa sig på pallen. Hon ändrade sig och valde att i stället gå fram mot mannen som stod kvar precis innanför dörren. ”Kan jag hjälpa er?” frågade hon och stannade en bit från honom. Hon hade fått en bra uppfostran och visste hur hon skulle behandla kunder som befann sig i samhällets övre klasser. Herr Sansi var en regelbunden kund hos hennes pappa och hon var glad att han hade kommit idag, han gick sällan ifrån butiken utan att köpa något. ”Var är din far?” frågade han och tittade på Maria. ”Han har varit sjuk och vilar sig Herr Sansi” svarade Maria. ”Och din mor?”. ”Även hon har varit sjuk Herr Sansi. Men de är båda på bättringsvägen” skyndade sig Maria att lägga till. ”Jag förstår. Så det är du som har ansvaret för butiken idag” konstaterade Herr Sansi. ”Ja herrn”. ”Jag har varit förbi här ett par gånger de senaste veckorna i hopp om att det skulle vara öppet. Jag blev nöjd när jag idag såg att det var öppet. Men jag vet inte om jag borde gör affärer med dig, du är bara ett barn” sa han och tittade sig runt i butiken. Maria tyckte att han tittade extra noga på ett ölstop med ett vackert dekorerat lock. Om hon sålde det skulle hon kunna köpa både kött och grönsaker tänkte Maria. 

”Herrn har helt rätt i att jag bara är ett barn men det är inte mig som ni skulle göra affärer med det är min far” sa hon därför försiktigt. ”Det skulle bara vara så att jag tog emot betalningen. Alla föremålen är fortfarande gjorda av min far, det är hans hantverk herrn”. Herr Sansi tittade på henne igen. ”Hur länge har du tagit hand om dina föräldrar?” frågade han. ”I två veckor herrn” svarade hon. ”I två veckor säger du” han verkade fundera. ”Jag skulle kunna tänka mig att handla ett av din fars hantverk, men jag känner inte för att gå längre in i butiken och utsätta mig mer för risken att bli smittad av sjukdomen. Vad rekommenderar du att jag köper av din far”. Maria kände hur hjärtat tog ett skutt. 

Hon vände sig om och gick in mot de uppställda föremålen. Hon visste att han ville ha stopet. Men det var ett av de dyraste föremålen i butiken, skulle det verka desperat om hon visade honom det, borde hon välja något annat? Hon tvekade bara ett ögonblick innan hon tog upp en tygbit och virade runt stopet innan hon gick tillbaka mot Herr Sansi. ”Detta är ett mycket välgjort ölstop herrn” sa hon och vecklade upp tyget så att han kunde se det. Hon såg till att föremålet fångade solljuset som föll in genom fönstren. ”Som herrn ser så är det dekorerat med blad och längst sidorna är det underbart vackra jaktscener” sa hon och vände och vred på stopet innan hon räckte fram det mot honom. Herr Sansi tog försiktigt emot stopet och granskade det noga. Maria var fruktansvärt nervös att han skulle ge tillbaka stopet och gå därifrån. Hon behövde pengarna, hon var tvungen att sälja åtminstone något litet föremål till Herr Sansi. 

Efter att ha granska stopet ett bra stund vände sig han mot Maria. ”Hur mycket?”. Hennes hjärta slutade slå, hjärnan arbetade febrilt. ”12 kresi herrn” svarade hon. ”12 kresi, det var inte billigt” sa han allvarligt. ”Jag kan ge dig 7 kresi”. Det var mycket pengar, men stopet var värt mer, det visste Maria. Hennes pappa hade skrivit 10 kresi i loggboken. ”Jag är väldigt ledsen herrn men jag kan inte sälja den för 7 kresi, min far skulle blir väldigt arg om jag gjorde det. Men herrn är en väldigt trogen kund till min far så jag kan sälja stopet till herrn för 11 kresi” sa hon och hoppades på att han inte skulle gå. ”Jag vill inte att du råkar illa ut men jag kan omöjligt betala mer än 9 kresi för ett sådant stop”. ”Herrn är mycket vänlig, men jag kan inte sänka priset mer, möjligen skulle jag kunna sänka ert pris till 10 kresi och 5 vorm. Bara för att det är herrn och för att jag vet att min far uppskattar era affärer”. ”10 kresi och 5 vorm, ja det är ett pris som jag kan leva med. Det är avgjort” sa herr Sansi och räckte fram handen mot henne. Maria log och skakade hans hand. ”Vill herrn att jag slår in stopet?” frågade hon. ”Ja tack” svarade han och väntade kvar på sin plats medan Maria gick fram till disken och plockade fram en liten trälåda. 

Hon stoppade ner lite halm i trälådan, virade in stopet i tygbiten hon höll det i och lade ner det i höet. Där efter spikade hon fast locket på den lilla trälådan. Hon plockade fram 5 vorm för att kunna växla med. När hon tagit de 5 vormen ur pengapungen låg där bara 7 vorm kvar. Men snart, tänkte hon, skulle det ligga mer pengar där. Hon gick fram till herr Sansi och räckte fram trälådan. ”Det blir 10 kresi och 5 vorm herrn” sa hon. Herr Sansi log ner mot henne och la 11 kresi i hennes hand innan han tog lådan från henne. ”Ett ögonblick så ska ni få era 5 vorm” sa hon och körde ner handen i fickan för att ta upp mynten. ”Behåll dem min vän, jag har fått ett vackert stop som kommer att sprida avund bland mina vänner och jag har fått nöjet att göra affärer med en mycket klok liten flicka. Du har gjort dig förtjänt av lite extra” svarade han och log. ”Hälsa till din far från mig och säg att jag hoppas att snart få göra affärer med honom personligen”. ”Tack så hemskt mycket herrn” sa Maria och neg så djupt hon kunde. ”Jag ska framföra er hälsning till honom”. ”Nu är det dags för mig att gå, jag hoppas att vi träffas igen min vän” sa herr Sansi och vände sig om och gick ut genom dörren. ”Adjö herrn och Gud välsigne er” sa Maria och neg än en gång.

 Hon gick tillbaka in i butiken och la ner pengarna i pengapungen som fanns bakom disken. Den kändes tyngre och behagligt full när hon stängde den igen. Hon gick snabbt ut i köket och hämtade den lilla pallen som de använde när de mjölkade deras getter. Den var precis lagom hög för Maria att använda bakom disken. Om hon stod på den lilla pallen nådde hon över disken och ändå var den inte så hög så att hon behövde klättra upp på den. Hon letade fram sin pappas loggbok och letade upp ölstopet där i. Där stod det att han väntat sig kunna sälja det för 10 kresi. Maria tog fram bläcket och pennan och skrev ner att inbringat pris var 11 kresi. Hon var väldigt stolt när hon stängde boken. 

Det var inte alla som kunde läsa och skriva, det visste Maria. Hennes vänner kunde det inte, inte ens Erik som var två år äldre än hon och som var bättre än henne på nästan allt kunde läsa och skriva. Men Marias pappa kunde och han hade lärt henne. Han hade sagt att det var viktigt om hon skulle kunna hjälpa till i butiken. Marias mamma kunde varken läsa eller skriva, både Maria och hennes pappa hade försökt att lära henne men utan framgång. Maria satte sig på den höga pallen bakom disken igen och väntade.

JAG SKRIVER MINA KOMMENTARER MED VERSALER I ETT ORDBEHANDLINGSDOKUMENT OCH KLISTRAR IN DET FÖR ATT UNDVIKA ATT iFokus HÄNGER SIG NÄR JAG KOMMENTERAR. HOPPAS DET ÄR OK.

Hon gick in igen och satte sig på pallen bakom disken och väntade på sin första kund. Hon var nervös att ingen skulle komma, de var kanske för rädda för sjukdomen som hennes föräldrar hade. Alla visste att det inte var många som överlevde när man fick sjukdomen. Hennes föräldrar skulle klara sig, det visste Maria. De hade ju henne som tog hand om dem. Alla de där andra människorna som inte hade klarat sig måste ha varit ensamma eller så kanske hela familjen hade blivit sjuk. Maria var övertygad om att det var så. 

Det som bekymrade henne mest var att hon inte hade varit i kyrkan på två söndagar. Hon kunde inte lämna sina föräldrar ensamma så länge. Detta var något hon ofta oroade sig för. Prästen brukade säga att Gud tog hand om de som älskade honom, han hade också sagt att de som inte gick i kyrkan på söndagar inte älskade Gud. Så tänk om Gud trodde att Maria inte älskade honom och inte hjälpte henne? Maria behövde Guds hjälp för att hennes föräldrar skulle blir friska, det visste hon. Men Maria hade haft en liten gudstjänst hemma, inte så fin som den i kyrkan, men en liten. Maria kunde inte latin så hon kunde inte säga något av det där fina som prästerna alltid pratade om när de stod där framme i kyrkan. Men hon hade bett till Gud, länge, och hon hade berättat om alla de sakerna hon hade gjort som var syndiga och till sist hade hon bett Gud att rädda hennes föräldrar. Men hon var ändå rädd att Gud inte skulle förstå, kanske hörde inte Gud ens böner när man var liten och obetydlig. Kanske hörde Gud bara böner från de rika och de betydelsefulla. ENGAGERANDE STYCKE SOM SKAPAR EMPATI OCH MEDKÄNSLA MED MARIA SAMTIDIGT SOM DET KÄNNS SPÄNNANDE. MAN BRYR SIG OM HENNE OCH FÖRSTÅR HUR HON KÄNNER.

Marias tankar avbröts när en man kom in genom dörren. Han skymde solen som sken in genom dörröppningen och verkade tveka att stiga in genom den. Trotts att Maria bara såg honom som en svart siluett visste hon vem han var. ”God morgon herr Sansi” skyndade hon sig att säga och reste sig från pallen. Hon nådde precis över den höga disken och funderade ett ögonblick på att ställa sig på pallen. Hon ändrade sig och valde att i stället gå fram mot mannen som stod kvar precis innanför dörren. ”Kan jag hjälpa er?” frågade hon och stannade en bit från honom. Hon hade fått en bra uppfostran och visste hur hon skulle behandla kunder som befann sig i samhällets övre klasser. Herr Sansi var en regelbunden kund hos hennes pappa och hon var glad att han hade kommit idag, han gick sällan ifrån butiken utan att köpa något. ”Var är din far?” frågade han och tittade på Maria. ”Han har varit sjuk och vilar sig Herr Sansi” svarade Maria. ”Och din mor?”. ”Även hon har varit sjuk Herr Sansi. Men de är båda på bättringsvägen” skyndade sig Maria att lägga till. ”Jag förstår. Så det är du som har ansvaret för butiken idag” konstaterade Herr Sansi. ”Ja herrn”. ”Jag har varit förbi här ett par gånger de senaste veckorna i hopp om att det skulle vara öppet. Jag blev nöjd när jag idag såg att det var öppet. Men jag vet inte om jag borde gör affärer med dig, du är bara ett barn” sa han och tittade sig runt i butiken. Maria tyckte att han tittade extra noga på ett ölstop med ett vackert dekorerat lock. Om hon sålde det skulle hon kunna köpa både kött och grönsaker tänkte Maria. 

”Herrn har helt rätt i att jag bara är ett barn men det är inte mig som ni skulle göra affärer med det är min far” sa hon därför försiktigt. ”Det skulle bara vara så att jag tog emot betalningen. Alla föremålen är fortfarande gjorda av min far, det är hans hantverk herrn”. Herr Sansi tittade på henne igen. ”Hur länge har du tagit hand om dina föräldrar?” frågade han. ”I två veckor herrn” svarade hon. ”I två veckor säger du” han verkade fundera. ”Jag skulle kunna tänka mig att handla ett av din fars hantverk, men jag känner inte för att gå längre in i butiken och utsätta mig mer för risken att bli smittad av sjukdomen. Vad rekommenderar du att jag köper av din far”. Maria kände hur hjärtat tog ett skutt.  BRA SKRIVET. MAN KÄNNER SPÄNNINGEN MELLAN MARIA OCH HERR SANSI OCH UNDRAR VERKLIGEN VEM HAN ÄR.

Hon vände sig om och gick in mot de uppställda föremålen. Hon visste att han ville ha stopet. Men det var ett av de dyraste föremålen i butiken, skulle det verka desperat om hon visade honom det, borde hon välja något annat? Hon tvekade bara ett ögonblick innan hon tog upp en tygbit och virade runt stopet innan hon gick tillbaka mot Herr Sansi. ”Detta är ett mycket välgjort ölstop herrn” sa hon och vecklade upp tyget så att han kunde se det. Hon såg till att föremålet fångade solljuset som föll in genom fönstren. ”Som herrn ser så är det dekorerat med blad och längst sidorna är det underbart vackra jaktscener” sa hon och vände och vred på stopet innan hon räckte fram det mot honom. Herr Sansi tog försiktigt emot stopet och granskade det noga. Maria var fruktansvärt nervös att han skulle ge tillbaka stopet och gå därifrån. Hon behövde pengarna, hon var tvungen att sälja åtminstone något litet föremål till Herr Sansi. 

Efter att ha granska stopet ett bra stund vände sig han mot Maria. ”Hur mycket?”. Hennes hjärta slutade slå, hjärnan arbetade febrilt. ”12 kresi herrn” svarade hon. ”12 kresi, det var inte billigt” sa han allvarligt. ”Jag kan ge dig 7 kresi”. Det var mycket pengar, men stopet var värt mer, det visste Maria. Hennes pappa hade skrivit 10 kresi i loggboken. ”Jag är väldigt ledsen herrn men jag kan inte sälja den för 7 kresi, min far skulle blir väldigt arg om jag gjorde det. Men herrn är en väldigt trogen kund till min far så jag kan sälja stopet till herrn för 11 kresi” sa hon och hoppades på att han inte skulle gå. ”Jag vill inte att du råkar illa ut men jag kan omöjligt betala mer än 9 kresi för ett sådant stop”. ”Herrn är mycket vänlig, men jag kan inte sänka priset mer, möjligen skulle jag kunna sänka ert pris till 10 kresi och 5 vorm. Bara för att det är herrn och för att jag vet att min far uppskattar era affärer”. ”10 kresi och 5 vorm, ja det är ett pris som jag kan leva med. Det är avgjort” sa herr Sansi och räckte fram handen mot henne. Maria log och skakade hans hand. ”Vill herrn att jag slår in stopet?” frågade hon. ”Ja tack” svarade han och väntade kvar på sin plats medan Maria gick fram till disken och plockade fram en liten trälåda. 

Hon stoppade ner lite halm i trälådan, virade in stopet i tygbiten hon höll det i och lade ner det i höet. Där efter spikade hon fast locket på den lilla trälådan. Hon plockade fram 5 vorm för att kunna växla med. När hon tagit de 5 vormen ur pengapungen låg där bara 7 vorm kvar. Men snart, tänkte hon, skulle det ligga mer pengar där. Hon gick fram till herr Sansi och räckte fram trälådan. ”Det blir 10 kresi och 5 vorm herrn” sa hon. Herr Sansi log ner mot henne och la 11 kresi i hennes hand innan han tog lådan från henne. ”Ett ögonblick så ska ni få era 5 vorm” sa hon och körde ner handen i fickan för att ta upp mynten. ”Behåll dem min vän, jag har fått ett vackert stop som kommer att sprida avund bland mina vänner och jag har fått nöjet att göra affärer med en mycket klok liten flicka. Du har gjort dig förtjänt av lite extra” svarade han och log. ”Hälsa till din far från mig och säg att jag hoppas att snart få göra affärer med honom personligen”. ”Tack så hemskt mycket herrn” sa Maria och neg så djupt hon kunde. ”Jag ska framföra er hälsning till honom”. ”Nu är det dags för mig att gå, jag hoppas att vi träffas igen min vän” sa herr Sansi och vände sig om och gick ut genom dörren. ”Adjö herrn och Gud välsigne er” sa Maria och neg än en gång. DET HÄR STYCKET MED KÖPSLAGNINGEN BLIR LITE PLADDRIGT. FUNDERA PÅ OM DU KAN KORTA NER DET LITE. DET ÄR INTE NÖDVÄNDIGT, MEN FUNDERA PÅ HUR DU VILL GÖRA. OM DU VILL KAN DU GE ETT EXEMPEL PÅ VAD PENGARNA KAN RÄCKA TILL ELLER PÅ HUR LÅNG TID DET TAGIT ATT GÖRA STOPET.

 Hon gick tillbaka in i butiken och la ner pengarna i pengapungen som fanns bakom disken. Den kändes tyngre och behagligt full när hon stängde den igen. Hon gick snabbt ut i köket och hämtade den lilla pallen som de använde när de mjölkade deras getter. Den var precis lagom hög för Maria att använda bakom disken. Om hon stod på den lilla pallen nådde hon över disken och ändå var den inte så hög så att hon behövde klättra upp på den. Hon letade fram sin pappas loggbok och letade upp ölstopet där i. Där stod det att han väntat sig kunna sälja det för 10 kresi. Maria tog fram bläcket och pennan och skrev ner att inbringat pris var 11 kresi. Hon var väldigt stolt när hon stängde boken. 

Det var inte alla som kunde läsa och skriva, det visste Maria. Hennes vänner kunde det inte, inte ens Erik som var två år äldre än hon och som var bättre än henne på nästan allt kunde läsa och skriva. Men Marias pappa kunde och han hade lärt henne. Han hade sagt att det var viktigt om hon skulle kunna hjälpa till i butiken. Marias mamma kunde varken läsa eller skriva, både Maria och hennes pappa hade försökt att lära henne men utan framgång. Maria satte sig på den höga pallen bakom disken igen och väntade. BRA. JAG ANTAR ATT DET SNART KOMMER HÄNDA NÅGOT.

SAMMANFATTNINGSVIS: EN VÄLSKRIVEN, SPÄNNANDE TEXT.

#6 Tack för väldigt bra kommentarer. Du har helt rätt när det kommer till stycket med prutningen. Jag är inte heller nöjd med den biten men har inte varit nöjd med någon av ändringarna jag har gjort heller så den är under konstant omarbetning 😃.

Nu har jag försökt omarbeta ett av styckena ovan. Jag vet inte om jag är nöjd med det men jag tror att det har blivit bättre. Just det stycket irriterar mig, det har blivit den där lilla fläcken som man hela tiden går tillbaka till och försöker sudda och göra om. Men berätta gärna vad ni tycker:

”Hur mycket?”. Hennes hjärta slutade slå, hjärnan arbetade febrilt. ”12 kresi herrn” svarade hon. ”12 kresi, det var inte billigt” sa han allvarligt. ”Jag kan ge dig 7 kresi”. Det var mycket pengar, men stopet var värt mer, det visste Maria. Hennes pappa hade skrivit 10 kresi i loggboken, det skulle kunna räcka till nästan två kilo kött. Men hon visste också att det var så här det gick till att göra affärer, hennes pappa hade lärt henne att den som sålde alltid begärde för mycket och den som köpte alltid erbjöd för lite. Till slut nådde man fram till ett rimligt pris. Maria gav sig in i prutningen med entusiasm. Till slut sa hon ”Herrn är mycket vänlig, men jag kan inte sänka priset mer, möjligen skulle jag kunna sänka ert pris till 10 kresi och 5 vorm. Bara för att det är herrn och för att jag vet att min far uppskattar era affärer”. ”10 kresi och 5 vorm, ja det är ett pris som jag kan leva med. Det är avgjort” sa herr Sansi och räckte fram handen mot henne. Maria log och skakade hans hand.

Om man ska vara petig så kanske du kan ta bort meningen. Maria gav sig in i prutningen med entusiasm. Läsaren förstår det ändå, eftersom händelsen är så väl skildrad. 

Tar du bort ordet "affärer" i meningen

Bara för att det är herrn och för att jag vet att min far uppskattar era affärer

och ändrar det till …jag vet att min far uppskattar er

så känns det som Maria och herr Sansi får en lite närmare relation.

Jag vet inte om det är någon ändring du vill göra.

Jag har läst igenom det och det var verkligen bra förändringar så jag tror att jag tar dem 🙂 Tackar för hjälpen.

Dags för nästa stycke:

Tiden gick sakta, den kalla vinterluften letade sig in i butiken och trotts att solen sken så värmde den inte. Det var långtråkigt att sitta där bakom disken på pallen. Maria ville hellre vara uppe hos sin mamma och pappa, men hon vågade inte chansa på att det inte skulle komma fler kunder. Hon satt nästan och sov på pallen när solen i dörröppningen åter igen skymdes. Hon hoppade ner från pallen och tittade på kvinnan som stod utanför butiken. ”God dag fru Korpi” sa hon och tittade på Eriks mamma. Fru Korpi bodde bara ett par hus längre bort och brukade bjuda Maria på nybakat bröd med smör på när Maria var där. ”God dag Maria, jag ser att butiken är öppen idag”. ”Ja det är den, stig på” svarade Maria och gjorde en gest till Fru Korpi att stiga in. Fru Korpi tittade först in i butiken och tycktes därefter att granska dörrkarmen. ”Tack lilla vän men jag kan inte stanna så länge” sa hon sedan. Maria gick ut från disken och gick närmare Fru Korpi, det verkade som om hon skulle få göra alla affärer i dörröppningen idag tänkte hon. ”Är dina föräldrar bättre?” frågade fru Korpi. ”Lite tack. Pappa pratade med mig idag men han är fortfarande svag och behöver sova” svarade Maria. Hon stannade när hon såg att fru Korpi verkade rygga tillbaka när hon kom närmre. ”Så vem är det som sköter butiken idag?”. ”Det är jag, vi behöver få in lite pengar för att kunna köpa kött på marknaden”. ”Är det verkligen så klokt att öppna butiken, du borde kanske vänta tills din far eller någon vuxen kan ta hand om den”. ”Ni har säkert rätt, men jag måste ta hand om mina föräldrar så jag har tyvärr inget val”. Fru Korpi verkade tveka lite, hon tittade åter in i butiken och granskade sedan Maria en stund. ”Hur mår du Maria?” frågade hon sedan. ”Bara bra tack” svarade Maria ärligt. ”Du har inte feber eller hostar?”. ”Nej, jag är helt frisk”. Fru Korpi betraktade henne igen. ”Maria jag tror att det är bäst att du flyttar hem till oss. Du borde inte vara ensam här, du skulle ha det bättre hemma hos oss”. Maria tittade på fru Korpi, ville hon verkligen att Maria skulle lämna sina föräldrar? ”Tack det var mycket vänligt av er men jag kan inte lämna mina föräldrar ensamma. De är inte tillräckligt starka för att klara sig själva just nu” svarade hon. ”Maria du vet att dina föräldrar inte kommer att klara sig, de har fått Sjukan, och ingen överlever Sjukan”. ”Det är inte sant, pappa mår mycket bättre nu och det finns visst människor som överlevt sjukan” sa Maria trotsigt. ”Jag vet att det är svårt att höra men någon måste säga det. Du är välkommen hem till oss, men erbjudandet gäller bara idag. Jag är ledsen lilla vän men ju längre du är kvar i det här huset desto större är chansen att du blir sjuk, jag kan inte riskera min familjs hälsa . Men om du vill så kan vi gå hem till mig, men följer du inte med mig nu så kan jag inte låta dig komma senare”. Maria var chockad, trodde fru Korpi att hon skulle överge sina föräldrar nu när de snart skulle vara friska? ”Jag är tacksam för erbjudandet men jag kan inte överge mina föräldrar. De kommer snart att vara friska så jag kommer inte behöva någon annan stans att bo”. ”Jag hoppas verkligen du har rätt Maria. Jag måste gå hem nu men jag kommer be för dig och dina föräldrar”. ”Tack fru Korpi det var mycket vänligt av er att komma och tack för dina böner”. Maria tvekade ett ögonblick innan hon sa ” Fru Korpi?”. ”Ja Maria”. ”Tror ni att Gud bara lyssnar till de böner som kommer från de som är rika och betydelsefulla?”. ”Nej mitt barn, Gud lyssnar till alla våras böner”. ”Tack, jag hoppas det. Ha en bra dag fru Korpi”. ”Och du min vän” sa fru Korpi innan hon vände sig om och fortsatte ner för vägen. 

Maria gick tillbaka till pallen bakom disken och satte sig där igen. Hon funderade på vad Fru Korpi hade sagt. Vad skulle hon göra om hennes föräldrar dog? Hon visste inte om hon hade några andra släktingar. Hennes mamma hade berättat att hon och Marias pappa hade gift sig i deras hemby och sedan hade de flyttat till staden för att hennes pappa skulle kunna öppna butiken. Han hade redan bott i staden sedan han var ung, men hade rest hem till deras lilla by för att gifta sig med Marias mamma. Maria hade alltid tyckt det lät så romantiskt, men nu kunde hon inte minnas vad byn hette eller var den låg. Vad skulle hon göra om hon blev ensam? Hon kunde inte bo kvar i butiken, utan hennes pappas hantverk fanns inget som kunde säljas i butiken och hon trodde inte att barn fick bo själva. Skulle hon hamna på gatan? Hon visste att det fanns barn som bodde i stadens gränder. Ibland så hade hon och Erik bråkat med dem när de var ute på sina upptäcktsfärder. Hon var lite rädd för de där barnen och hon ryste av tanken på att själv bli en av dem. Men nej, hon fick inte tänka så. Hennes föräldrar skulle bli bra igen, de skulle bo här i huset och sitta runt bordet och skratta åt den gången Maria hade fått sköta butiken helt ensam. Hennes pappa skulle berätta för alla vilken duktig dotter han hade som hade tagit hand om familjen och hur hon hade lyckats sälja ett stop för 11 kresi. Ja det var så det skulle bli bestämde Maria och reste sig från pallen. Egentligen var det inte dags att stänga butiken än på ett par timmar. Men Maria behövde titta till sina föräldrar och dessutom hade hon fått in de pengarna hon behövde. Så hon gick ut och stängde fönsterluckorna och på vägen in låste hon dörren bakom sig innan hon plockade ner varorna i kistan och låste den. När hon kom upp på övervåningen gick hon direkt fram till sina föräldrar. De sov båda två trotts att de hostade med jämna mellanrum. Maria kunde känna att de var varma och svettiga båda två. Hon skyndade sig att lägga tillbaka nyckeln där hon hade hittat den och gick ner för att hämta upp en skål med vatten och ett stycke linnetyg som hon kunde använda för att badda sina föräldrars ansikte och bröst med. Hon hoppades att det svala vattnet gav lite lindring medan hon gick ner igen för att koka lite buljong. Hon lyckades inte få sina föräldrar att dricka mer än ett par skedar av buljongen och ingen av dem verkade vilja vakna riktigt trots att hon ruskade i dem allt vad hon orkade. Till slut gav hon upp och satte sig framför eldstaden och tände en liten brasa. 

Resten av eftermiddagen och kvällen satt hon och och tittade in i lågorna bara för att ibland gå och titta till sina föräldrar och försöka få dem att dricka lite buljong. När vintermörkret sänkte sig över staden så tänkte hon på erbjudandet om att få flytta hem till Eriks familj. De satt säkert framför brasan nu, Fru Korpi kanske lappade ett par gamla byxor medan hennes man satt och berättade sagor för barnen. Erik satt nog och lyssnade på någon spännande saga hans far berättade och kände sig lugn och trygg. Själv satt hon här ensam framför brasan. En ensam tår rann sakta ner för hennes kind, Maria märkte den inte själv. I en liten del av sitt hjärta ångrade hon sitt beslut att stanna, men hennes kärlek till sina föräldrar var för stor för att kunna överge dem när de behövde henne som mest. Därför satt hon kvar framför elden. Innan hon bytte om för natten lade hon på ordentligt med ved på elden och tittade till sina föräldrar en sista gång.

SAMMANFATTNINGSVIS. LITE KORR-GREJER BARA. SPÄNNANDE OCH VÄL BERÄTTAT. MAN KÄNNER VERKLIGEN FÖR MARIA OCH DE ANDRA PERSONERNA I BERÄTTELSEN. SER FRAM MOT ATT LÄSA FORTSÄTTNINGEN. JAG HAR KOPIERAT ÖVER TEXTEN TILL MITT ORDBEHANDLINGSPROGRAM OCH SKRIVER MINA KOMMENTARER MED VERSALER FÖR ATT INTE iFokus SKA HÄNGA SIG.

Tiden gick sakta, den kalla vinterluften letade sig in i butiken och trotts att solen sken så värmde den inte. TROTS. . ISTÄLLET FÖR KOMMA? Det var långtråkigt att sitta där bakom disken på pallen. Maria ville hellre vara uppe FÖRTYDLIGA UPPE OCH ÄNDRA TILL PÅ OVANVÅNINGEN /ÖVERVÅNINGEN? hos sin mamma och pappa, men hon vågade inte chansa på att det inte skulle komma fler kunder. Hon satt nästan och sov på pallen när solen i dörröppningen åter igen skymdes. Hon hoppade ner från pallen och tittade på kvinnan som stod utanför butiken. PALL I TVÅ MENINGAR. GÅR DET ATT ÄNDRA”God dag fru Korpi” sa hon och tittade på Eriks mamma. Fru Korpi bodde bara ett par hus längre bort och brukade bjuda Maria på nybakat bröd med smör på när Maria var där. ”God dag Maria, jag ser att butiken är öppen idag”. ”Ja det är den, stig på” svarade Maria och gjorde en gest till Fru Korpi att stiga in. Fru Korpi tittade först in i butiken och tycktes därefter att granska dörrkarmen. TYCKTES DÄREFTER GRANSKA DÖRRKARMEN. LITE KNEPIG FORMULERING KANSKE? DEN FUNGERAR FÖR MIG, MEN OM DU SKRIVER FÖR YNGRE SÅ KANSKE DU SKA SKRIVA LITE ENKLARE? ”Tack lilla vän men jag kan inte stanna så länge” sa hon sedan. Maria gick ut från disken och gick närmare Fru Korpi, . ISTÄLLET FÖR , TYCKER JAG det verkade som om hon skulle få göra alla affärer i dörröppningen idag tänkte hon. ”Är dina föräldrar bättre?” frågade fru Korpi. ”Lite tack. Pappa pratade med mig idag men han är fortfarande svag och behöver sova” svarade Maria. Hon stannade när hon såg att fru Korpi verkade rygga tillbaka när hon kom närmre. ”Så vem är det som sköter butiken idag?”. ”Det är jag, vi behöver få in lite pengar för att kunna köpa kött på marknaden”. ”Är det verkligen så klokt att öppna butiken, du borde kanske vänta tills din far eller någon vuxen kan ta hand om den”. ”Ni har säkert rätt, men jag måste ta hand om mina föräldrar så jag har tyvärr inget val”. Fru Korpi verkade tveka lite, hon tittade åter in i butiken och granskade sedan Maria en stund. ”Hur mår du Maria?” frågade hon sedan. ”Bara bra tack” svarade Maria ärligt. ”Du har inte feber eller hostar?”. ”Nej, jag är helt frisk”. Fru Korpi betraktade henne igen. ”Maria jag tror att det är bäst att du flyttar hem till oss. Du borde inte vara ensam här, du skulle ha det bättre hemma hos oss”. Maria tittade på fru Korpi, ville hon verkligen att Maria skulle lämna sina föräldrar? ”Tack det var mycket vänligt av er men jag kan inte lämna mina föräldrar ensamma. De är inte tillräckligt starka för att klara sig själva just nu” svarade hon. ”Maria du vet att dina föräldrar inte kommer att klara sig, de har fått Sjukan, och ingen överlever Sjukan”. ”Det är inte sant, pappa mår mycket bättre nu och det finns visst människor som överlevt sjukan” sa Maria trotsigt. ”Jag vet att det är svårt att höra men någon måste säga det. Du är välkommen hem till oss, men erbjudandet gäller bara idag. Jag är ledsen lilla vän men ju längre du är kvar i det här huset desto större är chansen att du blir sjuk, jag kan inte riskera min familjs hälsa . Men om du vill så kan vi gå hem till mig, men följer du inte med mig nu så kan jag inte låta dig komma senare”. Maria var chockad, trodde fru Korpi att hon skulle överge sina föräldrar nu när de snart skulle vara friska? ”Jag är tacksam för erbjudandet men jag kan inte överge mina föräldrar. De kommer snart att vara friska så jag kommer inte behöva någon annan stans att bo”. ”Jag hoppas verkligen du har rätt Maria. Jag måste gå hem nu men jag kommer be för dig och dina föräldrar”. ”Tack fru Korpi det var mycket vänligt av er att komma och tack för dina böner”. Maria tvekade ett ögonblick innan hon sa ” Fru Korpi?”. ”Ja Maria”. ”Tror ni att Gud bara lyssnar till de böner som kommer från de som är rika och betydelsefulla?”. ”Nej mitt barn, Gud lyssnar till alla våras böner”. ”Tack, jag hoppas det. Ha en bra dag fru Korpi”. ”Och du min vän” sa fru Korpi innan hon vände sig om och fortsatte ner för vägen. 

Maria gick tillbaka till pallen bakom disken och satte sig där igen. Hon funderade på vad Fru Korpi hade sagt. Vad skulle hon göra om hennes föräldrar dog? Hon visste inte om hon hade några andra släktingar. Hennes mamma hade berättat att hon och Marias pappa hade gift sig i deras hemby och sedan hade de flyttat till staden för att hennes pappa skulle kunna öppna butiken. Han hade redan bott i staden sedan han var ung, men hade rest hem till deras lilla by för att gifta sig med Marias mamma. Maria hade alltid tyckt det lät så romantiskt, men nu kunde hon inte minnas vad byn hette eller var den låg. Vad skulle hon göra om hon blev ensam? Hon kunde inte bo kvar i butiken, utan hennes pappas hantverk fanns inget som kunde säljas i butiken och hon trodde inte att barn fick bo själva. Skulle hon hamna på gatan? Hon visste att det fanns barn som bodde i stadens gränder. Ibland så hade hon och Erik bråkat med dem när de var ute på sina upptäcktsfärder. Hon var lite rädd för de där barnen och hon ryste av tanken på att själv bli en av dem. Men nej, hon fick inte tänka så. Hennes föräldrar skulle bli bra igen, de skulle bo här i huset och sitta runt bordet och skratta åt den gången Maria hade fått sköta butiken helt ensam. Hennes pappa skulle berätta för alla vilken duktig dotter han hade som hade tagit hand om familjen och hur hon hade lyckats sälja ett stop för 11 kresi. Ja det var så det skulle bli bestämde Maria och reste sig från pallen. Egentligen var det inte dags att stänga butiken än på ett par timmar. Men Maria behövde titta till sina föräldrar och dessutom hade hon fått in de pengarna hon behövde. Så hon gick ut och stängde fönsterluckorna och på vägen in låste hon dörren bakom sig innan hon plockade ner varorna i kistan och låste den. När hon kom upp på övervåningen gick hon direkt fram till sina föräldrar. De sov båda två trotts TROTS att de hostade med jämna mellanrum. Maria kunde känna att de var varma och svettiga båda två. KÄNNER ELLER SER? Hon skyndade sig att lägga tillbaka nyckeln där hon hade hittat den och gick ner för att hämta upp en skål med vatten och ett stycke linnetyg som hon kunde använda för att badda sina föräldrars ansikte och bröst med. Hon hoppades att det svala vattnet gav lite lindring medan hon gick ner igen för att koka lite buljong. Hon lyckades inte få sina föräldrar att dricka mer än ett par skedar av buljongen och ingen av dem verkade vilja vakna riktigt trots att hon ruskade i dem allt vad hon orkade. Till slut gav hon upp och satte sig framför eldstaden och tände en liten brasa. 

Resten av eftermiddagen och kvällen satt hon och och tittade in i lågorna bara för att ibland gå och titta till sina föräldrar och försöka få dem att dricka lite buljong. När vintermörkret sänkte sig över staden så tänkte hon på erbjudandet om att få flytta hem till Eriks familj. De satt säkert framför brasan nu, Fru Korpi kanske lappade ett par gamla byxor medan hennes man satt och berättade sagor för barnen. Erik satt nog och lyssnade på någon spännande saga hans far berättade och kände sig lugn och trygg. Själv satt hon här ensam framför brasan. En ensam tår rann sakta ner för hennes kind, Maria märkte den inte själv. I en liten del av sitt hjärta ångrade hon sitt beslut att stanna, men hennes kärlek till sina föräldrar var för stor för att kunna överge dem när de behövde henne som mest. Därför satt hon kvar framför elden. Innan hon bytte om för natten lade hon på ordentligt med ved på elden och tittade till sina föräldrar en sista gång.

Tack för kommentarerna 👍