Ett år, lite drygt. har gått, och ingen svarade på det här inlägget. Nästan sexhundra har tittat, men ingen har svarat. Kan det vara att de aldrig läste Felicias bok?

Och nu har ju modern kommit ut med sin egen version, där hon hävdar att dottern ljuger och att det inte alls var på det viset. Så kanske frågan skulle vändas? Gör en förälder rätt, som hänger ut sitt barn på det viset?

Och jag undrar, har undrat länge, lite mer än femtio år har jag undrat. Undrat över en modersmålslärare som fick barn med sin inackorderade elev. På min skola. Berättelser om hur den nittonåriga modern uppträdde våldsamt och hur fadern, läraren som fick barn med eleven, skyddade barnet.

En narcissistisk och utagerande mor, som av alla tecken att döma själv hade utnyttjats och varit otrygg i sin barndom. Kanske är det inte rätt att hänga ut henne, men hon måste väl kunna hitta något annat sätt att behandla sin ångest än att låta det gå ut över nio barn?

Så ja, Felicia gör rätt. Hon gör det hon måste göra. Hon har sin berättelse, och den stämmer inte helt och hållet med vad hennes mor har berättat under den långa tiden som har gått, mer än fyrtio år, utan bekräftelse. Det är Felicias bok, Felicias berättelse, och den behöver inte vara sann i alla detaljer. Den beskriver hennes upplevelse av sin barndom, och den upplevelsen är hennes, och ingen annans. Hennes mor har målat upp en annan bild under alla dessa år, en uppblåst ballong, som nu punkteras. Felicia mådde inte bra, och kanske hon fortfarande inte mår helt bra. Kanske hon själv inte förmådde bli en till alla delar god mor till sina barn?

Skiten måste ut, och Felicia gör helt rätt. Det finns säkert förklaringar till att det blev som det blev, men det hindrar inte att Felicia måste bearbeta sina upplevelser, städa upp i sitt liv, och göra upp med sin barndom. När ska Anna göra det? Och läraren som hon fick barn med, varför envisades han med att alla skulle kalla honom "Farbror Lars"? Någonstans har det hela säkert börjat, och jag tror att det var ännu tidigare.

Så nej, det finns inga gränser för vad man kan skriva i en bok. Men det finns gränser för vad man som förälder bör göra mot sina barn. Det finns också gränser för vad lärare får göra mot elever.

# 1 Mycket klokt skrivet.

Nu har jag läst både Felicias bok och hennes mammas, och det slår mig att det första inlägget inte helt stämmer med vad Felicia faktiskt skrev, men att hennes mamma, Anna, faktiskt lämnar ut personerna med namn och söker någon slags millimeterrättvisa i det skrivna, som man inte ska förvänta sig när någon skriver en roman.

När jag jämför intrycken från de här två personerna och pusslar ihop dem, finner jag att Felicia har gjort något som min syster också gjorde när hon skrev sin berättelse, och jag får en djupare förståelse för hur man kan göra när man skriver ner sina intrryck av vad som har hänt. Man placerar sig i en roll i berättelsen, och rollfiguren upplever en massa olika saker, där det inte alls är säkert, eller ens troligt, att alla de sakerna hände samma person, att det var samma person som utsattes för, eller utsatte någon annan för, en viss handling. Av Anna Wahlgrens berättelse framkommer att Felicia ibland är aktören, förövaren, där hon i sin bok har beskrivit sig som den utsatta, offret. Min syster har på liknande sätt lagt in händelser som hänt mig, min bror eller min syster.

Det är helt i sin ordning att göra så när man skriver en roman. Det är inte fiktion, det är verkliga händelser, även om de drabbade en annan person. Man kan inte kritisera verket på det sätt som Anna Wahlgren gör, och hon förefaller okänslig för att hon själv gör det som hon anklagar sitt barn för. Hon förtalar en avliden, något som Felicia inte gjorde, och hon utlämnar sina andra barn, som Felicia har skonat genom att själv sätta sig i deras roll. Med övertydlig narcissism hävdar hon på femtioelva sidor att hennes barn var lyckliga och att hon är en bra mor. Det är lätt att säga det själv, och jag tror att hennes affirmationer är en överlevnadsstrategi, men jag tycker inte att det är rätt att lämna ut sina barn på det viset, och hela svenska folket behöver kanske inte veta att det var Felicia som hittade på det där med fisken och att det inte var ett kallt kokt fiskhuvud utan en rå abborre uppfiskad ur Gastsjön.

Men Annas luskamning av Felicias bok bekräftar helheten som den beskriver, att barnen faktiskt blev utsatta för ett flertal saker som barn inte borde utsättas för, och att det förekom sexuella övergrepp i hemmet. Hon bekräftar också, även om hon inte förstår det, att hennes alkoholbruk ligger på en nivå där den är ett problem, ett problem för hennes familj. Förnekelsen och försvaret är de alltid typiska. Jag ställer ingen diagnos, men jag förstår hur det kan upplevas av barnen som är där. Jag har sett det hos familjer i min omgivning när jag var barn, och jag känner igen symptomen.

Så jag är helt klar över att Felicia får skriva sin berättelse, och att det kan vara välöverlagt att sortera upp persongalleriet som hon har gjort och sätta fiktiva namn på personerna som passerar genom hemmet under åren. När modern förser dem med riktiga namn och "rättar" dotterns detaljer för att visa att allt detta inte hände just henne, då trampar hon över gränsen, den subtila gränsen mellan fiktion och dokumentär skildring, gränsen som avgör om man verkligen får skriva vad som helst och när man bör avstå.

Om jag skulle gå in och peta på samma sätt i min systers bok för att visa alla att hon LJUGER, så skulle jag göra sanningen en stor otjänst. När min syster beskriver hur kuratorn på skolan kallar henne till samtal för att förklara att hon, vars skolgång bekostas av Stockholms Barnavårdsnämnd, inte får ta ridlektioner, är det en verklig händelse, där hon har ändrat person, då det var ett syskon som drabbades. Men händelsen är lika verklig, och övergreppet är en del av förtrycket som alla blev utsatta för. Min syster ljuger inte. Hon skrev en roman. Det finns inget krav på att alla detaljer ska vara exakt dokumentära, precis så som de verkligen förlöpte.

Men Anna Wahlgren har redan på omslaget deklarerat sitt försvarstal som att det är en "icke-roman", Hon gör anspråk på en mer dokumentär "sanning", hennes sanning, som avviker en hel del från det som Felicia har stakat ut. Men avvikelserna fäller inte Felicias utsaga, utan de bekräftar den. Alla sakerna som hon beskriver har faktiskt hänt. De har inte hänt exakt så som hon skriver i sin bok, men de har hänt. Och det slutna ögat som antyder att mamman inte såg allt är betecknande. Mamman såg inte allt, men barnen, de såg allt. Inte alla, och inte på en gång, men allt som hände barnen upplevdes av dem, och jag är klar över att alla de här sakerna kanske inte hände just Felicia, utan att det kanske var ett syskon, men Felicia skrev sin bok, och hon ville nog inte lämna ut syskonen på det sätt som Anna senare gjorde.

Hennes val av titel, Annas, sanning eller konsekvens, är väldigt talande. Jag hoppas att den kan fylla någon form av terapeutisk funktion för henne, och jag tycker inte att det var nödvändigt att ge ut den, även om det var nödvändigt för Anna att skriva den.

Jag ska göra ett litet tillägg här, för att peka på en detalj i Anna Wahlgrens bok, som för mig är avgörande i hur jag upplever att hon skruvar verkligheten för att passa framställningen som hon vill göra. Anna och jag har ju en i någon mån gemensam bakgrund, och vi har båda haft "Farbror Lars" som lärare i modersmål under någon tid - "Farbror Lars" som blev far åt hennes första barn.

I Annas bok får han heta "pappa Lars", och hon nämner faktiskt också att han på skolan brukar kallas "Farbror Lars"  - med respekt.

Kanske Anna läser det här?

Respekt? Han krävde att man skulle kalla honom "farbror" som titel till förnamnet. Det var ingenting som vi elever kom på själva, det var hans egen märkliga idé, och jag kan inte föreställa mig att någon av eleverna skulle kunna uppleva honom som "farbror" eller spontant kalla någon lärare så. Visst säger små barn ofta "farbror" om och till äldre, men vi var inte några SMÅ barn, utan vi var real- och gymnasieelever, från pubertet och uppåt i åldrarna.

"Farbror Lars" uttalades aldrig någonsin med respekt. Det väckte löje att han ville att vi skulle kalla honom så. Det är inte respekt man får när man splittrar pekpinnen mot katedern och samtidigt river ner en lampglob i huvudet på en elev  när man viftar med den, så att han som fick lampan i huvudet måste åka till Mörby för att bli sydd. Om det är respekt att inte våga gå in i hagen till en folkilsken tjur, då har vi helt olika uppfattning om vad respekt betyder.

Det fanns lärare som vann vår respekt på Viggbyholmsskolan, exempelvis Stefan Stenius, som fick respekt och kärlek, eller Einar Luterkort, som respekterades av alla. Tord Hedengren fick också vår respekt, men det var några lärare som inte nådde upp dit, och där fanns den patetiske "Farbror Lars", som vann vår fruktan, men aldrig respekt.

Och det lilla ordet, respekt, om en person som för alltid finns i mitt minne som någon att hålla sig undan för, sätter tonen, avgör hur jag kommer att filtrera budskapet som Anna Wahlgren försöker förmedla med boken SANNING ELLER KONSEKVENS.

Och jag tycker faktiskt att hennes titel är sällsamt väl vald, fast hon kanske inte själv förstod det. Konsekvens! - inte sanning.

Många av de som skriver om "okända" familjer är ju oftast kända på andra vis. Exempelvis många av de sexualbiografier som skrivs där pedofilbrott förekommer. Mycket av det som skrivs som biografier har det stått om i tidningarna så att de snarare är ökända.

Jag har varken läst Annas bok eller Felicias, än.  
Av det tidigare poster har beskrivit tycker jag att Felicias är mer korrekt, att inte skriva ut faktiskta namn osv. De som var där vet med all säkerhet vilka det talas om och vad det handlar om vilket kan skapa bråk, men inte omvärlden. Jag fick en olustig känsla när den kom, som jag får vid en del böcker exempelvis Camilla Henemarks som det skulle stå så mycket om kungen i. Med all mediahysteri så kändes det som att dessa böcker var skrivna för att hänga ut människor i stället för skrivandets skull eller vad man ska säga.
Däremot kan man ju hävda att hon skulle tagit det i hemmet och att det har skapat bråk nu i efterhand, men hon kanske behövde säga det till framtida mödrar att lyssna inte på min, hon var inte alltid så snäll och bra. Alla läker vi på olika sätt.
Av det jag såg av Annas förklaring i tv kring hennes svar på tal bok så såg jag bara en mycket vilsen och trasig människa som uppenbarligen var mycket sårad, men det här var väl inte riktigt rätt sätt att ta kritiken på. Sen så har ju inte mammor superkrafter och att svälja allt kanske hade varit svårt, men hon borde ha försökt resa sig över det och tagit det inom familjen som mamma och inte huggit på och sagt vad som var rätt och fel. Är det inte något vi  lär oss att det finns 3 sanningar? Din, min och sanningen. Olika personer ser och upplever olika saker.

Nej, det är inte en fråg om att "ta det inom familjen".

Var och en av oss bearbetar sina upplevelser på vårt eget vis, och det Anna missar när hon bemöter dotterns bok är att det inte alls handlar om sanningen. Felicia bearbetar sina upplivelser, och hon publicerar boken av ett eller annat skäl. Hennes skäl kan vara att plocka ner mamman från piedestalen, en position som för Felicia måste vara mycket smärtsam medan hon jobbar på att få rätsida på sitt liv.

När mamman bemöter det som står i boken och far fram igenom den med luskam för att hitta alla små detaljfel, så missar hon helheten. Hon är sårad, men inte ett ögonblick förefaller hon fundera över hur barnen som har levt i offentlighet har upplevt det som föregick i hemmet. Kanske de andra barnen inte for illa, men Felicia försvann.

Så förblindad är Anna av sitt hat mot Felicias far, att hon på fullt allvar föreställer sig att Felicias reaktion kommer av att fadern skulle ha hjärntvättat henne och krävt av henne att hon skulle bryta med mamma - och att han skulle ha förestavat henne att skriva boken. Hon tycks också tro att referenserna till händelser som onekligen måste ha legat Felicia väldigt nära, i stället skulle refereras ur böcker som mamman har skrivit. Säkert finns en eller annan sådan referens, men det är fullständigt orimligt att anägga ett konspirationsperspektiv riktat mot fadern.

Det hade så väl räckt med ett ärligt menat "förlåt", men i stället skrev hon en bok där hon anklagar dottern för att styras av sin far, och där hon påstår att vad dottern har skrivit är lögn. Och ändå bekräftar hon med alla sina detaljer varenda händelse som dottern berättar om med ett enda undantag.

Så visst får man skriva vad som helst, och Anna Wahlgren borde ha tänkt både en och två gånger, och sedan gjort det rätta med det hon skrev. Hon borde ha hållit det för sig själv, inte vare sig blandat in familjen eller utomstående.

Däremot borde hon tänka över det grundligt och försöka gå vidare, helst som en mera hel människta. Det hon har gjort under den här långa tiden är inte riktigt sunt, och hennes barn har alldeles självklart formats av hennes sätt att behandla livet. Hatet som lyser igenom Annas försvarstal är vad som drev henne att ge ut boken. Det är hennes hämnd mot Cacke, och hon tar inte någon hänsyn till hur barnen drabbas.

Så det är två helt olika framställningar. Dottern berättar om sin usatthet, om barnens utsathet, när den självutnämnda barngurun, barnägaren, använder dem som medel att förverkliga en idé. Detaljerna och namnen är ovidkommande för att man ska förstå vad Felicia skriver, och hur det har format hennes liv.

När mamman stormar in med sitt försvar, ser hon inte till helheten, utan hon är förblindad av sitt hat mot den före detta mannen, som är far till Felicia. Hon kan inte tåla att Felicia har fått bättre kontakt med honom, att han får vara morfar, att han, som skulle stötas ut, får vara delaktig i en gemenskap, som hon anser sig äga.

Det är fortfarande öppna sår hos Felicia, och pappan har troligen redan tvättat Anna ur sitt hår sedan decennier. Den som ännu bär på hat är Anna, och et framgår väldigt tydligt av hennes bok. Felicias bok är inte sprungen ur hat, utan ur hennes drift att berätta. Annas andas enbart hat.