Hej på er! 🙂

Jag sysslar med en text som förhoppningsvis ska växa och förvandlas till en Självbiografi. Så vad tycker ni om texten? Här är en liten del av det jag har skrivit:

Ingen visste att jag gömde mig bakom hyllorna på biblioteket. Eller att jag gick långa omvägar bara för att slippa passera en människa, även om det var en okänd människa. Det folk visste om mig, det stämde inte överens med den bild jag hade av mig själv. Visserligen var jag en ensamvarg, och visserligen pratade jag inte, men att påstå att jag var känslokall och ointelligent – det var rena rama lögnen. Jag föddes med en hjärna som var lite annorlunda installerad än de flestas. Men jag var inte på något sätt hjärnskadad; jag var “bara” särpräglad. Efter några månaders utredning hos barn- och ungdomspsykiatrin, fick jag slutligen en diagnos, min första men inte sista. På sätt och vis var det en lättnad att få reda på hur det låg till med mig. Samtidigt var diagnosen bra på att sänka min självkänsla; var jag mindre värd än de andra tonåringarna i min ålder?