Har du funderat på något kring budskapet i sagan? 

Tage Danielsson som skrivit Karl Bertil Johnssons julafton har skrivit ett antal andra sagor också.

Nej, alltså jag vet inte. Har inte funderat så mycket på budskap utan ska få se vart allt leder mig. Men kanske kan försöka skriva en på någon av varianterna. Det kan vara bra. Mer?

Känner varken till författaren eller sagan du pratar om nu.

Jag har redan börjat nu. Sensmoralen jag kör med är "Det straffar sig att vara ond" eller "Den behandling du ger, får du ofta tillbaka". Det går jättebra och jag skriver så bra jag kan för att hinna färdigt till måndagen - då nästa lektion är.

Jag vill gärna skriva en liten vuxensaga - mer för de äldre, ungdom/vuxen liksom då jag aldrig gillat att skriva till barn. Hur uppnår jag det här resultatet? Jag försöker att göra den till den bästa sagan svenskläraren någonsin läst 😂. Kommer jag lyckas? Antagligen inte.

Han har dock berättat att han ville att den skulle sluta lyckligt, då jag brukar skriva berättelser med olyckliga, melankoliska slut 😃. Jag känner att det här lär bli intressant 🍸.

Kolla på tv-serien "once upon a time" för inspiration, det är vuxensagor.

#4 Jag ska kolla in den och se vad det är för någonting 🙂. Tack så mycket för tipset! 🤗

Vanligt i just sagor är att hjälten/hjältinnan får gå igenom test eller prövningar av något slag för att visa sin värdighet (oftast är det tre stycken då talet tre är väldigt betydelsefullt i sagor) och när de klarat av prövningen så får de en belöning som i slutet kommer göra så de uppnår sitt mål så att sagan slutar lyckligt.

Tex så i min favoritsaga så möter prinsessan tre olika trollgummor, den ena fulare än den andra, men bemöter dem alla med respekt och artighet. För sitt respektfulla sätt så får hon en magiska börs, ett magiskt horn och en magisk spinnrock av var och en av trollgummorna. Dessa använder hon sedan för att locka den onda häxan och vinna tillbaka sin prins.

#6

Jo, det är en av de mest klassiska och berömda varianterna av sagor. Talet 3, 7, 9 och 12 är väldigt mytomspunna tal, fråga inte mig varför, det bara är så 🤔. Jag har försökt att hitta ett par exempel på sagor på internet, och försöker att knäcka koden. Vad det ser ut som så verkar de framställda för att kunna berättas muntligt, inte som berättelser alltså, mer enklare. Är det så? (Inte bara fråga till #6 utan till allihop som vill svara).

Mitt arbete ska vara klart på måndag så detta lär ta hela helgen, men om det är till någon tröst för mig så finner jag fantasi till handlingar åt romaner vid sidan om 👍.

Jag håller redan på med mina exempel av sagor, vissa av dem är inte särskilt klassiska, då jag inte tycker om känslan av att följa samma spår.

Om ni alla vill ge kritik och hjälpa mig lite så kan jag lägga upp exempel i den här tråden? För jag skulle verkligen uppskatta om jag fick någon vägledning 🤓.

#7 Att just de talen är viktiga beror på att de historiskt sett har varit laddade nummer med mycket bakomliggande betydelse (numerologi). till exempel 3, inom kristendomen är talet tre väldigt befäst (Jesus uppstod på tredje dagen, de tre vise männen med de tre gåvorna, Petrus förnekade Jesus tre gånger, Fadern, Sonen och den Heliga anden osv) just eftersom det traditionellt är ett väldigt positivt och starkt tal. Talet nio är ännu bättre eftersom det är 3, 3 gånger om (3x3=9).

Än idag har vi tal som står för tur och otur (tex 13).

När det gäller det muntliga berättandet så har du rätt. Klassiska sagor är till för att berättas och måste därför vara lätta att komma ihåg. Ofta använde man sig av upprepningar (vargen puffade och pustade och blåste bort huset (eller försökte iaf) tre gånger), eller av liknande grundmall fast med små olika versioner (det är därför många klassiska sagor är väldigt lika varandra) och ingen kan komma ihåg 5 sagor som tar fyra timmar vardera att berätta 😃. 

Min egna favoritsaga är en modern saga som bygger på den gamla traditionen (Prins Hatt Underjorden) och är väldigt lätt att "montera ner" i beståndsdelar.

Nu har jag väl inte så mycket tid längre, då det snart är söndag. Men jag tänkte visa er vad jag kommit upp med ännu. Den här sagan har inget namn än och jag söker kritik. Nu behöver inte tycka att den är bra, då jag så sällan läser sagor och än mindre skriver dem. Jag väntar fortfarande på två stycken till och ska skriva fler även efter det, men måste även hinna att välja till svenskan.

Kan ni hjälpa? Kan jag få den större på något sätt (lagom stor) och minska beskrivningarna?

_________________

Det var en gång en gammal kapten, alla som träffade honom kände vördnad och respekt för hans kunskaper, men hat för hans övermod.

Ty, kaptenen hade en vana att ta med hustrun på alla resor och sjömännen trodde på otur när kvinnor fanns på skepp. Vartenda misstag som gjordes skylldes på kvinnan och trots att hon var både snäll och hjälpsam, så var hon hatad.

En dag satt hon inne i kaptenens hytt och läste när tre sjömän stormade in genom dörren. Kvinnan blev givetvis mycket förvånad över deras ankomst och frågade vad de ville.

– Det är över med dina spökerier, gör vi inte oss av med dig nu, så lär vi gå under innan vi kommer till land, vrålade en sjöman förargat och hytte med hans svärd.

Kvinnan tänkte för sig själv: ”De här männen är galna, jag har inte gjort något ont mot dem”

Precis när hon skulle svara upp slog sjömannen svärdet i träet på kaptenens säng. Det blev ett hack djupare än havet:

– Kaptenen kanske är blind men vi ser, vi lär gå under! Så upp med dig, väste han åter förargat.

Kvinnan hade inget annat val än att göra som han sa åt henne, så hon reste sig och följde med de tre männen. Kaptenen syntes inte någonstans ute på däck och ingen såg dem när de gick ut. Hon grät när de tvingade henne att klättra upp i masterna, där de slängde henne överbord.

Kaptenen fick höra om dödsfallet som en olycka. Ty, han anade inget ont om hans sjömän, de var ju så lojala! I dagar och nätter sörjde han kvinnan som han älskat och hölls vaken av havet som nästan viskade till honom. Varför hade han inte varit där då olyckan inträffat? Varför fanns det ett hack i hans säng och varför lämnade hustrun boken öppen?

Snart blev allt som vanligt och sjömännen tänkte inte mer på vad som hänt men snart korsade de Kap Horn, där stormarna var oändliga och vägen svår att ta sig genom.

Det var då det märkliga hände. Det lät som om någon krafsade på dörren till kaptenens hytt. Först försökte han ignorera det men känslan blev överhängande och han beslöt sig för att gå ut på däck.

Blå rök steg omkring fartyget och vågorna slog omkring som besatta, och genom vinden kunde man höra en tydlig röst:

– Ge mig mitt liv tillbaka!

Kaptenen tyckte sig känna igen rösten och blev ännu mer säker på vem det var när sjömännen kom fram till honom och berättade att hans hustru inte fått frid i graven. Kaptenen var inte rädd, snarare bitter:

– Fixa så att hon får frid! väste han till sjömännen och försvann ner på däck återigen.

Ingen ville gå dit till havet. Vågorna sköljde över dem och om och om igen återupprepade rösten samma order.

Slutligen steg en sjöman fram till relingen och frågade:

– Kära vän, vad är det du vill ha?

En skugga skymdes till på däck i sju sekunder men försvann sedan igen och rösten återupprepade samma order:

– Ge mig mitt liv tillbaka!

Sjömannen suckade och tvingade fram hans kamrater till relingen och sade:

– Frun, nu är du oresonlig. Vi kan inte ge dig en sådan sak, så nu får du berätta vad du vill ha.

Sjömannen trodde att han hade lyckats lugna spöket, för stormen försvann genast och fullmånen krympte genast under molnen men nu kom skuggan upp på däck igen. Det fick ett anlete som var missbildat. Omkring skuggan skvätte vatten och det började mer och mer likna en person. Ögonen var som glödande rubiner och håret var som tjära, kolsvart och något rinnande.

– Ni har rätt, sade spöket långsamt, det jag vill ha är ni som tog mitt liv!

I samma sekund som hon avslutat meningen sköljde en jättevåg med sig sjömännen överbord, där de drunknade.

Den blå röken lättade och kvällen blev med ens lugn och klar.

Sjömännen sågs aldrig mer och kaptenen reflekterade aldrig över det heller. Ty, nu visste kaptenen att hans älskade fått frid.

Kaptenen själv blev känd över hela världen med hans tur i resor som med andra brukade sluta med döden.

Om nätterna kunde han se ett spöke vandra ombord på skeppet, men han fruktade henne aldrig. Ty, hon var en skyddsängel.

_______

Förlåt för så stora radbrytningar. Det är iFokus fel.

Mitt budskap med den här historien är att man inte ska mörda, och man ska vara försiktig när man arbetar med något och inte vet vad man sysslar med.

Det är alltså den första som jag kommit med hitills.

#8

Ja, när du säger sådär om det muntliga berättandet så tror jag att jag är på rätt stig i det här.

Okej, då förstår jag nu varför det är som det är med siffror i sagor.

Prins Hatt Underjorden har jag faktiskt inte läst 😊.

#9 

Kanske borde välja ett annat ord för hat i första meningen, det känns som ett väldigt stort ord.

I det här stycket kommer ordet snart två gånger ganska tätt inpå varandra:

Snart blev allt som vanligt och sjömännen tänkte inte mer på vad som hänt men snart korsade de Kap Horn, där stormarna var oändliga och vägen svår att ta sig genom.

Första meningen i det här stycket är lite oklart:

Ingen ville gå dit till havet. Vågorna sköljde över dem och om och om igen återupprepade rösten samma order.

Är det viktigt att den varade i just sju sekunder?

En skugga skymdes till på däck i sju sekunder men försvann sedan igen och rösten återupprepade samma order:

Annars en bra saga, även om den kanske drar lite mer åt spökhistoria. Men väldigt tydlig sensmoral och bra användning av upprepningar.

(Om du är sugen på att läsa prins Hatt under jorden så finns den här i tre delar)

Tack så mycket för kritiken, ser det nu när du påpekar det. Ska försöka att ändra på det. Grejen med sju sekunder var snarare att få fram ett annat magiskt nummer än tre, men det blev lite dumt kanske.

Spöksaga (eller spökhistoria) och saga… Det behöver väl inte skilja så mycket mer än innehållet? 🤔.

Tack så mycket för länken, jag ska försöka att läsa den sen.

Jag tycker det behövs fler målande beskrivningar tex

Det var en gång en gammal väderbiten sjökapten som seglade mellan jordens alla hörn, alla som träffade honom kände genast vördnad och respekt för hans kunskaper, men hat för hans övermod.

Ty, kaptenen hade en vana att ta med sin älskade vackra hustru på alla resor och sjömännen trodde på otur när kvinnor fanns på skepp. 

Sen undrar jag lite över att de slängde henne från masten, då skulle hon väll fallit ner på däck? Kanske skulle hon gå på planka?

Sen borde väl kaptenen blivit lite mer upprörd när han fick veta att de dödat henne? Och vad hände som gjorde att de bestämde sig för att göra det?

#12 Tack så mycket för att du sade till! Jag ska ordna det på en gång!

Tack så mycket ännu en gång för att ni hjälpte mig 🤗. Sagan ser inte precis något bättre ut nu och jag ska avsluta den ikväll för att vara klar imorgon (fick en extra deadline, får även göra klart den på lektion men sedan är det över).

Jag har försökt hela dagen att få fram sagor istället för den här spökhistorien, men jag lyckas inte. Jag har idéer men jag fastnar och tar mig inte loss! DET känns mer frustrerande än en spökhistoria som skulle vara en saga. Inte heller uppfyller den särskilt många av "sagoingredienserna", men det får gå nu.

Jag vill bli av med arbetet så att jag kan få fortsätta på mina romaner snart. Här är sagan så som den ser ut nu:

____________________________________________

Det var en gång en väderbiten sjökapten som seglade mellan jordens alla skrymslen, alla som träffade honom kände omedelbart vördnad och respekt för hans kunskaper, men djup fruktan för hans övermod.

Ty, kaptenen hade en vana att ta med sin älskade, vackra hustru på alla resor och sjömännen som trodde på otur med kvinnor på skepp, tyckte naturligtvist inte om det. Vartenda misstag som gjordes skylldes på kvinnan och trots att hon var både snäll och hjälpsam så var hon hatad.

En klar afton satt hon inne i kaptenens hytt och läste när hon hörde viskningar utanför dörren. Trots att det inte var någon märklig företeelse och trots att hon inte kunde urskilja ett ord så kunde hon ana något lurt i görningen och blev orolig.

Kvinnan visste att hon hade rätt till oro när tre sjömän stormade in genom dörren. Trots att hon hört dem och känt av deras närvaro så blev hon mycket förvånad över deras ankomst och undrade vad de ville:

- Det är över med dina spökerier. gör vi oss inte av med dig nu så lär vi gå under innan vi kommer till land, vrålade en sjöman förargat och hytte hotfullt med hans svärd.

Kvinnan tänkte för sig själv i hennes trötta sinne: "De här männen är galna, jag har inte gjort något mot dem"

Precis när hon skulle svara upp slog den ledande sjömannen sitt svärd i sängstolparna på kaptenens säng. I träet blev det ett hack som verkade djupare än havet. Han tog åter till orda och verkade plötsligt något mer stilla i tonen:

- Kaptenen kanske är blind men vi ser, vi lär gå under innan vi kommer till land, så upp med dig!

Kvinnan hade inget annat val än att göra som han beordrade, så hon reste sig och följde med de tre männen.

Kaptenen syntes inte till på däck och ingen såg dem när de gick ut. Hon grät upprört när de tvingade upp henne i masterna, där de slängde ner henne på däck.

Kaptenen fick höra om dödsfallet som en tragisk olycka. Hans hustru hade tappat fotfästet bland masterna och ramlat ner på däck. Varför hade han inte varit där och vad kunde vara så brådskande att hon lämnat boken öppen? Av vilken anledning fanns det ett hack i hans säng?

Kaptenen anade aldrig att hans sjömän ljög för honom. Ty, de var ju så lojala! I dagar och nätter sörjde han kvinnan som han älskat och hölls vaken av havet som nästan viskade till honom.

Snart blev allt som vanligt och sjömännen tänkte inte mer på vad som hände men en natt korsade de Kap Horn, där stormarna var oändliga och vägen svår att ta sig genom. Det var då det märkliga hände. Det lät som om något krafsade på dörren till kaptenens hytt. Först försökte han ignorera det men känslan blev överhängande och han beslöt sig för att gå ut på däck.

Blå rök steg omkring fartyget som om någon avfyrat ett vapen och vågorna slog som besatta.  Genom vinden kunde man höra en tydlig röst:

- Mitt liv! Mitt liv! Jag vill ha mitt liv tillbaka!

Kaptenen tyckte sig känna igen rösten och blev ännu mer säker på vem det var när sjömännen kom fram till honom och berättade att hans hustru inte funnit frid i döden. Kaptenen var inte rädd, snarare bitter:

- Fixa så att hon får frid! väste han till sjömännen som genast tvekade på hans order:

- Men kapten, vi dödade din hustru och nu kommer hon att äta upp oss allihop, bekände en av sjömännen.

Han ville verkligen inte göra det och detta drog honom till att bekänna. Men kaptenen var hård i hans order. Istället för att låta dem dra sig undan med honom så vände han sig om, stirrandes dem alla i ögonen väste han:

- Det kanske bara är rättvist?

Med de orden försvann hann ner på däck. Alla hann se att det tårades i kaptenens ögon men ytterst få förstod varför.

Från havet tog rösten till orda om och om igen med samma budskap som tidigare:

- Mitt liv! Mitt liv! Jag vill ha mitt liv tillbaka!

Det fanns inte en enda bland de samlade sjömännen som ville gå fram till relingen och möta den döda kvinnans ande, men slutligen tvingades en av dem, en ung och oerfaren man, att gå fram. Vågorna sköljde över på däck gång på gång och is hade samlat sig i de fladdrande masterna. Den unge mannen  såg över havet och sade sedan:

- Frun, vad är det du vill ha?

En skugga syntes till på däck i några sekunder men försvann sedan igen. Åskan mullrade och återigen var rösten där, som en syl i vädret:

- Mitt liv! Mitt liv! Jag vill ha mitt liv tillbaka!

Sjömannen suckade och tvingade dit hans kamrater för att sedan ta till orda:

- Frun, nu är du oresonlig. Vi kan inte ge dig en sådan sak, så nu måste du berätta vad du vill ha.

Sjömännen trodde att de hade lugnat spöket för stormen försvann och fullmånen krympte under molnen, men nu kom skuggan upp på däck igen. Det fick ett missbildat anlete och omkring skuggan skvätte vatten.

Det började mer och mer likna en person men med ögon som glödande rubiner och hår som tjära, svart och något rinnande.

- Ni har rätt, sa spöket långsamt, det jag vill ha är ni som tog mitt liv!

I samma sekund som hon tystnade sköljde en jättevåg med sig sjömännen överbord, där de drunknade.

Den blå röken lättade och det blev med ens tyst. Sjömännen sågs aldrig mer och kaptenen reflekterade aldrig över deras försvinnande, för vem ville segla med en förrädare? Ty, nu visste kaptenen att hans älskade fått den frid som hon förtjänade.

Kaptenen själv blev känd över hela världen för hans tur i resor som med andra brukade sluta i döden. Om nätterna kunde han se ett spöke vandra ombord på skeppet, men han fruktade henne aldrig.

Ty, hon var en skyddsängel.

_____________________

Nu fick jag ihop åtta sidor i mitt block. Är det bra eller dåligt?

Vad tycker ni om sagan nu?

#10 nu har jag läst sagan, den var jättespännande 👍

Super bra! Nu fick jag lite idéer till något kul!

Vill bara återigen tacka alla för hjälpen! Har lämnat in sagan nu och jag hoppas att det kommer gå bra 👍

# 16 Håller tummarna för att det ska gå bra.

#17 Jag hade tur! Idag när vi möttes sade han att han tyckte om den och att han tyckte särskilt mycket om språket (minns inte exakt 😇)😃 Så den gick mer hem än förväntat 🙂

Det blev jag hemskt lycklig över.

Jag tror att jag ska ägna mig åt att skriva fler, för jag blev så glad och har fler idéer ☝️