JAG HAR SKRIVIT MINA KOMMENTARER MED VERSALER. 

Minnorna hade blivit allt svagare med åren, hur kan de bara försvinna? Hur kunde  allt det fruktansvärda som hon hade upplevt ha fallit i glömskan? Bara en sista gång vill hon känna smärtan av allt som har varit, varje liten detalj för att återskapa de för att andra ska få ta del i det och sätta sig in i hur hon har haft det. Hon har det med sig det märks, hon har det i sitt bagage fast hon inte vill att det ska förstöra mer så gör det det endå. Det speglar hennes sätt att vara och hennes sätt att agera, omedvetet. Det sårar henne, hon vill leva, vara fri men det onda finns kvar i henne, äter upp henne inifrån. Hon hoppades att med att skriva om det hon har upplevt så vill det bli borta för alltid. Att hon får bearbetat tankarna av det som har hänt och så att hon klarar att leva ett nytt liv, bli född på ny. Som en fågel som släpps ut i det fri efter år i bur. Sträcka på vingarna, titta ut mot horisonten och njuta av friheten och livet. Sedan skulle hon aldrig mer ta fram det i tankarna, låta det för evigt ligga gömd så historierna inte kunde såra, eller göra henne illa mer. Men hur kan hon det når det är så mycket hon inte kan minnas?

Som bomull i huvudet som en stor dimma, man ser det vagt framför sig men ser inte allt kanske hon igentligen inte vill minnas, kanske är det hela för smärtsamt.

Frustrationen kan hon ta och känna på. Varför kommer hon inte ihåg allt, varför varför?? Hade det inte hänt, var det inte så farligt, var det orsaken till att hon inte kom i håg?

Ledsen och besviken tar hon händerna från tangentbordet, lutar sig bakåt drar fingrarna genom det ljusa långa håret. Tårarna pressar sig på inifrån, det dunkar bakom ögonlocken, till slut hittar en tår vägen ut och rinner nedöver hennes kind.

Hon torkar ögonen, rätar sig upp i stolen och börjar så smått att skriva. En bokstav, ett ord en mening som sedan blir till avsnitt och en början på hennes berättelse om sitt liv. EFFEKTFULL INLEDNING / PROLOG

-Telefonen ringde, det var Martin.

-Hej hur går det med min författare? Har du skrivit något, undrade han.

-Ja det har kommit några rader skrattade hon, vill du höra? Hon kände sig bättre nu och entusiasmen och stoltheten klarade hon inte att dölja.

Hon läste högt det hon hade skrivit. Det blev tyst i luren. Hon blev osäker, var det inget bra det hon hade skrivit skulle hon avsluta det hela och aldrig tänka tanken om att någonsin bli en författare?  Att aldrig få berätta för andra hur hennes liv hade varit. Som om han hade hört hennes tankar sa han: ”Är du säker på att du inte redan är en författare? Det är ju skitbra, du skriver som en dröm. Fattar inte hur du klarar det”.

Hon rodnade i sin  ända av luren.

”Tack, Så du tycker det är bra”? frågade hon fast hon redan visste svaret, men det kändes så skönt att hon ville höra det igen.

”Ja det är jättebra det är som att jag sitter här och lyssnar till en ljudbok, det är jätteroligt”, sa Martin och skrattade.

”Ska du ge honom mat igen? och från båda brösten?  När jag ammande gav jag bara från ett bröst åt gången”,  sa Viola och tittade på Isabelle där hon satt i soffan med sin nyfödda son.

-Viola gick och pysslade i sin lägenhet, som låg i en förort i Göteborg. Hon hade levt ett tufft liv, åren hade satt sina spår i hennes ansikte, som nu såg ut som en karta över Berlin inskrivit på skinnet från en elefant. Viola hade blivit bortlämnad av sin mamma som liten på ett barnhem. Hon var den enda av tre barn som hade lämnats så, varför hennes mamma hade gjort så förstod hon aldrig, mest sannolikt präglade det hennes liv som vuxen. Kanske var det därför hon själv lämnade bort sin son för ett tag på samma sätt. Utåt var historien att han inte fick sova och att de skulle lära honom det. Lära en sex månaders gammal baby att sova hade låtit helt absurd redan första gången Viola hade berättat om det, och hon hade tagit det som en ursäkt för att hon inte orkade ta sig av honom. Men en kvinna med Violas stolthet ville aldrig ha erkänt det.

   Hon hade en intolerans för andra människor, hennes till tider TIDER? omänskliga dömande och kritiserande av andra var väl ett resultat av att hon själv ständigt var kritiserad. Det var väl också därför hon var ensam, ingen orkade vara med henne. Om man nu inte gillade att ständigt bli kritiserad för vad man sa eller tyckte. Oavsett vilket ämne man pratade om så visste hon bäst av alla. Även om man försökte att prata med henne om något på ett så positivt sätt som möjligt, klarade Viola alltid att vända det till något negativt. Det var som om henne själ var besatt av en ond djävul som inte klarade av att njuta vare sig egna eller andras glädjen Man säger att ögonen är själens spegel, men i Violas fall var det hela ansiktet som speglade hennes inre.

   Hennes hår är ljust halvlångt och permanentat, men bär prägel av för lite vård med inpackningar och balsam så det hade blivit torrt och frissigt även om hon just kom hem från frisören.

   År av konsumtion av rött vin på kvällarna oftast i för stora mängder hade satt sin prägel på hennes ansikte, spec. näsan som närmast hade fått samma färg.

Viola gifte sig med Wilhelm när hon var på väg med Peter, men hon hade inte fått reda på så mycket  om deras äktenskap, annat en at dom bodde i en av Göteborgs fina ställen men att dom aldrig riktigt gled in i miljön. Peters pappa såg ut som en reinkarnation av Jesus, med långt hår, skägg och kläder som inte alls stod i stil med kavaj folket där de bodde.

Viola hade stora klänningar som gjorde att hon såg ännu mindre ut en sina 150cm, och bar ofta ett förkläde. Håret hade väl samma form och färg som nu.

Ett och ett halvt år efter Peter sin födelse kom Karl, han och hans tvilling blev född förtidigt och kämpade båda för sitt liv, men Karl var den enda som klarade sig, och det skulle senare visa sig att han blev en stark vän men samtidigt en rival åt Peter.

Hon hade sett Peter första gången en höstdag när hennes väninna skulle till sitt jobb för att hämta något, vad hon skulle hämta hade åren suddat bort. Han hade tittat på henne genom fönsterrutan i bilen och ett leende hade smittat från hans ansikte till hennes. Han hade ljusbrunt kortklippt hår som noggrant var kammat bakåt till en Al Capone liknande frisyr. Han var ståtlig och hans blåa ögon tindrade när de mötte hennes. Hans leende var varmt och fyllde henne med en känsla av trygghet. Hon rös!  Hon skulle behöva en som kunde ge henne trygghet efter det hennes mamma hade gjort henne till. En ful anka som inte visste att hon var en svan, hennes mamma hade inte brytt sig om att berätta det för henne. Hon kände att hennes mamma inte alls hade brytt sig om henne och hade så höga förväntningar till henne som gjorde det omöjligt för henne att leva upp till. Hennes mamma hade bara brytt sig om att det var städat och rent i huset fast det sällan kom folk och besökte dem. När hon hade uppmärksammat sin mamma på det hade hon fått en örfil vilket resulterade i att hon kände sig ännu mer misslyckad och fått ännu sämre självförtroende. Det var först när hon flyttade hemifrån att hon äntligen kunde andas ut och slappna av. Hon försökte att bygga upp sitt självförtroende och ta itu med sitt liv. Till en viss del hade hon klarat av det, men fortfarande var det mycket jobb kvar för att hon skulle bli lycklig och inte låta andra förstöra henne igen. Bli så stark att hon vågade säga ifrån när någon var orättvis mot henne eller försökta få henne till att tro att hon inte var värt något. Få saker som människor runt henne sa som sårade henne bara till att rinna av som vatten på en gås. Så stark ville hon bli!

-         Visst är han snygg sa Wenche idet hon satte sig in i bilen. Hon väcktes ut av sitt dagdrömmande. Wenche fortsatte

-         Han passar dig och du honom, det vet jag skrattade hon.

-          Ja kanske det, hade hon svarat samtidigt som hon drömmande tittade ut genom fönstret.

Wenche hade tidigare berättat för henne att Peter var hennes ex, men hon brydde sig inte om det. Wenche hade förklarat för henne att det var flera år sedan och att hon inte kände något för honom längre och att de nu bara var arbetskompisar. Det var helt klart att Wenche ville att hon och Peter skulle bli ihop, det hade hon inte förnekat.

-Hästarna, vi har glömt hästarna. Isabell

lagrade det hon hade skrivit på datorn och sprang iväg för att klä på sig samtidigt som hon ropade på Stina att hon skulle göra sig i ordning och bli med upp till stallet för att släppa ut hästarna. Fem minuter senare satt dom i bilen båda ganska andfådda efter påklädningen, de tittade på varandra och skrattade. När de väl kom upp till stallet möttes dom av ett gladlynt gnäggande från en av hästarna.

-Här är de i alla fall glada över att vi kommer sa Stina med ett stort leende. Isabell nickade samtyckande. De tog på hästarna grimma och ledde dem ut i hagen, hästarna galopperade ut i det fria. Det var inte så kallt i dag det hade det inte varit de senaste dagarna, så hagen var blöt och geggig. Men det såg inte ut som att hästarna hade något emot det där de båda lade sig ner och rullade sig i den värsta pölen av lera.

–Ja det är typiskt, rulla er ni så vi får stå i timmar och rykta er efteråt, utbröt Isabell. Båda skrattade igen.

   Hästarna var ett gemensamt intresse, båda två gillade lukten av dem, att lägga sin näsa mot deras hals. Gallopera i full fart och känna en frihet som man inte kunde känna annars, nästan som att flyga. När man sedan kom tillbaka till stallet var hästarna nöjda och glada och tuggade i sig höet med stor iver. Hästarnas tuggande var ett ljud Isabelle inte fick nog av. Isabelle och Stina var så lyckliga när de var ute och red ihop, då glömde de allt det onda de hade varit med om och bara njöt av livet vare sig det spöregnade eller var strålande sol. Fast i dag skulle de bara mocka och sedan åka hem igen, Coffea hade tappat en sko och ömmade så han kunde inte bli riden så de fick gå ute i hagen och mysa istället.

    Mången gång hade Isabelle lagt armarna runt Coffea och gråtit, låtit honom trösta henne. Pratat med honom och berättat om det onda hon hade upplevt, inte för att få svar för så knäpp var hon inte så hon trodde han ville ge henne goda råd eller svara henne när hon pratade till honom. Nej det var väl just det som gav henne tröst, att se i hans ögon som om han förstod hur hon mådde utan att han sa något. Hans stora snälla ögon, hans mule som lade sig på hennes axel så hon kunde känna att han andades mot hennes kind. Utan ord som kunde leda till missförstånd eller gräl. Det hade hon upplevt alltför många gånger. Det var det som var så gott med Coffea, han dömde henne inte, han älskade henne för den hon var.

 Ett lugn som kom över dem båda, utan ord tröstades hon.

   Mockningen var väl en av de sämre sidorna med att ha häst och det kändes inte alltid lika roligt att skilja bajsklumparna från spånet, för att undvika för mycket spill, men det var något man var tvunget att göra nu när det var vinter. När boxarna var klara och de var på väg att åka sa Stina

-Tror du pappa kommer att skada oss igen? Hennes ansikte som hade varit fylld av lycka och skratt har nu plötsligt blivit ledset och hennes ögon visade att hon var orolig.

”Nej det kan han inte” svarade Isabelle lugnt och strök sin dotter ömt på kinden. Det kan han inte…”

Isabelle sköljde ur kannan till kaffebryggaren när hon och Stina kom hem

”Vill du ha kaffe?” frågade hon Stina.

”Nej tack, men jag tar gärna te om det går” sa Stina med ett leende.

”Självklart svarade Isabelle och fyllde en kastrull med vatten och satte den på spisen. Slog på bryggaren och sedan åt de en sen lunch ihop och småpratade om stort och smått.

Isabelle kröp ner i sängen, lade huvudet ner på kudden, oh vad skönt det var att sträcka ut kroppen. Känna att sängen värmdes upp av hennes kroppsvärme. Hon var trött efter dagens arbete, den långa vägen att köra till och från arbetet. Matlagningen och hushållet hon hade tagit när hon kom hem. Ögonen var tunga, kroppen orkade inte mer, det enda hon nu ville göra var att sova. Då hördes en röst. Hon kände igen den. Å nej, inte nu igen. Jag orkar inte mer, tänkte hon.

”Har du somnat?”  Det var Peter. ”Nej inte ännu, men snart” svarade hon. ”Hur klarar du att ligga där och sova när du vet att jag inte får sova”, sa Peter ilsket. Det dårliga samvetet bullrade ännu en gång genom hennes trötta kropp som så många gånger förut. Skulle hon ligga där och sova medan han låg vaken och inte klarade av att somna. Hon visste att han hade problem med sömnen. Han hade sagt åt henne att hon var en stor egoist om hon lät honom ligga där själv i mörkret ensam och övergiven. Peter hade också sagt att det var så ensamt och jobbigt att ligga där och se på att hon sov utan att han klarade det själv, det gjorde honom ledsen och avundsjuk. Han berättade att det han sov på en månad sov hon på en vecka och då kunde hon minsann hjälpa honom.  Sömntabletter hade han aldrig tagit när de var ihop. Det går inte, hade han sagt. Det är så att jag blir immun efter ett tag och då fungerar de inte längre.

”Du måste prata med mig”, viska. ”Du kan prata om vad som helst. Vad som gör dig glad, ledsen, saker du tänker på, bara du viskar för då får jag sova. ”Min mamma gjorde det när jag inte fick sova och det är det enda som hjälper”. Han tittade på henne som en hundvalp, med ledsna och bedjande ögon. Hon kunde inte stå ut med det dåliga samvetet hon fick. Stackars han sover ju inget på nätterna och jag kan sova så snabbt jag lägger huvudet på kudden. Det är klart jag ska viska för honom så han får sova. Stackars Peter, tänkte Isabel och hon gjorde som Peter sa. Även om hon många gånger kämpade för att hålla sig vaken. Viskade för honom och delade med sig av sina innersta känslor.

Först 20 år senare skulle det visa sig att detta var ett stegen för att Peter skulle få full kontroll över Isabell.

SPÄNNANDE HISTORIA. BERÄTTANDET KÄNNS REFERERANDE, DVS DU BERÄTTAR VAD SOM HÄNT. LÄSAREN BEHÖVER INTE FANTISERA OCH FÖRESTÄLLA SIG SÄRSKILT MYCKET. OM DU VILL KAN DU FÖRSÖKA ARBETA MER MED DET SOM KALLAS Gestaltning OCH SKRIVA OM VARJE SCEN SÅ DEN BLIR LÄNGRE. NÅGRA TIPS FÖR Gestaltning. ANVÄND SINNESINTRYCK, DVS SYN, HÖRSEL, KÄNSEL, LUKT OCH SMAK FÖR ATT SKAPA LEVANDE SCENER. SE TILL ATT DET FINNS FRAMÅTRÖRELSE I BERÄTTELSEN (DET FINNS DET I DIN BERÄTTELSE). VÄXLA MELLAN MILJÖBESKRIVNINGAR, INRE MONOLOG DVS TANKAR OCH Dialog, NÄR FOLK PRATAR MED VARANDRA. FÖRSTÅR LÄSAREN VAD DU MENAR UTAN ATT DU SKRIVER DET RÄTT UT? KAN DU GE LEDTRÅDAR SOM GÖR ATT LÄSAREN KÄNNER SIG SMART OCH SJÄLV FÅR FUNDERA UT SAKER OCH TING? DU HAR ETT ANTAL OLIKA PERSONER I DIN BERÄTTELSE. DET KAN VARA LITE SVÅRT FÖR LÄSAREN ATT FÖRSTÅ VAD DE HAR FÖR SAMBAND MED VARANDRA. I EN BOK SÅ KAN MAN LÖSA DET MED KAPITELINDELNING. T EX LISA 1980, PELLE 2012. BE NÅGON HJÄLPA DIG ATT KOLLA EFTER EV STAV- ELLER SKRIVFEL OM DU BEHÖVER HJÄLP MED DET.

Hej. Tack för dina kommentarer . Ska verkligen ta till mig det du skriver . Denna berättelsen är bara ett rå material och en början på en bok. Ville se om ni tycker jag ska fortsätta. Ska skriva in tankar osv som du skriver . Tack igen för jättebra hjälp