Min förra text var lite mer lättsam. Den här rör sig åt ett annat håll. Den handlar om ekonomisk press, föräldraskap och de där perioderna i livet då man fortsätter, inte för att man orkar, utan för att man måste. Jag delar den gärna här och är nyfiken på hur den landar hos er.

****Att inte ha råd att stanna ****
Jag tror att livet ger oss prövningar.
De kommer som årstider.
Ibland är det sommar. Solen ligger varm över vardagen och jag påminns om vad som är viktigt. Barnen ser till det. De är mitt solsken.
Små steg i mörkret. Fötter mot golvet.
De kliver upp i min säng när natten blivit för tung. När dagen varit svår, i förskolan, i skolan, hos pappa. Känslor som hållits inne i dagar släpper taget i min famn. De säger inte mycket. Jag säger inte mycket. Det behövs inte.
Deras hjärtan slår mot mitt.
I det ordlösa finns allt.
De tryggar mig, så som jag tryggar dem.

Men så kommer vintern.
Kalla vindar.
Frost mot fönsterrutor.
En kyla som kryper in i kroppen.

Det är då jag måste vara den starka. Skaka av mig ovädret och resa mig ändå.

Den största prövningen började med ekonomin.
En dag stängdes något av i mig.
Kroppen orkade inte längre.
Psyket gick ner i viloläge som ett element som slutar ge värme. Fakturor blandades ihop. Påminnelseavgifter blev böter. Mobilen plingade. 1 800 kronor. Bilen var oförsäkrad i en vecka.

Jag hade glömt att betala.

Ett nytt pling i Kivra.
Underhållsstöd. Avdrag.
Han har barnen sex dygn i månaden. Ändå ville han ha avdrag. 1 500 kronor.
Tre barn. Fritidsaktiviteter. Vinterkläder som tappas bort.

Nya skor. Nya inköp.
Nya hål i budgeten.

Jag satt på min fika paus och letade bevis. Mejladresser. Datum. Intyg. Jag förklarade att han inte haft barnen på två månader. Sjukdom, sa han.
Jag skickade in allt.
När handläggaren sa att det kunde bli avslag kände jag något som liknade solsken. Inte från barnen den gången.
Från rättvisan.
Från en myndighet som kanske såg.

Dagen efter ringde jag igen.
Vi kan ha överseende vid sjukdom, fick jag höra.
Vi har även undantagsfall.
Jag tänkte:
Får man sjukanmäla sig från föräldraansvar?
Mina järndepåer var nästan tomma. Koncentrationen brast. Glömskan kostade mig 1 800 kronor. Tröttheten gav mig ångest. Ångesten tryckte över bröstet.

Men jag kunde inte lägga mig ner. Jag kunde inte vara sjuk. Inte på riktigt.

• Jag är klar nu mamma. Jag har gymnastikskorna på!

Hennes röst drog mig upp ur soffan. Jag log. La i en växel till. Körning till gymnastiken. Flätor. Vattenflaska. Hejarop.
Den dagen kände jag inte solskenet.
Jag spelade det.
Jag kan inte sjukanmäla mig från min roll. Jag har inte råd.

Dagen efter åkte de till sin pappa. Nu var han frisk. Barnen var förväntansfulla.
Pappa har lovat köpa massa presenter.
Hoppet. Det sista som lämnar ett barn.
Första morgonen utan dem satt jag ensam vid köksbordet. Tystnaden var kompakt. Jag öppnade datorn. Skrev in ord i sökfältet.
Lediga jobb. Kontaktperson.
Jag sökte.
Inte för att jag var stark.
Utan för att jag vägrade stanna i vintern.