Eget språk/ord i roman
Hur känner ni som läsare när det används ett uppdiktat språk i romaner, då främst fantasy/sci fi/övernaturligt. Då tänker jag inte bara på hela språk utan mer att karaktärer använder vissa ord då och då. Inslag av uppdiktat språk.
Tycker ni berättelsen känns mer levande eller känner ni bara att det känns löjligt?
Jag tycker det ger en extra känsla av att använda påhittade ord/språk i sådana böcker. Det man dock bör tänka på är att ha en ordlista i slutet av manuset så att läsaren lätt kan hitta förklaringar till alla sådana ord, speciellt om ordet/språket är viktigt för själva handlingen.
Det beror lite på hur det används, men ska karaktärerna kunna språken (även om de bara använder nåt ord/nån fras då och då) så tycker jag att man åtminstone ska ha ha ett visst grepp om hur grammatiken i språket fungerar. Annars är risken att det mer stör än förhöjer berättelsen. Är det tänkt att man bara ska använda det som trollformler eller liknande, tycker jag det är okej att bara använda orden som de är.