Vill du ha respons på texten så är det bättre att du skriver klart den innan du lägger in den.

Här är den fullständiga:

KRÖNIKAAv Emelie 9B

Innan jag satte mig i biostolen hade jag tänkt kring vad filmen skulle handla om. Det var ett så kallat spontanbiobesök, så jag hade inte hunnit kolla upp handlingen kring ”En oväntad vänskap”, vilket kanske var bra. Då kunde jag inte döma den på förhand, utan istället låta mig vara öppen för nya intryck.

Den unge fransmannen Driss från förorten med en kriminell bakgrund söker jobbet som personlig assistent hos den rike, förlamade Philippe. Egentligen vill han inte ha arbetet, utan är mer ute efter att få sitt tredje avslag så att han kan få socialbidrag. Trots det charmas Philippe av Driss motsträviga, ironiska, och ärliga personlighet. Främst hans saknad av medkänsla till Philippes handikapp får Driss att sticka ut från den stela mängden. Han ser inte Philippe som en förlamad man som behöver hjälp med att ta sig upp ur sängen om morgnarna, utan som en nedstämd människa som tappat livsglädjen och måste hjälpas upp på fötter igen. Genom att behandla Philippe som vem som helst (även om han gärna gör många ironiska skämt på hans bekostnad), lyckas han övertyga både honom och mig att det inte spelar någon roll hur man är på utsidan, för i slutändan hänger allt på personligheten. Kanske lite klyschigt, men det är sant.

Filmen är baserad på en verklig historia, vilket gör en del av den skrämmande. För jag tror inte att alla människor som är i behov av en sådan assistans får en person som Driss, som verkligen ser människan bakom funktionshindret. Även om de får det så finns det alltid människor i deras omgivning som bemöter dessa personer med fördomar om hur de är som personer. Många ser bara skillnaderna istället för likheterna.
Jag kan själv komma på mig själv med att titta på den där tjejen i centrum med ett amputerat ben eller mannen vid lägenheterna som måste sitta fastspänd i sin rullstol för att inte ramla ur den. Genast känner jag den där sympatin och medkänslan, kanske i onödan?

För även om de inte valt att leva det livet, så tror jag inte att de vill att alla ska gå runt och tycka synd om dom. Självklart bör man inte tycka att de får skylla sig själva, men de ska i varje fall bli behandlade med samma respekt som om de inte hade haft handikappet. Vi är alla människor. Ingen ska bli värderad mer eller mindre än någon annan människa, något som jag tror att vi är ganska dåliga på. Överallt finns fördomarna. Man kan inte acceptera olikheterna på alla människor, vilket är synd. För om man hela tiden dömer folk på förhand så ger man inte insidan en chans.

Detta kan man bestämma helt själv; är du personen som tittar på utsidan i första hand, eller är du den (sällsynta) personen som går på insidan?

Lite OT, sorry, men till #1:

Kanske ville hon höra synpunkter på det som var klart. Inte kul att behöva börja om hela sedan för att det hon först skrev blev helt fel?