En krönika är ett slags essä som har med tid att göra. Essä betyder försök eller tankeförsök och är en slags betraktelse. Texten kan bestå av lite vad som helst. Krönikan använder sig av det vardagliga och vanliga för att läsaren ska få syn på det som ligger i tiden (källa Sigbritt Ernald - Skrivsätt, Handbok för unga skrivare). I vidare bemärkelse så kan krönikan ses som en betraktelse över samtiden, det som varit eller det som kommer. Årskrönikor är t ex vanliga i TV och tidningar runt nyår.

Gör en mindmap om det ämne du ska skriva om. Skriv tunnelbanerånet i mitten av pappret och sen skriver du upp allting som du kommer att tänka på när du hör ordet. Läs ev på innan, googla och läs lite tidningsartiklar eller blogginlägg om det finns några så du har tillgång till fakta innan du gör din mindmap.

När du gjort mindmapen så har du någon slags Struktur. Med hjälp av stödorden ser du vad du ska skriva om och vilka tankar ämnet väckt hos dig.

Håller med parsley ovan.

En sak till bara: Varför kom du på att skriva om tunnelbanerånet? Gissar att svaret på den frågan kan vara kärnan i din krönika. Jag antar att du är upprörd över det som hände - vad upprör dig?

Skriv först en snutt med fakta som du hittar i tidningsartiklarna. Sen dina personliga reflektioner - varför du är upprörd. Till sist kan du knyta ihop det hela med hur du önskar att det borde vara.

OBS! Detta är inte det enda sättet du kan skriva om detta, utan bara ett förslag.

Lycka till!

Tack för bra svar!
Men nu har jag ändrat mig, hehe. 
Såg en grymt insiprerande film i förrgår, "En oväntad vänskap". Den väckte massor av känslor hos mig, och gav mig även flera frågor.
Nu är frågan hur man ska skriva om en film och mina reaktioner och reflektioner, utan att få den att låta som en filmrecension?

Tack på förhand!

Skriv en kort sammanfattning av filmen som inledning. Sen skriver du dina reflektioner kring den, vad det är som berör dig och vilka tankar filmen väcker hos dig.

Nu har jag börjat lite lätt, men jag är inte nöjd över huvudtaget.Tycker inte ens det ser ut som någon krönika..

KRÖNIKA

Innan jag satte mig i biostolen hade jag ingen aning om vad filmen skulle handla om. "En oväntad vänskap", (SKA GÖRA OM INLEDNINGEN ELLER FORTSÄTTA PÅ DEN)

Den unge fransmannen Driss från förorten med en kriminell bakgrund söker jobbet som personlig assistent hos den rike, förlamade Philippe. Egentligen vill han inte ha arbetet, utan är mer ute efter att få sitt tredje avslag så att han kan få socialbidrag. Trots det charmas Philippe av Driss motsträviga, ironiska, och mycket ärliga attityd. Främst hans saknad av medkänsla till Philippes handikapp får Driss att sticka ut från den stela mängden. Han ser inte Philippe som en förlamad man som behöver hjälp med att ta sig upp ur sängen om morgnarna, utan som en nedstämd människa som tappat livsglädjen och måste hjälpas upp på fötter igen. Genom att behandla Philippe som vem som helst (även om han gärna gör många ironiska skämt om hans handikapp), lyckas han övertyga både honom och mig att livet kan ta en oväntad vändning, inte bara till det sämre.

Filmen är baserad på en verklig historia, vilket gör en del av den skrämmande. För jag tror inte att alla människor som är i behov av assistans får en person som Driss, och även om de får det så finns det alltid människor i deras omgivning som bemöter dessa personer som om de inte vore helt klara i skallen, även om handikappet bara är fysiskt.

Och sen någon slags utveckling just hur vi bemöter människor med ett handikapp och hur vi skulle kunna göra det bättre.

Ingen som vill ge lite respons? :)