Två antikviteter till priset av ett

Det här var vad som hände när jag gick in i antikaffären på Hitchock Avenue för att leta efter en skrivmaskin (ja - en skrivmaskin, jag hade nämligen vaknat upp på morgonen och velat bli författare, jag hade intrigen färdig, en välbärgad advokat som kidnappas och blir bestulen på sin identitet, något skräckdeckaraktigt) och affärens överviktiga ägarinna ms Cole plirade mot mig under sina rundade glasögon.
"Vi har special idag", sa hon. "Två antikviteter till priset av en."
"Låter bra", sa jag.
Så gick jag runt i affären och kollade på uppstoppade rävar, väggur som slutat fungera under andra väldskriget och pennvässare som måste ha betraktats som omoderna under stenåldern medan ms Cole pladdrade på sitt eviga babblande om Marcy. Marcy är så underbar… Bla bla bla… Marcy är så vacker… Bla bla bla… Marcy är så fantastisk… Bla bla bla… Marcy är så smart… INTELLIGENT… Bla bla bla.
Jovisst, såklart Marcy var underbar. Det var därför jag just hade skiljt mig från henne. Älskling, det funkar inte längre… du är för… för underbar. Visst, självklart. Ms Cole fick tro som hon ville, men Marcy hade flera gånger under skilsmässans gång visat mig exakt hur underbar och fantastisk hon var. Fantastisk nog att lämna mig efter femton år tillsammans. Underbar nog att göra det utan att ge mig en enda förklaring. Och just som jag lyssnade på att Marcy borde ha satsat på att bli ekonom istället för hemmafru (jag sa ju att hon är smart) så såg jag den. Bredvid ett mögligt schackbräde stod den, en skrivmaskin. Den var svart och alldeles lagom antik, och alldeles lagom dyr. Bokstäverna H och I saknades och G hängde riskabelt, men annars såg den okej ut och det gick att fixa. Det måste gå att fixa, för jag visste redan då att jag måste ha just den skrivmaskinen.
"Och vet du vad jag sa då?" sa ms Cole som uppenbarligen tagit för givet att jag lyssnat på henne.
Varför skulle jag veta det? Och varför skulle jag vela veta det, din kärring? ville jag säga. Men istället lät jag bli, för sanningen att säga var jag rädd för henne. Jag var livrädd för henne. Hon skrämde mig, hon var nästan som ett spöke. Nej, det var hon ju såklart inte, men jag var rädd för henne. Och för butiken. Hela antikaffären var läskig och skrämmande, som om den var hemsökt och det låg något övernaturligt över det hela. Nu tänker ni väl, att hela historien uppdagas direkt, men nej, den här historien kan fortfarande ta väldigt snabba vändningar, och tro mig, det kommer den att göra. För jag gick fram till bordet som tjänade som kassa och sa med all mitt mod:
"Jag vill köpa skrivmaskinen där borta."
Ms Cole tittade bara på mig och nickade sakta på huvudet.
"Jaså det vill du, vilket lustigt sammanträffande, för jag vill nämligen inte sälja den", säger hon och spottar nästan på mig.
"Det står att den säljes", sa jag då, fast besluten att inte ge mig.
"Inte till dig", sa hon då, lika besluten att inte ge sig. "Jag vill inte sälja den till dig och jag tänker inte sälja den till dig."
Hon snörpte på munnen. Jag kände mig obehaglig till mods och plötsligt gav jag mig helt.
"Okej då", sa jag helt enkelt och gick därifrån, men jag hann bara till dörren innan hon ropade.
"Vänta, vänta mr Petersen! Vill du inte ha något annat?" ropade hon och jag vände mig om. "Vi har specialpris idag, två antikviteter till priset av en."
Hon flinade åt mig. Den kärringen flinade åt mig! Jag blev helt förbannad på henne. Rent ut sagt förbannad. Så gör hon en grimas och väser som en orm. Plötsligt hostar hon. Och hostar. Och hostar. Hostan tar inte slut, det finns ingen gräns. Hon glider ner mot golvet men tar tar i bordet och slänger sig upp på det. Hon ligger på mage på bordet och försöker nå mig, sträcker ut händerna och klöser i luften. Kippar efter luft medan kroppen skakar obehindrat. Hon väser och andningen piper. Hon försöker komma åt mig, försöker ta mig, försöker döda mig. Så blir hon alldeles stilla en stund. Ögonen är vitt uppspärrade och rödsprängda, stirrar rakt mot mig utan att se. Blodet börjar rinna i floder genom den öppna munnen och hon ligger stilla. Alldeles stilla. Tills det börja rycka i henne. Kraftigt med en sekunds mellanrum mellan ryckningarna. Och så slutar också det. Och andnigen slutar. Hon är död. Jag är av med henne. Jag har gjort mig av med henne. Vänta lite nu, tänker ni, hur hände det där? Jo, det är så att jag inte är riktigt mänsklig. Eller egentligen, visst är jag mänsklig. Det är bara det att jag är död.

Skulle delta i en tävling med temat övernaturligt, men den blev gravt misslyckad. Riktigt dålig blev den, kände inte någon inspiration alls när jag skrev den. Menmen, så kan det bli ibland.

Den har kommit

Dem hade bara varit i Stockholm för att handla. Fisk, skinn, läder, kött, i stort sett allt som går att handla. Sen hade dem blivit kvar längre än dem hade väntat sig, far och Tina. Som hon hade fått kämpa för att få följa med. Det var inget kvinnogöra, sa både far och mor. Men dem hade aldrig fått några söner, och tids nog gav far med sig. Dem var sedan länge färdiga med att handla, men så hade dem blivit kvar. För far hade träffat en man med en son några år äldre än Tina, och dem hade börjat planera för bröllop. Far hade bestämt att han och Tina skulle tillbaks till gården och att mannen med hans son skulle komma dit senare, och planera. Det var sent på kvällen och far och Tina var på väg till fars hus i Stockholm. Den mörka kvällen kändes annorlunda på något sätt, som om något låg i luften. Och det var något konstigt med råttorna, dem var döda. Dem flesta av dem iallafall. Det låg högar med döda råttor på gatorna. Dem förstod inte vad som höll på att hända, förrän det var för sent.

På morgonen var far död. Tina skrek när hon hittade honom. Han låg på sängen i bara kjorteln, ansiktet var täckt av bölder och blod hade runnit ut ur munnen och torkat på hakan. Det var då hon förstod. Stora döden hade kommit till Sverige. Hemma på gården hade man pratat om det länge. Vad som skulle kunna hända, vad som inte fick hända, vad som inte skulle hända. Nu var den här, den var över dem. Alla skulle dö. Plågsamt som far, med en skräckslagen blick fäst i taket, som kunde se något som ingen levande kunde se. Tina skyddade munnen med handen och sprang. Hon måste hem. Hon sprang genom kaoset på gatorna. Människors skrik hördes överallt, folk föll döda ner, man knuffade undan varandra för att komma undan. En gammal man sitter i ett gatuhörn, med stora svarta bölder i ansiktet, folk trängs för att komma in i kyrkorna. I Guds hus var man trygg, i Guds hus var man säker. Var det inte Gud själv som hade kastat denna hemska sjukdom över dem då? Varför skulle han då skydda någon alls? Alla skulle dö. Syndare som laglydiga, alla skulle dem dö. Någonting brister inuti Tina, någonting går sönder. Hon vet inte hur hon ska ta sig hem, vet bara att hon måste ta sig härifrån. Hon börjar bli andfådd men fortsätter springa, hon snubblar på kjorteln gång på gång men fortsätter. Hon nyser, tar undan handen och stannar. Hon ser på handen. Blodig. Var det inte det folket i gården berättat? Att man nös blod när man var smittad? Tina sätter sig ner på gatan och lutar huvudet mot ett hus. Hon skulle inte hinna hem, hon skulle vara död långt innan hon kom fram.

Skriven för en novelltävling med tema medeltiden på en hemsida. Egentligen gav jag den aldrig något namn, jag bara skrev dit det nu när jag ska publicera den här. Ganska gammal börjar den bli nu, märker nu att jag inte hade någon koll på de eller dem när den skrevs men ni får förbise det, orkade inte ändra en massa just nu. Lite kort och jag tycker att den kunde vara lite längre, men den vann faktiskt tävlingen.

Bara gör det

Har du någonsin tryckt pistolen mot tinningen, och låtit fingrarna leka mot avtrycken? Tänkt att det inte är rysk roulette, det är bara en kula, men du vet var den är utan att snurra. Så du vet att du ska skjuta. Och att du ska dö. Men det är ju det du vill. Du vill ju dö. Göra slut på det. På lidandet.
Tryck ner den. Tryck, tryck, tryck.
Bara gör det.

Har du någonsin stått där uppe på taket? Gått steg efter steg, närmare och närmare. Stått där på kanten. Undrat hur det ska kännas, om du ska bli rädd och vad din sista tanke ska bli. Sett poliserna där nere och bakom dig. Psykologen som vill prata. Du vill inte prata. Du vill ju dö. Göra slut på det. På lidandet.
Hoppa ner, nu. Hoppa, hoppa, hoppa.
Bara gör det.

Har du någonsin tagit fram pillerburken? Och hällt hela innehållet i handen. Svalt en. Svalt nästa. Svalt en till. En till. Och en till. Och en till. Sen stannar du upp. Du vet att den här är den avgörande, tar du den dör du. Men det är ju det du vill, eller hur? Du vill ju dö. Göra slut på det. På lidandet.
Ta den, fortsätt. Fortsätt, fortsätt, fortsätt.
Bara gör det.

Har du någonsin köpt en lång slang? Fört in den i avgasröret och in genom fönstret. Och kört igång bilen. Känt hur avgaserna kommer in. Vit dimma. Hur allt blir dimmigt. Och du sitter där. Du ser på handtaget. Du kan öppna. Du kan gå ut. Men du vill ju dö. Göra slut på det. På lidandet.
Stanna kvar. Stanna, stanna, stanna.
Bara gör det.

Plåga, plåga, plåga. Hemska liv. Snart är det över.
Tryck på avtryckaren så blodet sprutar.
Hoppa ner så vinden viner innan allt blir svart.
Ta den, och fortsätt ta och ta och ta tills du blir medvetslös.
Sitt kvar tills det blir svart, svart för alltid.
Värme, värme. Snart är du där. Snart, snart, snart.
Bara gör det.

Tyckte den var jättebra när jag skrev den men nu… Den är väl lite sådär.

Den andra Lee

Hon tryckte kniven hårdare och känner hur andhämtningen går snabbare och snabbare. Sakta skjuter hon igen kökslådan, för att inte ge ifrån sig så mycket ljud. Hon skulle ju inte väcka någon. Inte förrän imorgon skulle hon väcka någon.
Den stora klockan som stod i vardagsrummet tickade gång på gång och Lee försöker dölja sin förtjusning. Hon hade förändrats. För en månad sedan skulle hon aldrig gjort något liknande, men nu hade hon förändrats.
Hon försökte trycka ner den andra varelsen, den andra Lee, men det gick inte. Hon kom upp till ytan och såg hur kniven glimmade till i det svaga månsken som kom in genom fönstret.
Hon skulle inte väcka någon alls förrän imorgon.

Första gången den andra Lee hade kommit upp till ytan var när hon precis höll på att lära sig köra bil. Hon hade haft problem, riktiga problem, med att hålla bilen i rätt hastighet och få den dit hon ville. Men det var inte det som var det hemska. Det hemska var hennes mammas hånfullhet när hon
satt i passagerarsätet och blåste ut cigarettrök på henne.
"Lee", hade hon sagt, "nu får du ta och skärpa dig. Fortsätter du så här blir det aldrig något körkort."
Lee hade tjatat, hon hade tjatat i månader för att få börja provköra. Och nu höll chansen på att gå henne ur intet, hon höll på att misslyckas! Den andra Lee hade börjat ta sig loss där inne och i sin ilska hade hon släppt ut henne. Den andra Lee hade slitit ratten ur hennes händer och svängt rätt över kanten på bron.
Lee hade överlevt, hon hade lyckats ta sig ut och simmat ut genom bilen och upp till ytan, men hennes mamma som suttit där och blåst cigarettrök på henne hade slagit i huvudet och blivit medvetslös. Hon dog. Ingen anklagade Lee för hennes mors död, ingen ansåg henne som skyldig. Men Lee visste, hon visste att hon hade mördat sin egen mamma.

Det skulle bli bra när hon kom till fosterhemmet, det skulle bli helt perfekt och hon skulle glömma bort den andra Lee och alla skuldkänslor. Men
där fanns ju Emily, den jävla Emily! Emily var dotter till Lees fosterföräldrar
och hade alltid hatat Lee. Så Lee hatade henne tillbaka, Lee hatade henne så
mycket att den gamla Lee började göra sig redo för frammarsch.
Vid det här laget hade Lee kommit in i Emilys rum och såg henne sova i sin säng. Någonstans inom sig försökte hon fortfarande att stoppa den andra Lee, men det gick inte, det gick inte! Lee såg på den sovande gestalten och fylldes av ett raseri, ett raseri så starkt som det raseri hon känt gentemot sin mamma när hon andats cigarettrök i hennes ansikte och sagt spydigheter.
Och när Lees raseri steg till sin maxpunkt tog den andra Lee chansen och stack köttkniven i den sovande Emily.

Deltog i en novelltävling med temat förvandling, riktigt svårt tema men jag tror jag lyckades. En av de få noveller jag är nöjd med. Och jag vann faktiskt!

Såg nu att raderna började krångla i förra inlägget… Jaja, shit happens.

25 kilo kärlek

"Intro, hit gubben, Intro!"
Han kommer springande mot mig med tungan ur munnen och kinderna flaxande (han hade faktiskt flaxande kinder). Han springer på det där underliga hundsättet när dem håller frambenen helt raka framför sig, han springer med en sådan lycka att svansen vispar runt där bak. När han kommer fram till mig viker han undan åt vänster och fortsätter springa.
"Intro!"
Han svänger tillbaks mot mig, ser på mig med busiga ögon, men fortsätter återigen springa. Fram och tillbaka springer han framför mig.
"Intro, HIT!"
Nu började jag tappa tålamodet. Man ska ju vara beredd på bus med en ettårig hane, men idag höll jag på att tappa tålamodet. Jag tar ett steg fram och Intro trycker upp rumpan i vädret och lägger ner frambenen på marken. Han skäller uppmuntrande. Jag suckar.
"Din lilla vilde, du är ju helt omöjlig."
Jag la mig ner i det gröna gräset och väntade. Jag visste vad som skulle hända, Intro skulle verkligen inte tåla att jag låg i gräset och vilade mig hela dagen. Det skulle han verkligen inte tåla. En blöt tunga slickar mig i ansiktet. Jag kan inte låta bli att fnissa lite. Intro skäller uppgivet. Ska matte aldrig komma upp eller? Så hoppar han fram och jag känner hur bröstkorgen
trycks ner under tyngden av hans framtassar. Glatt skällande hoppar han upp när han ser att jag sätter mig.
"Du din lilla…"
Jag kastar mig över honom och med ett förvånat "off" hamnar Intro på rygg i gräset och jag klappar hans mage medan han nafsar efter mina händer. Jag skrattar och släpper honom, förtjust flyger han upp och sitter i nästa sekund i mitt knä med ryggen tryckt mot min mage. Närmare kan man inte vara. Jag borrar in ansiktet i hans päls och känner hans underbara doft. Den underbara doften som bara han har.
"Kom nu", säger jag. "Dags att gå in."
Intro flyger upp och springer mot huset, men när jag ställer mig upp springer han tillbaka och går bredvid mig.
Vet han? Vet han redan?
Nej, han kan inte veta. Han kunde aldrig ha vetat, tänkte jag när jag gick in på veterinärmottagningen med Intro vid min sida.

Exakt tjugofem kilo vägde Intro den dagen han avlivades. Ni kanske undrar, ifall han var sjuk? Det var han inte. Skadad? Nej. Aggressiv? Det var han sannerligen inte. Men jag glömde att nämna vilken ras han var. Eller kanske glömde jag inte alls, kanske ville jag att ni skulle se det underbara i Intro vem han än var. Rasen är väl inte relevant? tänker ni. Jodå, jodå. Intro dog på grund av sin ras. Han var en Amerikansk pitbullterrier. Det är ju olagligt att ha såna nu, farliga hundar. Intro var aldrig farlig, han dödade aldrig ens en fluga. Förutom den han åt som valp, och den kräktes han upp. Nej, Intro dog för att några gubbar i regeringen dömde honom till döden för ett brott han inte begått och aldrig skulle begå. Intro blev bara ett år gammal.

Temat i novelltävlingen var djur, och jag vann. Den kunde ha varit annorlunda, bättre på något sätt… Men jag har ingen aning om hur jag skulle gjort. Jag tror nog det var den sista faktiskt, ni kan kommentera nu om ni vill.

Hittade en till…

Sista andetaget

London, 1825

Steg efter steg uppför trappstegen. De går på rad, alla ställer sig bredvid varandra. Lydigt - utan en antydan till att fly. För de vet att det inte går, att de aldrig kommer därifrån. Det är över nu, snart är det över.

Vågor som skvalpar mot skepp. Svarta, salta, starka vågor. Fria. Fria vågor.

Hela besättningen är där. Flynn, skeppspojken. Regg, kaptenen. Och alla de andra. De vet vad som väntas dem, vet vad som ska hända. Människor står samlade runt platsen, skrattande och förväntansfulla. För att se på. Se på när de dör.

Fören klyver vågorna itu, sågar sönder dem. Fören av trä, stor och stark, gjord av människohand men den har sitt eget liv. Man kan inte bestämma över ören.

Folk står i klungor bakom dem och väntar på sina öden. Alla bär handklovar, de kan inte fly. Det ska de inte. Flynn gråter. Han är tolv år gammal, och han ska inte bli äldre heller.

Att lägga till skeppet i hamnen. Skrik och rop, rep som kastas. Alla har sin uppgift.

De är pirater. Sjörövare. Sjöbusar. Havets skräck. Dem plundrar ochdödar, ödelägger och förstör. Pirater. Hemska människor med spännande liv. De är pirater. Dödsmärkta pirater.

Deras skepp är finast. Ett plundrarskepp. Ett dödskepp med svart flagga. Svart flagga med en dödskalle på.

De får snaror runt huvuden och folket ser på. De skrattar åt dem - piraterna. Pirater som ska dö, det är deras öde. Luckor öppnas under deras fötter och piraterna hänger stilla.

Andas, andas. Det går inte, det går inte att andas. Det går aldrig mer att andas. Aldrig någonsin.

För en tävling med temat pirater. Alldeles för kort, men annars var den bra. Dock vann jag inte den gången.

Putt, ingen som har någon åsikt?

Jag ber så mycket om ursäkt, eftersom jag inte sett din tråd förrän nu. Återkommer så fort jag hinner.

Parsley/sajtvärd

# 0 Gillar som man säger på facebook. Väl gestaltat. Bra språkkänsla. Suggestivt och lockande. Läsaren engagerar sig i huvudpersonen. Om du vill utveckla texten så tror jag den vinner på att ha en mer konkret konflikt också, inte bara det inre som utspelas i huvudpersonens tankar.

#1 Antikvitetsaffären. Jag gillar den. Den är väl berättad och spänningen ökar gradvis genom berättelsen. Det övernaturliga inslaget känns logiskt. Eftersom den är skriven i jag-form så kan det vara svårt att veta om jag är en man eller kvinna, men det är ju en detalj som lätt kan ordnas när man redigerar texten. En liten fundering varför går jag till exsvärmoderns antikaffär och handlar?

# 2 Grattis till vinsten.

# 3 Suggestiv, påminner nästan om en rocklåt eller musikvideo i upplägget.

# 4 Grattis till vinsten. Den skulle säkert kunna växa ut och bli en roman.

# 5 Av någon anledning fick jag en pitbullkänsla när jag började läsa, vet inte varför.

Grattis till vinsten. Var hittar du alla novelltävlingar?

# 6 Filmkänsla :)

#9-15 Tack! Novelltävlingarna hittar jag på zoonen, inte precis en skrivarhemsida men när det handlar om att skriva så finns jag där.

Läste bara Nattvarelse nu och det såg jättefint ut :) Det enda jag har att säga som är negativt om texten är att den första meningen var dåtid (jag gick) och sedan blev det helt plötsligt nutid (jag går)