Runt om henne håller världen på att förfalla. Inget tycks se ut som det hade gjort förr i tiden då världen fortfarande var hel. Då världen fortfarande var frisk och inte höll på att falla i bitar.

Hon kan höra skrik och gråt runt omkring sig. Tjutande från bilar och om hus som rasar ihop. Marken hon ligger på vibrerar, nästan skakar, men hon flyttar inte på sig. Vart ska hon ta vägen? De kommer ändå alla att dö. Att springa slösar bara på energin. Energin som snart kommer att sippra ut ur hennes kropp där den ligger krossad under det som en gång varit ett hus. Under det som en gång kanske varit hennes hus. Hennes hem. Hennes hem som nu är borta glömt, där någon annan nu ligger under och känner hur livet sakta tynar bort. Hon tänker på alla sina saker. På alla hennes presenter och julklappar hon fått under åren. Alla saker hon bönat och bett om att få och som hon sedan aldrig visat någon större tacksamhet till. Hon tänker på hur dem nu är trasiga, förstörda, begravda under en hög bråte. Hon tänker på sin kära hund som nu ligger död och blodig, påkörd av en bil och som aldrig mer kommer ge henne små pussar i ansiktet. Hon tänker på sina vänner, som hon delat så många hemligheter med och alla gånger de skrattat tillsammans. Nu finns de ingen att skratta med. Hon tänker på sin familj som försvann och som hon aldrig någonsin hittade igen. Hur hon än ropade hittade hon dem inte. Till slut blev hon så trött i halsen så hon ropade ingenting mer. De skulle aldrig lyckas höra henne över allt detta oväsen.

Hon blir sparkad och trampad på människor som hon inte känner. De knuffar andra människor, sparkar, slåss, trängs och kämpar så svetten lackar. Allt för att rädda sina egna små liv. Ingen bryr sig om sina hem som inte längre finns kvar. Ingen bryr sig om sina gamla saker. Ingen bryr sig om den döda hunden på gatan. Ingen bryr sig om sina gamla vänner. Ingen bryr sig om sin familj som försvann. Ingen bryr sig om henne. Nu när världen håller på att rasa samman bryr sig ingen om någonting som inte handlar om deras egen säkerhet. De ser allt blod, de ser alla tårar, de ser all förtvivlad men eftersom det inte är deras så fortsätter de springa, kämpa och slåss. Allt för att få leva. Hon ligger där hon ligger, även när folk hoppar över henne och sparkar och trampar på henne. Hon vägrar att fly från det som ska komma skall. Hon tittar upp på den mörka himlen som aldrig varit så sorgset grå förut. Hon försöker minnas hur blå den en gång var. Minnas alla små vita små tussar av moln, som långsamt seglade över himlen utan någon större visdom om varken tid och rum. Hon undrar vad som kommer hända efter hon dött. Kommer hon återse allt hon någonsin älskat igen? Eller kommer allt börja om på nytt? Eller kommer hon påbörja en evig sömn?

Sömnen skulle passa bra nu, tänker hon och gäspar. Hon slutar sina ögon och dör under det som en gång varit ett hem.