Min morfar ligger här. Just här.

När jag var liten tänkte jag inte på det alls. Här ligger inte min morfar. Här ligger det en gravsten.

En alldeles vanlig gravsten med min morfars namn ingraverat i guld. Högst upp satt det en fågel, en duva. Det är vacker sten.

Jag brukade spring runt bland gravstenarna med min lillebror när mamma var här och stod vi morfars sten. Vi sprang slalom mellan gravstenarna och läste skrifterna på dem.

Ann Bengtsson 1977-2006

Eric Blom 1920-2000

En gravsten häpnade jag över. Den var vit och inte lika sliten som dom andra. På den satt den är ängel med vingar av guld och den hade ett leende på läpparna. Den höll i ett hjärta som också var av guld. På gravstenen stod det: Jennie Berg 2005-2005

Jag tänkte efter en stund. Flickan hade dött samma år som hon föddes. Hon var inte ens ett år! Kan man dö så ung? Kommer man upp till himlen ändå?

Gravstenen var välskött och massa olika slags blommor jag inte kunde namnet hade planterats där. Jag tittade upp på den vackra ängeln. Den log rakt upp mot himlen med hjärtat i famnen. Bebisen måste nog vara uppe i himlen bland änglarna. Änglarna tar hand om den lilla bebisen. Hjärtat som ängeln höll i var bebisen hjärta. Ängeln tar hand om hjärtat, och det kommer den alltid att göra. Jag smekte det gyllene hjärtat och började springa igen.

Jag och min lillebror sprang runt och skrattade men tills slut fick mamma nog. "På en kyrkogård är man lugn och stilla! Här är det meningen att man ska sörja."

Vi saktade genast ner. I alla fall jag. Min lillebror tog ingen notis av mamma utan fortsatte springa. Men jag stannade till vid morfars gravsten. Jag läste igenom hans namn igen och igen och igen. Sedan så började minnena skölja över mig.

Om hur morfar satt framför TV:n och åt en påse bilar. Om hur morfar satt på sin stol vid matbordet och åt pannkakor. Om när jag fick reda på att morfar skulle dö och satte mig för att gråta bakom en gardin. Om mammas sorgsna blick och hur hon kunde gråta när hon pratade i telefon. Om när pappa berättade att morfars hjärta bara slutade slå. Om hur min mormor gick ensam hemma dag ut och dag in.

Minns begravningen, då jag satt och tittade mig runt omkring i kyrkan och inte kunde gråta. Det fanns inga tårar kvar.

Jag började peta på morfars blommor och mindes och mindes och mindes.

Och nu står jag här. Och minns. Minns de fina och sorgsna minnena. De fina om morfar när han levde och de sorgsna när han försvann. Men här ligger han i alla fall. Hans kropp ligger här. Men han finns väl någonstans i himlen. Där han nu sitter och äter bilar och tittar på sport-tv. Jag smeker gravstenen och blinkar bort några tårar.

"Hejdå, morfar", viskar jag och går.

Denna novell är baserad på en sann berättelse. Eller i alla fall den om när min morfar dog. Han dog i lungcancer 2006. Han åkte in två gånger på sjukhuset. Han kom hem till mormor under jul, men åkte senare in igen efter att han plötsligt blev sämre. Han åkte in med sin älskade flygplanströja på sig, eftersom han älskade flygplan. Min morfar kom aldrig ut igen. Han dog. Men han finns nog än. Någonstans, kanske i himlen. Men definitivt i mitt hjärta.

Kram på dig morfar.