Jag kände att jag måste skriva av mig. Det är ett sätt för mig för att fungera och så har det alltid varit.

Jag har diagnosen IBS och jag genomgår en undersökning för att se om jaghar ADHD.

Jag bor med min man och med våra två små barn på 4 och 2 år.

From den 7 januari ska jag pendla från Eskilstuna till Sthlm(Odenplan), jag ska gå en frisörutbildning som är i ett åroch tre månader.

Den 1 mars ska vi flytta från landet till stan så det blir lättare för mig att pendla, det känns jätte bra, men det kommer bli tufft att hinna med flytten.

Jag är en stressad mamma och fru som brukar kalla mig själv för:     Fru Bråttom.

Fast jag innte har bråttom så stressar jag och de suger så extremt mycket energi! Förmodligen så hänger de ihop med den diagnosen som de undersöker mig för. Allt stämde in förutom att jag slarvar bort saker.

Jag skulle bli jätte glad om jag kunde få en diagnos, då har jag papper på att jag har problem och jag kan få verktyg och familjen kan förstå mig bättre. Om jag inte skulle få en diagnos så vet jag inte riktigt hur jag ska göra, vilka verktyg ska jag använda och kommer familjen förstå mig ändå??

Jag älskar mina små fina barn och min man så vansinnigt mcyket och jag hatar verkligen att jag är så här, men jag försöker men ibland så går det inte.

Just nu är min man i Sthlm från måndag till fredag och jobbar, jag har hand om barn och hem och det är tufft!!

Mina barn är energiska och hittar på sattyg mellan varven. Framförallt min 2åriga son. Det gör det svårt att laga mat, hinna gå på toa osv. Jag kämpar och försöker men ibland så tappar jag humöret och orken.

Jag är livrädd att mina barn ska bli lidande och må dåligt över att jag har svårt för vissa saker. Men som sagt, jag försöker.

Idag är jag hemma för andra dagen och vabbar min son, förösker sysselsätta honom samtidigt som min kropp skriker efter att få ägna tid åt mig och att få lite lugn och ro. Svårt att kombinera. Just för tillfället fastna han vid tv'n, degör inget ;) då hinner jag skriva lite.

Åh, de va skönt att skriva. SKulle kunna skriva hur mycket som helst, det är så skönt.

Jag hoppas en dag att jag fått ordning på magen, att jag kan tagga ner lite och att jag får veta vad det är för "fel" på mig, så jag kan börja leva på ett bättre sätt. För just nu känns det som att jag bara stressar genom livet och lider av att vara som jag är och att barnen kräver allt av mig att jag ibland tappar precis allt. Undrar hur det ska gå när utbildningen startar? Det får lov att gå bra. Kommer bli tufft men jag längtar tills jag är klar :D Då kommer jag nog bli gladare och nöjdare och om jag då stressar så är det förhoppningsvis: positiv stress :)

C.B