Jag fick en idé om att skriva om en framtid där världen har blivit uppdelat i tre supernationer (USA, Europa och Kina). Det är tre huvudpersoner som var och en representerar en nation och en samhällsklass. De ska tillsammans rädda världen. En av dem är dotter till Kinas diktator, en är medelklassflicka som tvingats fly från Sverige till Europas "huvudstad" Schweiz, och den tredje är ett fattigt gatubarn som har kidnappats från Sydamerikas djungel.

Jag skulle hemskt gärna vilja få lite respons på det jag skrivit än så länge, drygt tre sidor i Word. Jag har inte riktigt haft tid eller lust att skriva på sistone, så den har fått vila någon månad.

Jag vet inte om jag kan kalla den novell. Det kommer ju inte precis bli en roman, men låt oss säga att det är en berättelse.

Jag är inte så bra på att skriva, och jag är "bara" 14 år, så gå inte på för hårt :) Och jag har antagligen slutat skriva mitt i en scen, men om någon bara skulle vilja tala om för mig om det är något jag kan utveckla och jobba vidare på, eller om det bara är att kasta i sjön så vore jag väldigt tacksam!

Och just det, den har ingen titel än så länge. Förslag mottages gärna!

Sigrid

Dr. Löfenstamm fuktade läpparna och fingrade på den välansade mustaschen. Hållningen tycktes vara ännu lite stramare än senast. Den nyss fyllda 13-åriga flickan Sigrid Persson vek undan från hans blick och stirrade istället uttryckslöst på den vita, sterila väggen.

”Jaha, fröken Persson.”, sade han skeptiskt medan fingrarna ihärdigt trummade mot bordsskivan. Sigrid lade märke till en liten upphöjning på hans högra pekfinger och undrade om det var ett ärr. Senast de träffades hade hon fått höra hela historien om hur det gått till när han tjänstgjorde som soldat. ”Det ser ut som att din anställningsansökan har beviljats. Jag har talat med sjukhusets föreståndare och han sade att du kan börja imorgon.”

Det allvarliga flickansiktet avslöjade ingenting. Hon reste sig upp från den hårda stolen, mottog en överväldigande tjock pappersbunt och skakade utan ett ord hand med Dr. Löfenstamm. Hon skulle just lägga handen på dörrhandtaget när en harkling hindrade henne.

”Jo, det är så att en liten föreläsning äger rum här på sjukhuset ikväll. Det ska handla om andra världskriget. Känner fröken till de två världskrigen?” Hon avskydde hans sätt att tala. Han lät som hämtad ur en 1900-talsfilm.

Hon nickade sakta. Jo, hon mindes att hon för länge sedan sett någon utdragen dokumentär om det oförglömliga kriget.

”Det var ju vid den tiden som flygplanen revolutionerade krigen. Det är ganska fantastiskt att höra om hur det gick till för nästan 300 år sedan!”

”Vem är föreläsaren?”

”Jag.”
Han närmade sig henne och räckte henne en broschyr. Hon granskade den omgående med ett kritiskt öga, men nickade kort till Dr. Löfenstamms lättnad. För första gången såg hon honom ordentligen i ögonen. ”Ja, jag kan väl komma.”

Tillbakadragen, men rejäl och stabil. Det var så Sigrids mamma brukade beskrivas. Hon hade börjat som skräddare vid 18 års ålder, men fått sluta. Inte ens rikt folk verkade bry sig om hennes vackra kläder. Det var så mycket smidigare att sända en beställning till någon av de enorma klädfabrikerna i södra Europa. ”Vi lever inte längre på 2100-talet!”, var en replik hon ofta fått höra. Men så träffade hon Alfred. En kort och knubbig man med ett hjärta stort nog åt henne. Han hade ett fast jobb som lokal jägare, även det ett snart utgående yrke. Snart fick även hon ett jobb inom jägarbranschen med en liten men lovande lön. Hon klättrade uppåt men blev aldrig lika fulländad som sin make.

De skaffade två barn med tre års mellanrum: William och Sigrid. Alfred dog bara ett par år efter det att Sigrid föddes. Barnen växte upp i skuggan av sin döda far med en mamma med hjärta av guld. Problemet var bara att hon så lätt blev utbränd. William och Sigrid fick lära sig att ta mer ansvar än andra barn. De var tvungna att hjälpas åt med allt. Pengar var det inte heller gott om. Det var därför Sigrid nu hade sökt sig ett deltidsjobb på sjukhuset.

Framtiden låg blank och gåtfull när de anlände till Schweiz, det forna landet som hade övergått till en enda gigantisk huvudstad. Som ett oskrivet kapitel. Men även om allting kändes tungt och för stunden omöjligt så hade deras hopp inte slocknat. Familjen Persson hade blivit lovade en nybyggd lägenhet i toppskick i utkanten av huvudstaden, alldeles på gränsen till det icke-existerande Frankrike.

Lägenheten visade sig inte lika fantastisk som det hade låtit som. Den låg på en trång, grå gata omgiven av sorgsna höghus, alla identiska. Det var en tvårummare, tydligen stor nog åt tre människor. Så långt ögat kunde nå: inte en enda överflödig pryl. Sängarna var någon slags britsar som försvann in i väggen om man tryckte på en knapp. Fönstren var små och kvadratiska med hårda karmar. Köksstolarna var raka och såg billiga ut. Ett par tunna, rutiga dynor förväntades göra upplevelsen en aning trevligare.

Praktiskt och modernt. Absolut över förväntan. De positiva orden gav Sigrid lust att spy. Nu skulle skåpen fyllas och grejerna packas upp. Inte för att de hade fulla väskor, precis.

Runa, Sigrids mamma frågade om hon ville följa med och handla. Sigrid svarade att hon bara skulle gå på toa.

Trångt och unket, var hennes första bild av badrummet. Det klaustrofobiska utrymmet kunde knappast klassas som praktiskt. Bara någon kvadratmeter stort, ett litet fönster uppe i ena hörnet. Låset var trögt. Toaletten väsnades mycket men var en sådan där ny uppfinning som rengjorde sig själv efter varje användning. En elak doft spred sig i rummet när hon var färdig, men den ersattes direkt av en stickande rengörningslukt. Inte trivsamt på något sätt.

Alldeles i närheten fanns ett litet torg. Om man nu kunde kalla det torg. Det var omringat av raka och släta hus vars skyltning skvallrade om att en utförsäljning snart var på väg. Det var nya tider. Kläder och prylar uppdaterades ständigt, och folk följde trycket slaviskt.

Runa hade en gång varit en riktig stjärna i köket. Hon hade kunnat trolla fram de mest fantastiska grytor av bara några få ingredienser, men den tiden var över. Matlagningsprogrammen på tv hade slutat gå för länge sedan. Stora skyltar avslöjade hur simpelt matlagning egentligen var. Schweiz mataffärer var täckta från golv till tak med varor av det nya märket Den mätta europén – färdiga maträtter med långt bäst före-datum.

Runa snappade åt sig två stora konservburkar med pastasallad. Det var billigt och bra, man behövde inte ens värma innehållet. Glädjen i matlagning hade försvunnit helt.

Mingmei

”Lite mer zhu cha, fröken?”, frågade Chu Hua och höll fram tekannan. Hon visste att zhu cha var Mingmeis favorit-te.

”Ja, tack. Det var gulligt av dig, Chu Hua.”

Mingmei lutade sig bak i solstolen och fortsatte att titta på videon på sin surfplatta. Hon var egentligen inte så insatt utan slötittade mest. Mode intresserade henne inte. Däremot visste hon att Chu Hua, uppassaren, var det. Hon var alltid klädd i eleganta klänningar och bar de rätt accessoarerna. Just nu var det på modet att se så asiatisk ut det bara gick. Man ville inte förväxlas med européerna eller amerikanarna.

Mingmei lapade lite te och såg ut över sin trädgård. Självgående gräsklippare, dammar, fontäner, sakkuraträd och ljuvliga rosenbuskar var vad hon såg, och hon älskade det.

”Se, Chu Hua. Är inte detta det vackraste som finns?”

”Jo, fröken. Visst är det underbart, men tycker inte att fröken att havet är vackrare?”

Mingmei rynkade på näsan. ”Nej. Det är så… stort. Och tomt.”

Chu Hua skrattade. ”Fröken är visst lite fåfäng. Ni ser inte charmen. Ni skulle bara veta alla de fantastiska ting som gömmer sig på havets botten!”

Mingmei rös till svar. ”Jo, nog vet jag allt vad som finns där. Mörker och läbbiga fiskar!”

”Trädgården är väldigt fin, men ytlig.”

”Hur menar ni?”

”Den är så konstgjord. Den perfekta gräsmattan och de vältrimmade buskarna… det passar liksom inte in. Havet – det har alltid funnits där. Det är stort och gåtfullt. Plats för det mesta.” Hon tittade på Mingmei. Blicken var djup och sorgsen. ”Vi lever i en värld som håller på att gå under.”

De orden bar Mingmei med sig länge.

Vid den tiden var pappa allt för Mingmei. Förutom sina trogna tjänsteflickor var han den enda hon hade. Hon trodde verkligen att han älskade henne. Och ja, han gjorde sitt bästa. I alla fall i början.

I själva verket var Mingmei ett oönskat barn. Hennes far hade blivit lovad ett barn av en kvinna som man inte fick tala öppet om. Av gammal kinesisk tradition ville han allra helst ha en pojke – tja, det var det enda han tänkte acceptera.

Förlossningen gick utmärkt. Barnet var näpet och trots att det ännu var så ungt så kunde man se att det var vackert. Men det var en flicka. Mannen blev rasande och krävde ett nytt barn, men kvinnan vägrade. Hon avrättades inom 24 timmar.

Mannen tog barnet i famnen och gick med det till sin trädgård. Längst ner fanns en särskild damm som var djupare än alla andra. Han sänkte ner sin näpna dotter som låg alldeles stilla i hans armar. En enda tår letade sig nerför hennes kind. Han visste det inte just då, men den tåren kom att förändra hans liv. Mannen bestämde sig nämligen för att behålla barnet.

Dammen kom att kallas Tårarnas Damm. Turister vallfärdade dit för att dricka av dess vatten som ansågs helig. Trams, tyckte mannen. Men han var ändå ganska nöjd.

Folket var glada över att han behållit sin dotter, men de var fortfarande arga. Mannen var för stolt för att ta det, och bestämde sig för att barnet var värdigt ett namn. Han svor att älska henne så som han skulle ha älskat en son.

Detta var innan hon förstod vem han var. Vilken mäktig man hennes pappa var. Stark nog att leda ett helt land, stark nog att leda två världsdelar.

Han var Diktatorn.

Det pep till i surfplattan. Ett kort meddelande talade om att Diktatorn inte kunde väntas till middagen. Mingmei suckade. Han hade näsan aldrig tid för henne längre. Det var alltid en massa viktiga möten som fick gå före. Men Mingmei förstod. Hon var för gammal för att klaga, nog visste hon att han var en betydande person, ja, rentav Kinas ledare. Klart han inte hade tid för gulliga familjemiddagar var och varannan helg.

Chu Hua kom bärande på en stor solfjäder som hon räckte Mingmei.

”Tack, Chu Hua. Märkligt vilken hetta det ska vara då, vi är redan inne i oktober, inte sant, Chu Hua?”

Uppassaren nickade plikttroget. ”Och det betyder att det strax är dags för din födelsedag!”, sa hon glatt.

Mingmei bara fnös och fortsatte att fläkta sig med solfjädern.

”Vi får väl se om pappa kan göra sig besväret att komma hem då.”

”Fröken får inte vara så sträng! Du vet att din pappa gör allt för att hinna med dig, men ibland går det bara inte. Men jag är övertygad om att han är hemma tills på fredag, då börjar ju förberedelserna inför din fest. Det kommer bli en stor dag!”