Jag tror att jag har haft en egen skrivtråd på den här sidan, men jag har  inte lyckats hitta den, så nu skapar jag en ny och hoppas att jag inte tappar bort den här också.

Tänkte börja med att dela med mig av den enda text jag lyckats skriva i sommar, men den skrev jag i rasande fart (för att vara mig). Tog två eller tre dagar och då hade jag jobb att gå till också. Texten är baserad på en dröm och är väl snarare ett utdrag ur något större, men vad vet jag inte (än). Det är också den mörkaste texten jag har skrivit: mitt undermedvetna och min inspiration verkar konspirera tillsammans för att få mig att skriva mörkare texter. Nåväl, nog med babbel, här kommer texten:

***

Hon gömde sig bakom det ynkliga buskaget trots att hon visste att det var sämsta möjliga gömställe. Hennes val var dock begränsade, om hon sprang nu skulle de definitivt se henne. Det enda hon hade velat var att fotografera de soldater som nu marscherade igenom staden med vapen och fordon som ingen skådat förrut. ”Terrorister” hade någon sagt, men i hennes ögon såg de inte alls ut som terrorister. Det vill säga fram tills för ett par minuter sedan då de närmat sig hennes gömställe och väckt terror i henne. Hon var säker på att de hade sett henne, även om hon inte kunde säga om de såg åt hennes håll, då buskagen dolde dem från midjan och uppåt. Vad väntade de på? Så kom två två nya män gåendes i blanka, svarta skor. Hon kunde inte se deras ansikten, men deras steg var självsäkra och bestämda; de här personerna var de som gav orderna här omkring.

”Sir!” sa en av soldaterna. ”Vi har lokaliserat en misstänkt bakom det där buskaget.” Det blev en lång, tyst paus då de tvåmännen tog fram nån typ av utrustning och hon höll andan.

”Så, ni vet vad ni ska göra,” sa någon med en skrovlig röst. ”Skjut.”

Paniken kom över henne som en flodvåg: hon skulle dö om hon stannade här! Men hur hon än försökte kunde hon inte få sin kropp att ställa sig upp och springa. Det enda hon kunde göra var att krypa ihop till en boll, skydda huvudet med armarna och hoppas på ett mirakel som aldrig skulle komma. Ljuden vapnen gjorde när de förberedes för avfyrning var smärtsamt högljudda. Paniken och ångesten dränkte alla tankar. Skotten avlossades och när kulorna en fraktion av en sekund senare träffade sitt mål förvånades hon av att hon hann reflektera över att det inte alls var så smärtsamt att bli skjuten som hon hade trott. Sedan blev allt svart.

När hon återfick medvetandet fann hon sig stå och betrakta en scen mycket lik den hon just befunnit sig i. Runt ett ynkligt buskage stod ett dussin soldater redo med vapen, eller hade de kanske precis avfyrat dem?

”Lediga!” en skrovlig röst ropade ut ordern och soldaterna slappnade av något. Två män i kostym gick fram för att undersöka platsen. Den ena var en gråhårig, bastant man med vindpinat ansikte och flera ärr som vittnade om ett liv fullt av strider. Den andre var ung och reslig och han hade kunnat vara alv i vilken fantasyfilm som helst, förutsatt att alver kunde ha kort, mörkt hår. Hon var inte helt säker på att de kunde det. Trots att inga yttre drag vittnade om att han genomlevt strider så skvallrade hans grågröna ögon ett hårt liv.

Den äldre mannen tog täten och man skulle kunnat tro att han inte sett den unga, livlösa kvinnan på marken om det inte hade varit för att han gjort en liten båge för att undvika kroppen. Hans fokus låg på något som fanns på marken bakom kroppen. Medan han höll på att undersöka marken gick den yngre mannen fram och tittade på kvinnan. Han placerade sina försiktigt för att inte trampa i den blodpöl som höll på att bildas. Kvinnan låg ihopkurad med armarna över huvudet som om hon hade velat skydda sig. Det hade hjälpt henne föga för växande, mörkröda rosor av blod färgade hennes kläder och skvallrade om fler skottskador än vad en normal människa skulle överleva. Hennes långa hår var ljusblondt, men på flera ställen hade det färgats rött av blod. Den unga mannen placerade sin ena fot på kvinnans axel och knuffade över kroppen på rygg.

Hon borde blivit chockad, förtvivlad, arg eller förnekat det. Hon borde ha kännt något mer än en avlägsen längtan, så lik nostalgi, när sanningen kom fram: Det här var inte en plats som var mycket lik den hon befunnit sig på precis innan; det här var samma plats och den skjutna kvinnan var hon själv.

”Hon är i alla fall död,” sa den unga mannen med avsmak, som om han hade sett liknande saker allt föör många gånger förut.

”Hrm,” grymtade den äldre till svar med ett tydligt budskap om att det inte var något han bryddde sig om.

”Hur går det borta hos dig?”

Den gråhårige tog upp och studerade en stålgrå, svagt deformerad kula med blodstänk och drog en tung, trött suck:

”Än så länge har ingen av kulorna indikerat på att vi träffade honom. Antingen fungerar inte displayen eller så hann han undan.”

”Eller så var det inte den utan personen som ligger där var en vanlig ung kvinna,” tillade den yngre torrt.

”Den risken är minimal. Du såg ju energimätningarna precis som jag. I vilket fall som helst måste vi ta alla kulor till analys för att se varför de inte fungerade.”

”Det krävs inget geni för att lista ut det: värden dog innan kulorna hann verka,” sa den yngre tyst.

”Men det krävs ett geni för att se om kulorna säger samma sak,” svarde den äldre braskt.

”Vi borde ha tagit den till labbet istället för att skjuta den här!” Den äldre mannen såg ut som om han hade hört detta många gånger förut:
”Och på vilket sätt hade det varit bättre? Vi hade behövt skjuta honom där istället.”

”Men vi hade kanske lyckats hitta nåt sätt att rädda värden!”

”Du har hört chefens order: Vi har undersökt honom tillräckligt, nu är det dags att se till att den jäveln försvinner för gott.”

”Varför kallar du den för 'han' hela tiden?” Den unga mannen ägnade sig väldigt aktivt åt att inte titta på den döda kvinnans – nej – hennes kropp. ”Alla kända offer har ju varit kvinnor.”

”Precis, och vad för monster om inte en man skulle kunna tänka sig att förgripa sig på en ung kvinna på det sättet?” Efter det var de båda tysta medan den äldre samlade ihop resten av de underliga kulorna. Utan någon annan att fokusera på hann hennes tankar ifatt henne. Hon var förvirrad, inget av det männen hade sagt lät bekant men ändå dök det upp minnesbilder av saker som hon inte visste att hon hade upplevt. Hon hann inte få någon rätsida på det hela innan den äldre mannen samlat ihop alla kulor.

”Så, låt oss dra vidare, jakten är inte över än på långa vägar!”

De flesta soldater började röra på sig, men den unge mannen stod kvar och frågade:
”Vad gör vi med henne?” och nickade mot den blodiga kroppen. Den äldre log ett glädjelöst leende och slog ut händerna i en imitation av en hjälplös gest:

”Det är terrorister i stan, civilister går inte säkra någonstans.” Sedan la han en hand på den yngres axel och sa med något mjukare röst: ”Kom nu.” De båda började gå mot resten av styrkan.

”Hur ska vi hitta den igen?” undrade den yngre.

”Oroa dig inte för det. Om du inte redan märkt det så hittar han alltid oss.” Så klev de in i ett fordon och hon var ensam med endast sin egna, döda kropp som sällskap. Efter ett tag orkade hon inte grubbla mer och släppte all fokus och koncentration. Då kände hon hur något drog i henne. Det fanns ingen i närheten, men när hon tog ett steg åt det håll det drog åt blev hela världen suddig. När allt blev klart igen fann hon att hon satt vid ett middagsbord. Vad var det hon hade hållt på med alldeles nyss? Just det, hennes föräldrar hade bett henne att hämta vatten. Hon reste sig upp och gick ut i köket för att hämta en karaff.

***