Det skulle kunna bli en spännande berättelse! Spinn vidare på den, det är idén absolut värd.

Ska berättelsen vara ur hundens perspektiv? Eller ur de deltagande människornas? Eller sedd av en utomstående betraktare?

Men förlåt en professionell korrekturläsare: Det heter inte "Hunden lyfte dess ädla huvud", utan "Hunden lyfte sitt ädla huvud"; inte "De levde deras liv" utan "De levde sina liv"; inte "Träden sträckte deras bönande toppar" utan "Träden sträckte sina bönande toppar" …

Tack!

Formen är saklig, dvs. Han, hon, person, de, dem, den, det.

Det är ur hundens synvinkel och utomståede betraktare, men beror ju på vad du menade med utomstående betraktare. Förstod inte det riktigt.

Nu när jag har kollat på det, så bör det vara helt riktigt med "sina" och så. Ska geast ändra det!

Tack så mycket!

Uppskattar allt!

2. Sagramour

Drömmar var nästan alltid lika glittrande grå, och verkligheten var nästan alltid lika suddigt framlagd.

Någonstans i själen kröp en märklig känsla, ty så unik bland de tusen man kunde känna. Känslan var närvaro, även om ingen var där.

Den sträckte sig högt upp i själen, gav lugn och något man längtade efter. Varje gång man sträckte sig efter den, så sjönk den bakåt, blev svagare, ville bara försvinna.

Flera gånger undrade han varför han kände sig såhär, men känslan var ändå behaglig. Som om man var närmare något, ett svar, en gåta. Men sedan försvann det och allt blev svart.

Som om någon hade släckt det lilla ljus som varit.

Han sprang fram genom skogen, i den hårda jakten på en vild hare. De svarta men även röda pälsstråna var alldeles skitiga, som om hunden vore förvildad.

Vintern var framme och i snön lämnades djupa tassavtryck. Plösligt halkade varelsen och dess kropp slog i isen. En snöstorm blåste upp, och en varelse verkade vandra igenom den. Fullmånen hade stigit fram över den vintermörka himlen. Men dess sken ledde ingenstans. Varelsen kom närmare och en plötslig skräck och hat grep tag i hunden. Hunden såg den nu mitt framför honom. En människa, kanske ungdom, klädd i mörkbrunt hår, blek hy och svarta kläder med ett sidotryck av en orm.

Han sade något men hunden kunde inte höra orden.

– Sagramour?

Hunden vaknade när någon nämnde hans namn. Genast fick han ögonkontakt med en blåögd karl vars hand sträckte fram en bit kött från kotletterna som stod samlade på en tallrik på bordet. Sagramour tog köttbiten från herrens hand direkt. Människornas mat hade han inget emot om han blev bjuden.

Annars lät han den vara ifred.

– Där ser du! Den där hunden är ingen kamphund som biter fingrarna av dig?

Mannens röst var ilsken, allvarlig och grov. Även om han aldrig var särskilt arg.

– Men vad ska vi göra med honom då?

Fruns röst var bekymrad. Hon drog det illröda läderkopplet intill sig, som hon hade kopplat hunden i.

Hon drog en djup suck och höjde sitt glas med ren sprit och drack en aning.

– Vi får väl sälja eller omplacera honom, vad annat kan vi göra? Varför tar vi emot hundar om vi ska ha så bråttom?

– Men vi kan väl knappast neka hunden till vår son? Hur ska det se ut? Vi har ett ansvar!

Paret suckade. Sagramour kunde känna av deras stämning. Den hängde i luften, det luktade ovänskap och irritation. Hunden sänkte huvudet. Han kunde höra hur de åt på middagen och smakade på spriten.

Inga mer ord kom efter kvinnans sista.

En brevduva betraktade dem från sin bur. Tidigare hade den fört oväsen, men nu var den fullständigt tyst.

Klockan hade slagit 20:20.

Hösten hade gjort natten mörk. Månens gudinna och de små stjärnorna verkade ännu inte stigit fram över det ståtliga himlavalvet. Det duggregnade och vinden ven lika illa som förut, men ändå var vädret bättre.

Två hundar vilade på golvet. Ingen av dem var den stora dobermann hanen, svart med röda tecken. De två var bara småhundar, en röd och en vit dvärgpudel.

Sagramour visade inget stort intresse för dem, detsamma visade de inget intresse för honom. De verkade nästan leva i separata världar, och det verkade vara så människorna ville ha det. Behagligt utan oro för krångel. Paret började diskutera igen, om deras son. Sagramour var inte särskilt intresserad av att höra.

Han sörjde inte husse på samma sätt som de gjorde, varför? Var det för att han redan hade förlåtit och gått vidare? Var det för att det kändes som om husse stod precis bredvid honom? Den där känslan, den var så tätt intill men ändå så långt borta.

Vad var fel med den?

Och vad var bra med den?

Tips?

Kopierar in ditt inlägg och kommenterar i det med fetstil. Drömmar var nästan alltid lika glittrande grå, och verkligheten var nästan alltid lika suddigt framlagd.

Någonstans i själen kröp en märklig känsla, ty så unik bland de tusen man kunde känna. Känslan var närvaro, även om ingen var där.

Den sträckte sig högt upp i själen, gav lugn och något man längtade efter. Varje gång man sträckte sig efter den, så sjönk den bakåt, blev svagare, ville bara försvinna.

Flera gånger undrade han varför han kände sig såhär, men känslan var ändå behaglig. Som om man var närmare något, ett svar, en gåta. Men sedan försvann det och allt blev svart.

Som om någon hade släckt det lilla ljus som varit. Drömstycket är lite otydligt. Det du behöver göra är att förtydliga vem som drömmer. Inled t ex med NN:s drömmar var nästan alltid…Annars är det bra, en dröm är en dröm.

Han sprang fram genom skogen, i den hårda jakten på en vild hare. De svarta men även röda pälsstråna var alldeles skitiga, som om hunden vore förvildad. Förtydliga, dröm eller minne? Varför är hunden smutsig? Hur rör sig en jagad hare? På stigen eller i zigzag?

Vintern var framme och i snön lämnades djupa tassavtryck. Plösligt halkade varelsen och dess kropp slog i isen. En snöstorm blåste upp, och en varelse verkade vandra igenom den. Fullmånen hade stigit fram över den vintermörka himlen. Men dess sken ledde ingenstans. Varelsen kom närmare och en plötslig skräck och hat grep tag i hunden. Hunden såg den nu mitt framför honom. En människa, kanske ungdom, klädd i mörkbrunt hår, blek hy och svarta kläder med ett sidotryck av en orm.

Han sade något men hunden kunde inte höra orden.

Är allt ovan en dröm? Använd kursiv eller "rak text hela tiden". Det är bra skrivet eftersom det skildrar en dröm, men se till att du gör den tydlig och begriplig för läsaren.

– Sagramour?

Hunden vaknade när någon nämnde hans namn. Genast fick han ögonkontakt med en blåögd karl vars hand sträckte fram en bit kött från kotletterna som stod samlade på en tallrik på bordet. Sagramour tog köttbiten från herrens hand direkt. Människornas mat hade han inget emot om han blev bjuden. Är det vanligt att en hund sover när människor äter? Min hund är otroligt glupsk och skulle aldrig sova när någon äter. Varför sover Sagramour isåfall? Har han lärt sig att sova när folk äter eftersom de blir arga annars?

Annars lät han den vara ifred.

– Där ser du! Den där hunden är ingen kamphund som biter fingrarna av dig?

Mannens röst var ilsken, allvarlig och grov. Även om han aldrig var särskilt arg. Byt plats på de här två meningarna (tycker jag)

– Men vad ska vi göra med honom då?

Fruns röst var bekymrad. Hon drog det illröda läderkopplet intill sig, som hon hade kopplat hunden i.

Hon drog en djup suck och höjde sitt glas med ren sprit och drack en aning.

– Vi får väl sälja eller omplacera honom, vad annat kan vi göra? Varför tar vi emot hundar om vi ska ha så bråttom?

– Men vi kan väl knappast neka hunden till vår son? Hur ska det se ut? Vi har ett ansvar!

Paret suckade. Sagramour kunde känna av deras stämning. Den hängde i luften, det luktade ovänskap och irritation. Hunden sänkte huvudet. Han kunde höra hur de åt på middagen och smakade på spriten. Dricker man starksprit till maten eller brukar man dricka annan alkohol. Till maten kanske man dricker vin eller öl och sparar spriten till senare. Eller också dricker man så mycket att man dricker starksprit hela tiden?

Inga mer ord kom efter kvinnans sista.

En brevduva betraktade dem från sin bur. Tidigare hade den fört oväsen, men nu var den fullständigt tyst. Förtydliga gärna lite. Varför har de en duva i bur? Det är inget speciellt vanligt husdjur. Var står buren?

Klockan hade slagit 20:20. Behöver du ange klockslag eller kan du beskriva tiden ändå så folk förstår?

Hösten hade gjort natten mörk. Månens gudinna och de små stjärnorna verkade ännu inte stigit fram över det ståtliga himlavalvet. Det duggregnade och vinden ven lika illa som förut, men ändå var vädret bättre.

Två hundar vilade på golvet. Ingen av dem var den stora dobermann hanen, svart med röda tecken. De två var bara småhundar, en röd och en vit dvärgpudel. Vems hundar är det här?

Sagramour visade inget stort intresse för dem, detsamma visade de inget intresse för honom. De verkade nästan leva i separata världar, och det verkade vara så människorna ville ha det. Behagligt utan oro för krångel. Paret började diskutera igen, om deras son. Sagramour var inte särskilt intresserad av att höra. Bra

Han sörjde inte husse på samma sätt som de gjorde, varför? Var det för att han redan hade förlåtit och gått vidare? Var det för att det kändes som om husse stod precis bredvid honom? Den där känslan, den var så tätt intill men ändå så långt borta. Bra

Tips! Försök tänk, förstår läsaren det här när du skriver. En del kan vara lite "obegripligt" och mystiskt t ex drömmar och tankar, annat är bra om det är lite tydligare, t ex när man beskriver en miljö (som inte är i en dröm) eller beskriver vad som händer eller vad människor säger till varandra.

Bra jobbat!

Tack så mycket! Det där hjälper mig framåt jättemycket!

Ska in och ändra kapitel 2 när jag ska skriva vidare på berättelsen sedan!

Kommer publicera de nya versionen och kapitel 3 här sedan så att ni kan kommentera dem!

Tack så hemskt mycket!

Skrev om kapitlen.

1. Hemsökt Ängel

Den utmattade, gråa och trötta känslan kröp längst väggarna. Det stack ständigt som nålar i själen, en skrapande känsla, en känsla som inte ville släppa honom förens den tömt alla dagens krafter och hans somnat intill dess våld.

Alla ord som kunde sägas och alla handlingar som kunde utföras kändes för färglöst, för tomt. Som om man stod på utsidan.

Pistolen höjdes mot huvudet. Stålet av silver hade rostat en aning men annars var den duglig.

Tankarna simmade omkring i hans huvud, de skrek och viskade emot varandra och krockade.

Allt detta för hans beslut.

Vissa skrek att han skulle göra det och gav honom hets och hopp. Vad fanns bakom döden?

Han var tvungen att göra detta.

Andra viljor viskade åt honom att inte göra det, att det inte var värt det, att han inte var färdig ännu.

Dem fick vapnet att halka till.

Men killen höll den envist kvar vid huvudet.

Tankarna fortsatte att debattera, men de hann inte särskilt långt före mannen råkade nudda avtryckaren med fingret, och ett skott for iväg rakt mot huvudet.

Hundarna vaknade.

Två stycken, en dobermann och en röd dvärgpudel, den ena hunden tillhörde killen som mist sitt liv. Den andra tillhörde familjen.

Minuterarna smög. De var alla tysta. Fåglarna hade rest söder tidigt nu till hösten, därför fanns det inget kvitter.

Huset var hemsökt av tomhet, killen hade varit ensam hemma. De bodde ingen mer där än honom.

Och det skulle dröja minst sex dagar innan någon skulle söka honom.

Hur hade han tänkt sig att hundarna skulle klara sig så lång tid?

Blod fanns överallt. Det rann längst golvet och hade kletat in sig i den livlösa kroppen.

Utanför huset hade regnet börjat, redan nu i full kraft. Himlen grät salta tårar från havet.

Träden sträckte upp sina bönande toppar mot den gråa skyn. Men fick dessvärre bönerna nekade när vinden knuffade blad, grenar och toppar åt andra håll.

Vinden ven illa.

Än en gång, var huset hemsökt av tystnad.

En av hundarna, den stora dobermann som fått hans husse förlorad, hoppade ner på det hala golvet.

Halt av träslaget och halt av blodet efter offret vars liv hade blivit avslutat.

Vapnet låg precis bredvid husse, men hunden var inte intresserad av vapnet.

Varelsen slickade upp blodet som fanns samlad på golvet. Det var gott, en varm och metallisk smak, med en svag ton av annat.

Vad visste hunden inte, han hade faktiskt aldrig känt smaken av blod förut.

Minuterarna sprang på varandra. Men ännu inga ljud, blixtrarna hade börjat blåsa upp nu också, så då och då lyfte hunden huvudet är det blinkade till från fönstret, men han vände snart blicken mot husse och blodet.

Han ville inte lämna husse.

Den röda dvärgpudeln som var till hanhundens sällskap låg fortfarande i sängen med de kritvita lakanen. Den bara stirrade på varelsen som då och då knuffade till sin husse, nosade på honom och höll sig i närheten. Slickade blod både direkt från såret och från golvet.

Det gick sju dagar innan människor slutligen kom.

De kom en solig, varm dag.

Det stank av den livlöse, bleka kroppen och det behövdes bara en blick och ett nosande för att inse att de kommit för sent.

Bland den ruttnande lukten fanns flugor, hundkiss och avföring.

Om ändå husse inte varit upptagen med sig själv skulle han nog ha kommit ihåg att öppna dörren så att hundarna kunnat ta sig ut ur rummet, eller huset.

Vattnet var slut.

Hundarna svalt även om de hade tagit en smakbit på ägaren. Vad gjorde man annars? De behövde mat, husse var död, och det var ett sätt att städa undan.

Det hade stått tre personer i dörröppningen.

En kvinna och två män. En av männen hade vänt sig om och ringt polis och ambulans, ena näven höll han ett brev han hade hittat på golvet vid kroppen. Andra handen hade telefonen.

Det stank förfäligt, en lukt de aldrig tänkte glömma när de väl hade känt den.

Båda kvinnorna höll på att kräkas.

2. Sagramour

Hundens drömmar var nästan alltid lika glittrande grå, och verkligheten var nästan alltid lika suddigt framlagd.

Någonstans i själen kröp en märklig känsla, ty så unik bland de tusen man kunde känna. Känslan var närvaro, även om ingen var där.

Den sträckte sig högt upp i själen, gav lugn och något man längtade efter. Varje gång man sträckte sig efter den, så sjönk den bakåt, blev svagare, ville bara försvinna någonstans i ett mörker.

Flera gånger undrade han varför han kände sig såhär, men känslan var ändå behaglig. Som om man var närmare något, ett svar, en gåta. Men sedan försvann det och allt blev svart.

Som om någon hade släckt det lilla ljus som varit.

I drömmarnas värld sprang han fram genom skogen, i den hårda jakten på en vild hare. De svarta men även röda pälsstråna var alldeles skitiga efter höstens lera som aldrig fått chansen att tvättas ur, som om hunden vore förvildad. Haren rörde sig krokigt, och svängde ofta av vid oväntade platser. Men hunden var aldrig oförmögen att komma i en noslängds avstånd, kort efter harens knep.

Vintern var framme och i snön lämnades djupa tassavtryck. Plösligt halkade hunden och dess kropp slog i isen. En snöstorm blåste upp, och en varelse verkade vandra igenom den. Fullmånen hade stigit fram över den vintermörka himlen. Men dess sken ledde ingenstans. Varelsen kom närmare och en plötslig skräck och hat grep tag i hunden. Hunden såg den nu mitt framför honom. En människa, kanske ungdom, klädd i mörkbrunt hår, blek hy och svarta kläder med ett sidotryck av en orm, en anakonda.

Han sade något men hunden kunde inte höra orden.

Isen låg under tassarna, hal, för hal för att det skulle gå snabbt att ta sig därifrån, men det gick inte att urskilja om den var blöt eller torr. Hunden slöt ögonen hårt, eftersom han nästan blev förblindad av snödrivorna, de blev bara tuffare och tuffare. Ögonlocken kramade ögonhålorna.

 – Sagramour?

Hunden vaknade när någon nämnde hans namn. Genast fick han ögonkontakt med en blåögd karl vars hand sträckte fram en bit kött från kotletterna som stod samlade på en tallrik på bordet. Sagramour tog köttbiten från herrens hand direkt. Människornas mat hade han inget emot om han blev bjuden. Men han tog aldrig något på egen hand, då fick han käppen mot kroppen av husets högsta rang och straffet och hot om straff gjorde allt för ont för att det skulle vara värt att ens kolla åt maten. Det handlade inte om att han hade lärt sig, det handlade inte om respekt.

– Där ser du! Den där hunden är ingen kamphund som biter fingrarna av dig?

Även om husets herre aldrig var särskilt arg så var hans röst allvarlig, arg och grov.

– Men vad ska vi göra med honom då?

Fruns röst var bekymrad. Hon drog det illröda läderkopplet intill sig, som hon hade kopplat hunden i.

Hon drog en djup suck och höjde sitt glas med ren sprit och drack en aning.

– Vi får väl sälja eller omplacera honom, vad annat kan vi göra? Varför tar vi emot hundar om vi ska ha så bråttom att göra oss av med dem?

– Men vi kan väl knappast neka hunden till vår son? Hur ska det se ut? Vi har ett ansvar!

Paret suckade. Sagramour kunde känna av deras stämning. Den hängde i luften, det luktade ovänskap och irritation. Hunden sänkte huvudet. Han kunde höra hur de åt på middagen och smakade på spriten. Det var inget fel med det, de drack alltid sprit. Mannens var blandade hans spritdrycker i vanlig läsk, kvinnans var mer av personen som tog sig en riktig kallsup.

En brevduva betraktade dem från sin bur. Tidigare hade den fört oväsen, men nu var den fullständigt tyst. Det var inget vanligt husdjur i allmänhet, men redan från barndomen hade mannens familj haft fåglar av olika slag i hemmet. Brevduvor var en av dem, och även hans favorit bland alla sorterna. Buren stod på en av bänkarna i köket. De ville inte ha den flygande omkring just för hygieniska stjäl, och för att veta vart den var just då, det var lätt hänt att duvan kunde bli ett byte för husdjuren annars. Under tiden den inte skickades med meddelanden eller tävlades med så fick den stå i bur.

Hösten hade gjort natten mörk. Månens gudinna och de små stjärnorna verkade ännu inte stigit fram över det ståtliga himlavalvet. Det duggregnade och vinden ven lika illa som vid den dagen husse dog, men ändå var vädret bättre.

Två hundar vilade på golvet. Ingen av dem var den stora dobermann hanen, svart med röda tecken. De två var bara småhundar, en röd och en vit dvärgpudel. Familjens. Föräldrarna hade en annan smak när det kom till hundraser, de hade aldrig gillat sonens val av ras, men de hade heller aldrig kunnat övertyga honom om att göra sig av med djuret. Den röda dvärgpudeln var den som hade varit där när husse dog.

Sagramour visade inget stort intresse för hundarna, detsamma visade hundarna inget intresse för honom. De verkade nästan leva i separata världar, och det verkade vara så människorna ville ha det. Behagligt utan oro för krångel. Paret började diskutera igen, om deras son. Sagramour var inte särskilt intresserad av att höra, han ville inte läsa av orden.

Han sörjde inte husse på samma sätt som de gjorde, varför? Var det för att han redan hade förlåtit och gått vidare? Var det för att det kändes som om husse stod precis bredvid honom? Den där känslan, den var så tätt intill men ändå så långt borta.

Hos människor fanns frågor de spekulerade över.

Varför miste de sonen? Han hade alltid varit en glad kille som accepterade det mesta.

Hur fick han tag i vapnet han hade skjutit sig med? Ingen inom familjen hade pistoler, bara jaktgevär som de en gång i tiden som unga jagat med. De kunde inte gissa på att sonen hade haft ett liv vid sidan om, det ville dem inte gissa på. De ville inte svartmåla deras eget blod och uppfostran.

Men vad var det då?

Kvinnan höjde sitt glas igen och ruskade på huvudet så att det blonda håret lade sig till rätta.

– Hur vet du att det inte var Sagramour som dödade honom?

Kvinnan kollade ner i sitt spritglas. Hon visste hur hennes man reagerade när man anklagade djuren. Särskilt om det gällde dem med känsligt rykte.

– Ge dig

Mannens ord var korta och bestämda.

Han reste sig upp från skinnsoffan han hade suttit i.

Familjen hade alltid varit rik, så en skinnsoffa för några tusen var inga problem.

Bordet de hade var av trä.

Och stolarna omkring bordet var av samma färg som de hade när de togs från eken.

Maten var framställd på bordet.

Det var bara för dem att ta.

Några ljus var tända och brann bland spriten.

De ville tända ett ljus för sonen och spekulera kring honom.

Oavsett hur många tårar de nu kom att fälla, oavsett hur ont det gjorde.

Ett dödsfall var ingen lek, det var något hemskt och hemskast var det för alla som blev lämnade bakom.

_____________

Duger de första två kapitlen såhär?

Håller på med ett tredje!

Kommer dessutom åka med skolan på måndag de 20 på en skolresa, kommer hem på onsdagen och under tiden kommer jag att ta med en utskrift av hur långt jag har hunnit på berättelsen och läsa flera gånger om, och även ha med mig papper och penna. Om jag kommer på något under den tiden.

Berättelsen är ful som stryk nu, men känner att när den väl är klar kommer jag att ta en grundlig redigering och göra den 100 gånger bättre.

Medan litar jag på er och det lilla jag själv ser. Det är trots allt ni som har läsarens glasögon :=)

Har skrivit om kapitlen igen.

Hur ser dem här två ut? Bättre eller sämre?

1.

Anthony Liam McGillon

1980 – 2003

12 Juli – 1 Oktober

”Älskad familjemedlem”

Texten var inristad i gravstenen.

Tystnaden hade tagit rum.

De nakna träden sträckte upp grenarna mot skyn och bönade om något. Löven hade fallit av dem för länge sedan, och de hade redan fallit in i en djup trans. Väntade på att våren skulle anlända.

Tusen säsonger, varje år var det samma visa, som om de var fast i ett mönster ingen kunde bryta av från.

En gallerdörr på kyrkogården stängdes till hälften. Vinden hade lyckats uppmuntra till detta beteende.

Även om kyrkogårdens dörrar var fullständigt öppna så hade varelsen grävt sig in.

Han lyfte på huvudet, svart med illorange till röda tecken.

Var det någon här?

Hunden morrade lågt från strupen och visade en sida av tänderna genom att lyfta på läppen.

Lämna mig i fred!

Hans signaler var tydligt, men precis som allt skulle det alltid finnas någon som såg det som hot och dominans, eller misstolkade på ett annat vis.

Hundar fick inte vara på kyrkogårdar.

Men den här hunden ville vila vid husses grav.

Den husse som begick självmord i ung ålder och lämnat allt bakom sig, även hans hund.

Känslan av närvaro var stark, det var en känsla man inte ville lämna ifrån sig men när varelsen sträckte sig efter den sjönk den blygt inåt och blev svagare, ville bara försvinna.

Det andlig känsla, som om man var närmare något, ett svar, en gåta.

Varelsen kunde nästan känna av husses sinnesstämning, men den höll dock på att tyna bort från honom.

Kylan hade börjat bli kraftigare. Men hunden höll sig kvar.

Han skakade lite. Pälsen var kort, men ändå någorlunda tät på sitt vis.

Ändå frös han.

Snön fanns rakt under honom, på marken. Den var hyfsat nykommen men ändå tät.

Vid husses grav fanns dock en tänd lykta. Men den gav ingen värme till hunden som låg strax bakom husses gråa gravsten.

Varelsen lyfte åter på huvudet. Ingen lugn och ro.

De mörka ögonen snappade upp en människa. En kvinna med långt kastanjebrunt hår, hon såg fortfarande ung ut.

Hunden morrade lågt.

Om hon skulle se honom så skulle hon vara varnad.

Den andliga känslan var nu borta. Som om någon hade släkt det lilla ljus som varit.

Hunden sörjde inte husse på samma sätt som alla övriga i hans omgivning. Varför?

Det visste han inte ens själv.

Men han ville ändå vara med husse. Varelsen tyckte inte om hans nya liv.

Det var inte tillfredsställande.

Den mörkhåriga tjejen vände om. Men hon verkade inte se den mörka lilla saken bakom en av gravstenarna. Hon bara styrde stegen därifrån.

2.

Hunden sprang fram genom snön, i jakten på en vit kanin vars trygghet förlorat.

Den lilla pälsiga saken, bytet, sprang krokigt fram genom snön och svängde ofta av vid oväntade platser.

Men hunden var aldrig sen med att komma i en noslängds avstånd med hans byte.

Hundens päls var smutsig, lerig efter hösten, lera som ingen fått tid att skölja bort. Den hade torkat in i pälsen. Som om han vore förvildad.

Den mestadels vita snön med bruna inslag lämnade spår efter dem, talade om för världen att de hade varit där tills mer snö skulle förinta beviset.

Bara en minut, ingen stress, adrenalinet pumpade i kroppen och gjorde det härligt att leva.

Hunden hoppade framåt och halkade över isen.

Han måste ha slagit sig rejält, det gjorde ont att kolla om benet var okej.

Kaninen hade i detta fall hunnit långt medan hunden låg kvar.

En snöstorm blåste upp.

En annan varelse vandrade genom den. Hunden kunde se de spöklika skuggorna innan varelsen kom i fullständigt synfält.

Det var en ungdom, kanske lite yngre än husse.

Med blont hår, och mörka kläder. Jeansen varelsen hade på sig var slitna och gav ett intryck av att vara lite för små för hans storlek.

Tröjan var svart med ett tryck vid sidan om som föreställde en orm, en anakonda.

Varelsen sade något, men orden blåste bort med snöstormen.

Hunden kunde inte höra honom.

Redan nu hatade han varelsen, och var rädd för honom.

Det var något omkring honom som skrek ”jag blir din död”!

– Sagramour?

Hunden vaknade när han hörde hans namn.

Var allt en dröm?

Sagramour gäspade och mötte direkt en blåögd herres blick.

Något i honom var besviken, men även trygg.

Herren sträckte fram en köttbit ur hans kotlett och Sagramour åt glupskt upp den.

– Är du sjuk gubben?

Mannens röst var fylld av oro och ömkan.

Sagramour gäspade och lade ner huvudet på marken. Hungerkänslan hade dragits igång efter att han hade fått köttbiten.

Men han rörde inte människornas mat. Hemma hos husse hade han fått mat direkt från bordet men här hade han lärt sig efter bara en månad att han fick ”käppen mot kroppen” om han ens kollade mot maten.

De var striktare här. Hundar åt hundmat, människor åt mat för människor.

Sagramour var tillfredsställd med sig själv ändå.

Då och då kunde han hitta på hyfs.

Som igår, då han besökte kyrkogården och husses grav efter att ha slitit sig från promenaden.

Det kändes bra.

Det kändes enklare.

– Ser du? Det där är väl ingen kamphund som biter fingrarna av dig? Han är snäll! Lite odisciplinerad problemhund men det går att laga!

Även om mannen aldrig var särskilt arg så var hans röst grov mot verkligheten, arg och kraftig.

Så man kunde lätt få fel intryck av honom.

Hans uttryck var blandat beroende på vad man tittade på. Så man kunde aldrig riktigt veta med honom, om man skulle vara tyst, skratta, säga emot eller hålla med.

För det kunde lätt bli fel.

Han smuttade på starkspriten som stod framme.

Den var blandad med vanlig läsk, medan hans fru föredrog rent, en riktig kallsup.

Spritflaskan var framställd, samma med sodaflaskan.

Bland dessa två hade de även ställt fram Terre De Mistral vilket var ett kryddigt, rejält och fint rött vin med inslag av plommon, lavendel, lagerblad och vitpeppar.

Men det drack de inte just nu, det bara stod där framme bland resten av flaskorna och några ljus som brann.

De satt i skinnsoffan vid matbordet. Familjen var rik och betraktades som överklass, så en skinnsoffa vid matbordet hade de råd med.

Matbordet var gjort av trä och av samma färg som de hade när de togs från eken de kom ifrån.

Golvet var täckt av mattor och på mattorna låg det fyra hundar.

En av dem var Sagramour, resten var familjens sedan tidigare. Föräldrarnas.

Det var två dvärgpudlar, hanar, en röd och en vit, samt en mahognyfärgad collie med vita tecken, en tik.

Sagramour själv var en stor svart dobermann med röda till orangeskiftande tecken.

– Vad ska vi göra med honom?

Fruns röst var bekymrad. Hon befann sig i en verklighet full av bekymmer och fick man för sig att säga annat så ljög man.

– Antagligen får vi sälja eller omplacera honom.

– Men om det inte går då?

– Men varför tog vi emot honom om du ska ha bråttom att köra ut honom?

– Jag vet inte! Vi kan inte säga nej till vår sons hund heller. Hur skulle det se ut?

En tystnad började.

Sagramour kunde känna stämningen i luften. Det luktade ovänskap och känslor.

Paret var nu tyst. De bara drack och åt deras middag medan de funderade.

Frun ruskade på huvudet och lade hennes blonda hår tillrätta.

Mannen ägnade henne ingen blick.

Sedan började de prata om deras son.

Varför gjorde han såhär?

Hur kunde han ha fått tag i vapnet?

Var dem verkligen säkra på att det var självmant?

De ville inte ha deras blod och uppfostran så svartmålat. Det var svårt att inse.

De själva hade inga vapen förutom jaktgevär som de hade haft till att jaga när de var unga, tiden innan barnen fyllde fem år.

Men detta sonen tagit livet av sig med var inget gevär.

Det var en enkel pistol, som nu omhändertagits av polis.

Paret sörjde deras son.

Det var deras enda barn, och när man lämnade jorden så gav man så mycket efter sig som de anhöriga fick kämpa med.

Sagramour somnade igen.

Han var utpumpad efter dagen, och han visste att han kunde somna utan ett öga öppet. Bra jobbat! Hittar inget speciellt att kommentera. :)

Kopierar kapitel för kapitel och kommenterar med fetstil i din text.

1. Hemsökt Ängel

Den utmattade, gråa och trötta känslan kröp längst väggarna. Det stack ständigt som nålar i själen, en skrapande känsla, en känsla som inte ville släppa honom förens den tömt alla dagens krafter och hans somnat intill dess våld.

Alla ord som kunde sägas och alla handlingar som kunde utföras kändes för färglöst, för tomt. Som om man stod på utsidan.

Pistolen höjdes mot huvudet. Stålet av silver hade rostat en aning men annars var den duglig. Detalj: silver rostar inte. Är du petig så kollar du vilka metaller som finns i en pistol och hur den är tillverkad (själv är jag värdelös på vapen). Annars kan du nöja dig med att skriva att den rostat.

Tankarna simmade omkring i hans huvud, de skrek och viskade emot varandra och krockade.

Allt detta för hans beslut.

Vissa skrek att han skulle göra det och gav honom hets och hopp. Vad fanns bakom döden?

Han var tvungen att göra detta.

Andra viljor viskade åt honom att inte göra det, att det inte var värt det, att han inte var färdig ännu.

Dem fick vapnet att halka till. De, inte dem

Men killen höll den envist kvar vid huvudet.

Tankarna fortsatte att debattera, men de hann inte särskilt långt före mannen råkade nudda avtryckaren med fingret, och ett skott for iväg rakt mot huvudet. Killen eller mannen, lite skillnad i ålder. Bestäm vilket ord du vill använda. En kille är yngre än en man. Man för tankarna till 20+, kille tonåring.

Hundarna vaknade.

Två stycken, en dobermann och en röd dvärgpudel, den ena hunden tillhörde killen som mist sitt liv. Den andra tillhörde familjen. Förtydliga genom att t ex skriva familjen killen bodde hos, hans föräldrar eller fosterförälder, vilket det nu är.

Minuterarna smög. De var alla tysta. Fåglarna hade rest söder tidigt nu till hösten, därför fanns det inget kvitter.

Huset var hemsökt av tomhet, killen hade varit ensam hemma. De bodde ingen mer där än honom.

Och det skulle dröja minst sex dagar innan någon skulle söka honom.

Hur hade han tänkt sig att hundarna skulle klara sig så lång tid?

Blod fanns överallt. Det rann längst golvet och hade kletat in sig i den livlösa kroppen.

Utanför huset hade regnet börjat, redan nu i full kraft. Himlen grät salta tårar från havet.

Träden sträckte upp sina bönande toppar mot den gråa skyn. Men fick dessvärre bönerna nekade när vinden knuffade blad, grenar och toppar åt andra håll.

Vinden ven illa.

Än en gång, var huset hemsökt av tystnad.

En av hundarna, den stora dobermann som fått hans husse förlorad, hoppade ner på det hala golvet. Grammatik

Halt av träslaget och halt av blodet efter offret vars liv hade blivit avslutat.

Vapnet låg precis bredvid husse, men hunden var inte intresserad av vapnet.

Varelsen slickade upp blodet som fanns samlad på golvet. Det var gott, en varm och metallisk smak, med en svag ton av annat. Annat? Precisera gärna smaken?  Är blodet fortfarande varmt när hunden slickar eller har det stelnat?

Vad visste hunden inte, han hade faktiskt aldrig känt smaken av blod förut.

Minuterarna sprang på varandra. Men ännu inga ljud, blixtrarna hade börjat blåsa upp nu också, så då och då lyfte hunden huvudet är det blinkade till från fönstret, men han vände snart blicken mot husse och blodet. Kolla vädret, blixtar blåser inte.

Han ville inte lämna husse.

Den röda dvärgpudeln som var till hanhundens sällskap låg fortfarande i sängen med de kritvita lakanen. Den bara stirrade på varelsen som då och då knuffade till sin husse, nosade på honom och höll sig i närheten. Slickade blod både direkt från såret och från golvet.

Det gick sju dagar innan människor slutligen kom. Sex dagar förut, sju dagar nu. Kolla din tidsangivelse.  Lite nyfiken bara, varför har killen och familjen ingen kontakt under en veckas tid? Idag gör ju folk inget annat än har kontakt med varandra via mobil och dator. Precisera gärna.

De kom en solig, varm dag. Behöver du ha något om vädret här? Onödig information?

Det stank av den livlöse, bleka kroppen och det behövdes bara en blick och ett nosande för att inse att de kommit för sent.

Bland den ruttnande lukten fanns flugor, hundkiss och avföring.

Om ändå husse inte varit upptagen med sig själv skulle han nog ha kommit ihåg att öppna dörren så att hundarna kunnat ta sig ut ur rummet, eller huset.

Vattnet var slut.

Hundarna svalt även om de hade tagit en smakbit på ägaren. Vad gjorde man annars? De behövde mat, husse var död, och det var ett sätt att städa undan.

Det hade stått tre personer i dörröppningen.

En kvinna och två män. En av männen hade vänt sig om och ringt polis och ambulans, ena näven höll han ett brev han hade hittat på golvet vid kroppen. Andra handen hade telefonen. Vilka är de?Familjen som killen bor hos eller några andra?

Det stank förfäligt, en lukt de aldrig tänkte glömma när de väl hade känt den. förfärligt

Båda kvinnorna höll på att kräkas.

#9 Kommenterat i inlägget.

Bra jobbat!

#10

Fixar det när jag är tillbaka.

#11

Vad menar du?

# 11 Jag menar att jag kommenterat direkt i ditt inlägg. Kolla efter kommentarer med fetstil där.

#14 va? Kan du göra så?

Gud så häftigt!

Skriver i alla fall ut alla papper nu och lägger alla kommentarer och ändringar i word och skriver ut.

Ska vara borta tills onsdagen.

Får ta med mig papper och penna om jag får egentid någon gång på dagarna och hittar på något.

Tack så mycket till dig Parsley, som hjälpt mig så mycket under tiden<3

# 15 Jag kan göra det eftersom jag är Sajtvärd, annars går det inte att gå in och ändra i andras inlägg.