Hej! Är ny här och tänkte slänga upp en rätt kort novell som jag skrev igår, Den är på runt ett A4. Inspirerad av olika låtar.

Vårsolen lyser klar över taken. Livfullt strosande människor som återfått krafterna efter den långa och kalla vintern fyller gatorna. Nyskördade tulpaner sitter nerstuckna i en hink vatten utanför en blomsteraffär och några gråsparvar kivas med duvorna om de sista smulorna av en baguette som någon slängt på kullerstenarna. Jag blundar och känner värmen sprida sig över mitt ansikte. En sval bris får tag om mitt rödbruna hår. Just på den här gatan gick jag för två år sedan också. Men då var du där, Leila.

Vi träffades på en fest kvällen innan. Jag drack lite för mycket vin och du sa att jag var vacker. Jag tyckte att du var levande. Medan lägenheten vimlade av människor smög vi oss ut för att röka. Vi stod tätt ihop för att skydda elden från vinden när cigaretterna tändes. Och elden, den tände du inte bara där. När den sista röken försvunnit tog jag tag i din handled. Ville inte att du skulle gå. Jag smekte undersidan av dina armar innan jag lade mina armar om din midja. Just där och då kysste du mig och jag minns att mitt hjärta dunkade så snabbt att det var svårt att tänka. Du placerade en hand bakom min nacke, trasslade in fingrarna i mitt långa hår och jag tryckte dig mot den räfflade husfasaden.

Vi åkte tunnelbana hem till mig, nästan oförmögna att hålla oss ifrån varandra, och du sov i min säng den natten. Jag sov inte. Vågade inte, ifall du skulle vara borta när jag vaknade. En behaglig värme spred sig i min kropp när jag såg ditt sovande ansikte omgivet av det där mörka håret. Jag var så jävla lycklig. Egentligen kände jag dig inte, hade träffat dig för första gången några timmar tidigare men det kändes som om du redan hade en självklar plats bredvid min sida. I mitt hjärta.

Morgonen därpå följde jag dig till tågstationen och solen lyste. Vi gick längs just den här gatan och höll varann i handen. Hade gärna följt med dig, men jag hade precis påbörjat en kurs på universitetet och hade ingen möjlighet. Sedan dess har jag inte sett dig. Och tiden går. Men jag minns vad du sa. Du sa att tiden är någonting som inte finns.

Jag blickar ut över gatan. Ser ett café som flyttat ut sina bord och stolar och utlovar färskmalet kaffe. Jag ska precis ta mig dit för att inhandla en kopp av det när nymalda kaffet när jag ser en kvinna med mörkt hår komma emot mig, gåendes på trottoaren.

”Leila?”, frågar jag förvånat.

Du ler och jag känner hur värmen sprider sig när jag får den där kramen jag väntat på i två år.

Vårens första dag. Och jag vill vara med. För du gav mig elden, Leila.