Hej!

Du skriver bra även om det allt finns lite att putsa på, men jag tror att det är för tidigt att börja med det. Det är bättra att göra det när du kommer längre med berättelsen.

Det är bra att du forskar en del för att få rätt tidsstämning. Vad du ska tänka på dock är att du behöver inte vara helt tidstypisk (förutsatt att det är en skönlitterär bok). Det räcker att det ska vara tillräckligt trovärdig, men ju mer du forskar ju lättare är det att få den trovärdig. Är det dessutom en fantasybok så kan du välja själv. Du kan vara tidstypisk (medeltida i ditt fall) med vissa aspekter och vissa saker kan vara t ex helteknologiska.

Ett annat tips, som funkar för mig, men det ät olika från person till person: tänk ut en bra början (vilket du gjort), hur boken ska sluta och någonting i mitten innan du riktigt kommer igån med skivandet. Lycka till!

Tror också att det är för tidigt med att tänka på sånt, det kan man tänka på senare in, när man närmar sig slutet mer.

Fantasydelen gör ju en hel del saker lättare och spännande, så som du säger så kan man hitta på vad som helst.

Ja, tänker kanske inte ta upp allt för mycket fakta. Räcker som du säger att vara trovärdig.

Det med att tänka ut en början och slut har jag redan gjort och vet hur det ska gå till. Mitten är väldigt oklar än.

Här kommer andra kapitlet:

Morgonen var på väg att komma.

Vargtimmen hade tagit över, men skulle snart ta avsked.

Flickan låg inbäddad i den mjuka, gula halmen. I ladan var det varm och tryggt, lite för tryggt för henne. Då hon lätt glömde bort tiden.

De småväxta korna var väldigt lugna och trygga men försökte ändå då och då nafsa tag i ärmarna i flickans mjuka blåvita klänning.

Natten hade varit hård för henne, att tvingas bära på bördan att vara ensam utan någonstans att ta vägen.

Det var inte lätt när man inte kunde vända om och kuta hem, för att staden inte välkomnade henne mer, för att hon inte hade ett hem att gå till. Mamman var bränd på bål, pappan dog av, för henne, en okänd andledning. Systern, den enda hon hade kvar, tog livet av sig.

Pestsmittan var fortfarande igång, Det var hemsk. Att behöva veta att sjuka människor jagades ner till marken, förföljdes, kidnappades och plågades.

Det var sjukt att veta om att byar brändes ner till marken för att sjuka människor fanns det, det räckte endast med att de sett en enda sjukling där för att hela byn skulle få lida för det. Med stängda portar, vakter i staden och spridande eld.

Ladudörren öppnades. Flickan vände sig åt sidan, begravde sig djupare i halmen och bet sig i läppen medan hon blundade.

Själv var hon bara 10år gammal. Alltså för ung för att vandra in till gud, satan eller vart hon nu skulle ta vägen när hon dog.

En man steg in genom ladudörren.

Flickan vände sig om försiktigt och ljudlöst medan hon kollade på honom. Dörren var öppen, så det var bara att ta chansen och sticka.

Om det inte vore för att hon var så rädd av sig att hon låg stel och stilla, väntandes.

Mannen andades trött, det syntes att han varit tvungen att sova dåligt på natten.

Hans blonda hår spretade åt alla håll, såg det ut som. Efter en ordentlig natt förtjänade man säkert en morgonfrisyr.

När mannens blick gick till halmen och allt omkring honom stelnade flickan till.

Hon stirrade in i mannens blå ögon med sina egna bruna.

Han hade klart fått ögonen på henne och bara stod och stirrade. För ett ögonblick blinkade han till. Och började sedan röra sig igen.

Fram mot henne.

Usch. Trodde inte att jag skulle tröttna på berättelsen så snabbt. Men känner att den inte riktigt är rätt. Vill ha något starkare, som är starkt nog för att trycka in läsaren i ett hörn. Detta blev tråkigt, men det kanske ordnar sig senare? Iallafall har jag en liten fråga. Hur reagerar man när en 10åring är inne i ens egen lada? I halmen?

Hur skulle DU reagera? Vilket sett är bäst för att göra berättelsen så bra som möjligt?

Möjligtvist brukar jag byta till nästa kapitel när jag känner att jag skrivit tillräckligt långt och inte kommer längre. Men det vore ju tråkigt att ta ett nytt kapitel nu, vill ha längre kapitel.

Jag tycker kapitlet är spännande och att du bröt på ett bra ställe. Du kanske kan skriva mer tidigare i kapitlet? Sen tycker jag att du kanske bara borde skriva på nu när inspirationen flyter på. När den sen tryter kan du fila på detaljer och läsa och läsa om.

Förresten allt du skriver behöver inte vara spännande eller föra historien framåt. Mycket du skriver handlar om att bygga upp en stämning eller miljö och att beskriva huvudpersonerna. Och med att beskriva huvudpersonerna behöver inte innebära att man skriver i berättande text hur de såg ut eller vad de hette utan man låter deras handlingar visa på vem de är. Detta kan ta lång tid utan att det händer så mycket. Jag tycker att du är bra på det, men du får gärna göra det ännu mera. Läsaren vill fångas av en stämning lika mycket som av en handling.

Skriv mera, du har känsla för det här och din berättelse flyter på bra och är spännande.

Glömde att säga. Gillar verkligen titeln på boken.:)

Återkommer med kommentarer efter nyår, pga begränsad tillgång till internet för närvarande.

Tack. Jag gillade också titeln, väldigt speciell faktiskt. De 2 första kapitelna är faktiskt bra, men korta. De jag skriver just nu är längre. Okej, då gör jag så att jag låter det vara den "ord, ord, ingen mening" "blablabla"-berättelse just nu och finslipar och kollar över det när jag är färdig och inte har något att tillägga i den mer?

Bara det att jag är rädd för att missa något, eller för att det inte ska bli bra nog. Hur kan dera handlingar visa vilka de är t,ex? Usch, var mycket bättre på att skriva när jag var yngre. Då fick man höra att man gjorde det som om man vore precis där och såg allt. Nu för tiden känner man inte av det längre, inget man skriver blir riktigt rätt.

Och jag vill gärna skriva på ett sätt så att det låter gammalt, men det får jag fixa senare också. Hur gör man en bra stämning? Vill inte ha en berättelse som man somnar av, vill att det ska hända något någon gång.

På vilket sätt är den spännande?

Ok om vi tar kapitel 2. "Styckena som börjar med: morgonen var på väg att komma" och slutade med " ensam utan någonstans att ta vägen" bidrar både till stämningen och handlingen. Språket känns också TILLRÄCKLIGT gammaldags. Slutet: "En man steg in genom ladudörren" fram till "Fram mot henne". Du hade fått fram precis samma handling om du avstått från texten emellan dessa två punkter, men det du skrev emellan bidrar väldigt mycket till att bygga upp stämningen och framförallt spänningen. Läsaren dras med. Man känner flickans rädsla och vill väldigt gärna veta vad som händer sen. Ofta är det bra att "veta" mer än läsaren. Du bestämmer hur handlingen ska drivas framåt, när du ska "avslöja" nästa händelse i handlingen. Du kan också lägga in planteringar som läsaren ska tänka tillbaka till när de kommer längre in i handlingen och känna: aha, det var därför… Så tänk inte på det du skriver "blablabla"passager utan andningshål för läsaren inför nästa stora händelse i storyn :)

Okej. Tack för tipsen.

Tyvärr är denna berättelse död så tråden står och dammar just nu. Ska påbörja en annan berättelse. Kanske ska jag använda samma namn? Men har ändå flera alternativ till namn att välja på.

#7 " Så tänk inte på det du skriver "blablabla"passager utan andningshål för läsaren inför nästa stora händelse i storyn" orden var lite osammanhängande nu. Vad menar du?