![[Sniff]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Sniffs texter
Här tänkte jag skriva ner mina texter, kommentera och kritisera gärna!
Orden ville inte ta sig ut. Instängda satt de fast i sin bur, bortom allt. Och även om de hade velat, hade de inte kunnat. För utanför gallret vaktade draken. Den stora, eldsprutande draken som oroligt vankade av och an. Den hade till uppgift att vakta orden, så att de inte slapp ut. Orden fick inte befrias. För då kunde vad som helst hända, och det fick inte ske. Det finns för mycket att förlora.
Men samtidigt har orden kommit till av en anledning. Borde inte alla ord användas? Buren runtom dem vittnade om att de absolut inte fick yttras, så visst finns det ord som bara är till för att gömmas långt nere under marken. Ord som drakar vaktar.
Vad skulle hända om orden faktiskt lämnade sin bur? Skulle de då kasta omkull världen, eller skulle de gå omärkta förbi? Kanske skulle det faktiskt inte hända något alls. Eller så skulle det hända hemska ohyggliga saker, saker som aldrig glöms bort. Ja, det bästa är att ha orden ordentligt instängda. Där kan de inte göra någon skada.
Precis som moln på himlen vandrar ord tillslut iväg. De bleknar bort och försvinner. Flyttar till någon annan, någon som kanske inte burar in dem. Någon som är modig nog att låta dem springa fritt.
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
Varför är det så lätt att lura någon? Hur kan det vara så enkelt att förvilla en själ? Varför har vi inte spärrar för det? Hur kan vi tillåtas göra någon annan illa på det sättet?
Hur kan vi lura oss själva?
Är det bara för att vi själva så gärna vill tro på det, som vi spelar med? Är det för att vi vill fly från något annat, för att vi vill försöka med något nytt? Eller är det bara för att vi gillar att leka med andra personers känslor?
Jag förstår inte.
Vad är meningen med att göra något bara för att testa, bara för att det är kul? Vad är det som får oss att vilja pröva? Att vilja pröva någon vi inte alls vill egentligen? Varför lurar vi oss själva att vi vill ha något vi inte vill ha?
Är det värt det?
Vinner vi något på att inte vara oss själva? Eller är vi oss själva, fast vi bara visar upp en annan sida? Vinner vi på att såra? På att såra oss själva? Och när går man för långt? När är det för sent att backa?
Kan man backa ändå?
Kan man göra allt ogjort? Eller det kanske inte ens finns något att göra ogjort, det kanske bara är en tanke som tagit över ens huvud. Det kanske inte alls händer egentligen. Men jag tror inte vi vill såra egentligen. Vi vill bara pröva på något, kanske för att vi skulle vilja att det var rätt. Men när vi upptäcker att det inte kändes rätt, att det bara var ett stort misstag.
Kan vi då förlåtas?
Fina texter båda två, intressanta reflektioner. Den första känns lite som en saga, den andra verkar handla om förhållandet människor emellan.
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
#2 Tack
Den första skrev jag nästan utan att tänka, när jag inte kunde komma på något att skriva… Den andra handlar, precis som du säger, om relationer. Eller att lura någon.
Jag gillade den första väldigt mycket. Den känns på nåt vis som att den beskriver en person som inte vet om hon är värd att få säga vad hon tycker.
Jag rös faktikst :)
#4 Ojdå, tack så mycket Intressant tolkning, kul att läsa!
Starta ny diskussion
