Ensamt, kallt och mörkt… den karga, vassa stenhällen har långsamt skurit in i hans mjuka, pojkaktiga hud. Där ligger han på sidan, hopkurad, vaggande av och ann, skakande av köld och omedveten om såren som bildas över hela hans kropp. Tårarna från hans vackra kastanjebruna ögon har för längesedan tagit slut. Rädslan och ångesten han känt finns inte längre kvar. Ansiktet är uttryckslöst och hans ögon är tomma, stirrande ut i ingenting. Är han död tro? Nej inte än, hans harmlösa kropp reser sig då och då av hans klena, knappa andetag. Hans röda hår fladdrar i vinden och piskar honom i ansiktet trots att det är genomblött av regn.

De svarta molnen tornar hotfullt upp sig över grottöppningen, vinden viner rakt in och för med sig det iskalla regnet. Åskan som har legat i luften har nu dragit igång i full styrka. 27 dygn har gått, 27 dygn som vart ett blivit allt mörkare för var dag, och där ligger han fortfarande, orörlig, långt bort från staden. Bort från människor, tid och rum. Halvt vid liv, till hälften död. Halvt medveten om svullnaden som bultar som en hammare i ansiktet och är det enda ljud han kan höra. Bultandet ekar i hela hans medvetande, det lilla som finns kvar. Det enda han känner är en längtan, en längtan att allt ska ta slut.

Hoppets eld som en gång brunnit inom honom har sakta men säkert under 27 dagars tid börjat få slut på syre och är på väg att slockna. Hoppet, som är det sista som överger en, kämpar för sin överlevnad, som en dykare vars syre håller på att ta slut under ytan på en isbelagt sjö, och som desperat försöker ta sig tillbaka över ytan.

Den sista lilla lågan kämpar för sitt liv men syret räcker inte till och nu finns av elden bara glöden kvar. Svagt lysande i sin mörka omgivning ger den ifrån sig desperata sprakande ljud. Det är som om glöden är hoppet självt som ropar på hjälp, men hjälp finns inte att hämta. Pojken är bortom räddning. Ödet är bestämt.

Ångesten kryper inte längre i nacken. Han sluter ögonen, dykaren har slutat kämpa och seglar sakta ner mot botten, ekot från hammaren tynar bort långsammare och långsammare och av glöden finns nu bara askan kvar…

För er som orkat läsa hela texten så är detta en början på min bok jag håller på att skriva.

Vad tycks? Verkar den spännande? Ändringar?