Hej! Ville först säga att jag är ny här, men tänkte också lägga in början på en lite längre novell som är under arbete just nu. Det finns några stavfel i texten, för detta är den orättade verisionen och kunde heller inte leta upp dem. Här kommer det iallafall :) Enjoy :) Något som bryter tystnaden (av Linnéa Lilje) ”Hanna!”, ropar Sarah Henriksson från vardagsrummet. De gröna ögonen blinkar av en yttre glädje. Hanna går sorglöst nedför den valnötsbruna, lackade trappan och in i det välstädade vardagsrummet där hon ser sina föräldrar. Hennes mor sitter i deras mossgröna soffa, och hennes far i den matchande fåtöljen mittemot. Hon kan inte se sin fars ansikte, men hon känner tydligt igen hans välvårdade, nötbruna hår. Det är en varm dag i början på maj, och träden har sedan några veckor tillbaka låtit årets nya blommor och blad slå ut. Ett stort fönster med böljande, gröna gardiner, är vidöppet för att släppa in lite svalare luft in i det varma rummet. Familjen Henriksson är en mycket fin familj med ett mycket gott rykte. Dal, Hannas far, jobbar som högsta domare i Stockholms tingsrätt, och han får in en ganska hög lön. Så hög att Sarah, Hannas mor, inte behöver arbeta. Som Hemmafru har Sarah blivit ganska petig, noggrann och inte minst lättirriterad på saker som inte är korrekta eller normala. Den trettonåriga flickan har nu nått trappans fot, när hon tittar på sina föräldrar. ”Kom” Sarahs sorgsna min får Hanna att vilja rygga tillbaka, men hennes allvarliga blick får henne att fatta mod för att gå fram mot dem. Hanna tar ett steg. Hon känner en svag doft av metall. Ett steg till. Först nu lägger hon märke till de nästan svarta blodfläckarna på den tjocka, vita mattan. ”Dal har råkat spilla lite på mattan, kan du hjälpa mig med att få bort det?” Sarah ler varmt, och vid Hannas tredje fotsteg ser hon sin mors blodiga händer, och även att något rött och köttigt ligger i blodpölen. Det fjärde fotsteget avslöjar även att Sarahs kläder är blodiga. Vid det femte steget ser hon nästan sin fars ansikte, och hon märker att även han är blodig. Det sjätte steget tar hon långsamt, när hon till sin yttersta förfäran ser sin fars ansikte – utan käke. ”Skulle du kunna vara snäll och hämta den där lila sprayflaskan som man rengör mattor med, kära Hanna?” Sarahs varma leende gör Hanna ilsken. Hon spelar med. ”Ja, absolut. Den är på mitt rum, jag ska bara hitta den”, säger Hanna chockat samtidigt som hon pressar fram ett leende. Hennes mor ler tillbaka och vänder sig om för att förbereda mattan för rengörningen. Med en snabb blick ser hon att molnen börjar dra ihop sig. Hanna springer uppför trappan, svänger snabbt till vänster och öppnar dörren till sitt rum. Stora, tunga regndroppar faller ned från himlen när hon drar ut en stor, svart ryggsäck från en låda under sin säng. Regnet piskar mot fönstret framför henne när hon hör sin mor varsamt stänga fönstret i vardagsrummet. Hanna reser sig upp från golvet och tar två snabba steg åt vänster mot en bokhylla, samtidigt som hon lägger ryggsäcken på den välbäddade sängen. Hennes händer söker varsamt efter en bok på den tredje hyllan uppifrån. Nu hittar hon boken hon sökte, och drar snabbt ut den, för att sedan sticka in handen in i bokhyllan där boken stod, och dra i en liten spak. Ett klickande ljud hörs, och Hanna drar ut bokhyllan från höger. Hon för in sin arm mellan bokhyllan och väggen för att ta tag i en brun portfölj som är fasttejpad på bokhyllans baksida. ”Jag visste det”, muttrar Hanna tyst för sig själv samtidigt som hon rycker bort portföljen från väggen och drar bort de långa bitarna av silvertejp som följde med. På ett snabbt ögonblick öppnar hon portföljen som hon lagt på sin säng, och plockar ut ett flertal, svarta metallbitar som hon instinktivt och kvickt monterar ihop. Hanna stänger portföljen, drar ut en dammig låda som länge legat under hennes säng, och lägger stressat in den i den tomma, svarta ryggsäcken. Regnet faller hårdare och hårdare mot fönstret, och Hanna tar portföljen samtidigt som hon slänger ryggsäcken över vänstra axeln och greppar tag i den långa, svarta pistolen med ljuddämpare. Hon springer snabbt nedför trappan och stöter på sin mor precis framför hallen vid trappans fot. Deras ilskna blickar möts. ”Och vad tror du att du håller på med?”, fräser Sarah med en kall och självsäker röst. Hanna drar upp pistolen och riktar den mot sin mors panna och ser allvarligt in i hennes ögon. ”Om du inte går in i vardagsrummet nu så kommer en av mina egentillverkade kulor att spränga ditt huvud som en vattenmelon” Hennes skarpa röst nästan skär i Sarahs öron. Hanna ser sin mor luta sig fram de sista sju centimetrarna mellan hennes panna och mynningen på pistolen. Sarah ler brett. ”Kom igen då. Vad är du rädd för?”, fräser hon och kisar lömskt på sin dotter. Snabbare än en människa blinkar, riktar Hanna pistolen mot ytterdörrens lås, skjuter, och riktar åter igen pistolen mot sin mor som nu tittar förskräckt på henne. Den mörkbruna dörren svänger sakta upp. ”Kära lilla Hanna, vad gör…”, börjar Sarah, men Hanna avbryter henne. ”Gå in i vardagsrummet. Nu”, säger hon skarpt och ser sin mor förvirrat backa in i vardagsrummet. ”Hanna”, viskar Sarah oroat med händerna uppe i luften. ”Följ inte efter mig. Jag lämnar dig nu, fattar du det?” Med pistolen fortfarande riktad mot sin mor, tittar hon skarpt på henne, och avbryter henne precis när hon öppnar munnen för att säga något. ”Jag orkar inte mer”, fortsätter Hanna kallt och stirrar in i sin mors förvirrade ögon. ”Leta djupt inom dig, och du förstår” Hon backar ut ur huset, och vänder sig snabbt om för att springa iväg så hon inte blir träffad av sin mors skott. Husen i kvarteret är inte bara stora, utan även ståtliga. Väldiga, gröna trädgårdar döljer sig halvt om halvt bakom dem. Huvudgatan som löper genom det fina kvarteret, är helt tom på folk. Förutom regnets piskande mot asfalten, hör Hanna att hon inte är den enda som springer mitt på vägen. Korta, snabba andhämtningar hörs några meter bakom henne. PANG! Ett skott är nära att träffa henne. Med en blick bakåt, ser hon sin mamma springa barfota, och ett fast grepp om ett dubbelpipigt hagelgevär. I språnget för sitt liv, märker Hanna inte att asfalten skrapar hål på hennes strumpor. PANG! Hennes mor skjuter en gång till. Trots att mjölksyran bränner i musklerna, ökar Hanna farten, och svänger in i ett öppet garage som tillhör ett av de stora husen. Hon smyger sig in bakom en stor, röd bil, och väntar. Hon väntar på sin sinnessjuka mor, så hon äntligen skulle kunna få ett slut på det. Ett slut på mördaren. ”Hanna, varför gömmer du dig?” Hennes mors röst är farligt mjuk. Ljudet av två patroner som sätts på plats i ett gevär, ger Hanna kalla rysningar. Nu har mördaren inte bara fått in henne i en återvändsgränd, utan hon har även ett laddat gevär. Hanna är alldeles för upptagen för att lägga märke till att garagets väggar är täckta av hyllor och krokar, där alla möjliga verktyg både hänger och ligger. Regnet börjar avta lite, men det smattrandet mot asfalten är fortfarande våldsamt. Hanna andas knappt. Hon är för rädd att det ska höras. Plötsligt slår dörren mellan garaget och huset upp, och en kraftig man med kal hjässa klampar in. Han får syn på Sarah, trots att Hanna är närmre honom. ”Vad i helvete…?”, börjar han, men blir avbruten av hagelgevärets patroner. En laddning som träffar honom i bröstet, och en som borrar sig in genom hans panna. Den döda kroppen faller nedför den lilla trappan, som består av tre trappsteg, och landar knappt en meter ifrån Hanna. De själlösa, bruna ögonen stirrar tomt på henne, samtidigt som några små bloddroppar sipprar ut genom hålen. Hanna sväljer hårt och reser sig upp med ett ryck, samtidigt som hon riktar sin pistol mot sin mor. Sarah skrattar. ”Ska du verkligen skjuta mig, lilla barn?” Rösten är hård och kall bakom det breda leendet. Sara håller i det oladdade geväret längsmed kroppen. ”Jag vill döda dig, inte min mamma. Tyvärr är ni båda i samma kropp, och jag blir hellre av med er båda” Hannas svar får Sarah att skratta hysteriskt. Plötsligt tittar hon allvarligt på sin dotter, och kastar geväret mot Hanna i ren ilska. Hanna tar obesvärat ett steg till vänster för att inte bli träffad. ”Kom då! Vad väntar du på?” Sarahs vrål skär i hennes öron. Rösten blir plötsligt mjuk. ”Nämen, stackars liten. Vågar du inte längre?” Hon skrattar igen. ”Din jävla fegis. Varför dra ut på det? Kom igen, vad väntar du på? Skjut mig!” Några långsamma sekunder går. ”Då får jag väl döda dig!”, vrålar Sarah plötsligt och tar ett språng, men kollapsar halvvägs fram till Hanna. Tre kulor träffar Sarah. Två i bröstet och en i huvudet. Hanna andas lugnt, trots att hjärtat slår dubbla slag. En enda mening fyller hennes tankar. ”Jag måste bort härifrån” Skrev denna som hastigast i skolan, däremot så sågade min lärare den totalt :/ Men vad tycker ni? :)