(detta är första föröket på början av min biografi, vill ha era åsikter)

Sitter och funderar, hur mycket kan en människa genomgå? Hur mycket klarar man av fysiskt och psykiskt?  Varför brister vissa tidigare en andra? Vad är det som hållit mig flytande så länge?

Jag borde ju ha gått under för lägne sedna, redan när jag föddes var jag knappt vid liv, Jag var blå med navelsträngen runt halsen och livlös. Det är i alla fall vad jag fått höra berättas från min mamma, Förlossningen gick långsamt och hon låg i över 24 timmar. Hon fick inte veta om jag levde eller inte på flera timmar, hon vågade inte fråga, pappa vart hemskickad och det var först när min mormor kom på besök och frågade var jag var som mamma berättade att hon inte viste om jag levde.

Men jag hade tur, om jag nu vill kalla det tur med tanke på vad som hent mig sedan. Jag levde, och växte upp i min familj med min mamma och min pappa vi hade en hund de första åren. Mamma och pappa köpte henne när dom bodde tillsammas och hon gick bort av ålder innan min syster föddes.
Min syster kom när jag var 4 eller ignelting vad jag 3 år och 8 (?) månader, hon är och har alltid varit min motsatts, Jag skrek högt av kolik och skulle ha allt precis när jag kom på att jag ville ha det. Jag hade alltid en starkt vilja, min syster där emot föddes utna större problem, när vi växte upp var hon den snälla tysta. Mamma kunde gå upp och äta frikost och när hon kom tillbaka satt hon där i sin säng och väntadr på att mamma skulle upptäcka att hon var vaken och börja göra välling.

Jag mins min uppväxt innan skoloren som bra, man kan ju inte minnas så mycket men jag vet att vi åkte på semester till släcktingar och att jag hade det kul, Dessutom terroriserade jag alltid min syser. Jag undrar vrför det är så, att man som äldre syskon så ofta nyper och retas med den yngre?
Men jag vet att jag ävne ställde upp för henne, som ingen anan skulle. Som små gick vi hoss en dagmamma, denna dagmamma var ett riktigt skrckeksempel, hon bodde i kantne av det lilla samhället med gärnvägne bakom sig, det var ett spår det ibland gick godsvagnar på och dom rasar värkligne förbi.  När vi var ute fick vi leka på tomten och barnen lekte då på spåret, min mamma hade stränkgt sagt till mig att inte gå dit och att se till att min syster inte var där. Min syster gick dit och jag drog henne undan och förökte leka med henne i sanlådan i stället. Självklart började mins yster gråta och trillskas inte förstod hon att det var mamma som jag lydde och att hon inte skulle leka där de andra barnen lekte.  Som straff för att bråka med min syster fick jag sitta inne under bordet och tänak över vad ajg gjort medans min syster var ute och lekte.  Min mamma anmälde händelsen och flera andra briset som fanns och dagmamman vart av med sin licens.  Men jag kan ennu minnas den där kännslan av oretvisa, jag hade förökt förklara vi fick inte vara där för mamma, det var så oretvist att jag var tvungen att sitta under ett bord när alla andra var ute och lekte.

När jag var 6 år började jag Lekis, i dag heter det förskoleverksamhet men på min tid var det lekis, Vilket egentligen  är  konstigt för det var ingen lek alls. Jag minns väl de jag gick med jag mins lokalen och jag mins många av de aktiviteter vi hade. Jag mins mycket väl att jag inte fick vara med tjejerna att leka, det var my little ponys som var det stora då. Och min mamma hade köpt mig en ponny jag gillade mycket en Ljusråsa ponny med skarpråsa man och hon var någon sypånny tror jag. Men jag fick inte vara med för den var inte tillräckligt fin. Det hände att dagiskläraren sa till att jag måste få vara med och då fick jag sitta i ett hörn och se på, de fanns alltid ne anlednign till det jag var den sjuka som var hemma eller något likande.  Men det hände också att jag vart tillsakgt att lämmna dem ifred, dom ville inte vara med mig så jag fick leka själv.
Min mamma försökte hjälpa såklart, hon pratade med förskoleläraren och  så köpte hon mig en ny ponny i julklapp, Hon valde den finaste hon kunde hitta en vit bröllopsponny. Den var alldeles vit och hade glitter i manen.  När jag försökte få vara med att leka fick jag sitta där inne och dom lekte med min ponny, sen tröttnade dom och jag fick inte var med den var ju en bröllopsponny och det passade ju sig inte alls. Så jag var utanför, men gjorde allt jag kunde i deras gemenskap.
Under detta år fick jag även åka till skukhuset och stanna en natt, det visade sig att de sövde mig och kollade genom min hals med en kamera på mitt hjärta. Jag föddes nämlinge med hål i hjärtat och någon missbildad klaff. De hade hoppat att det skulle växa igne men det gjorde det inte så nu bokades det en operation till mig och jag fik veta att jag hade detta fel.

Jag börade ettan, det var en jobbig tid, jag hade svårt at lära mig räkan och lära mig bokstäverna. Jag kunde inte skriva något allas och när nästan alla andra skrev korta berättelser så fick jag sitta och skriva av texterna i böcker eftersom att jag inte kunde forma egna meningar. Jag gick nu i en 1-3 vilket betyder att 1:or 2:or och 3:or blandades i två kalssrum Östra och Västra.
Föruto att jag hade svårt att stava hade jag svårt att koncentrera mig och sitta still, en del av det tror ajg berodde på en kille i min klass som alltid tog mina saker, Jag hade nästan alltid med mig mjukisdjur till skolan och den här kollen tog dom och sprang runt med dom och jag jagade honom och försökte ta tillbkaka dem. Det var ett stort problem och det slutade med att jag inte fick ta med mig saker eftersom att det störde lektionernena och distraherade denna kille.

När jag gick i ettan var det dags för min operation, Jag min mamma, pappa och syster åkte tillsammans ner med tåg till lund, de chekade in på hotell och jag fik bli inlagd på sjukhuset.  Det var underökning och blodprover för att se att jag inte hade  någon sjukdom i kroppen som kunde komplicera själva operationen.  Jag mins inte så jättemycket från förberedelserna. Jag mins att jag fick göra blodprov.Det blev en natts sömn i ett delat rumm med den anna pasient innan opertionsdagen.
Operationsalen var nere i källarne och jag åkte bår ned med en sköterska oh min pappa, mins de grå väggarna och laporna svicha förbi i taket.  Har för mig att min pappa lyfte mig från båren över på bordet och ag mins att salen var väldgt ljus och att jag såg metallföremål glittra på bänken. Sne skulle jag räkna baklänges och så sommnade jag.
En drömmlös sömn och total tysta… Ett pipande, jag hörde fötter skynda och så tystade ljudet. Jag öppnadde försiktigt ögonen och bredvid mig satt min pappa, det började pipa igen och jag hödre hur folk rörde sig. När jag sömnigt började snegla omkring mig visade det sig att jag låg i en uppvakningsal och att det pipnande ljudet berodde på en pojke som låg där och vände sig i sömne så att hans sladdar drog ut hela tiden.