Historia i juletid

jag skrev den ursprungligen på sajten skrivpuff på temat anklaga

Mormor flyttade på den handmålade glasflaskan med patentkork och ställde den utom räckhåll för morfar. Hon torkade upp den utspillda snapsen med en handvirkad disktrasa av naturfärgat lingarn. Jag hade köpt en likadan till henne på hembygdsgårdens julmarknad, Annika Larsson virkade sådana, men glömt både den och morfars julklappswhiskey hemma. För ett par år sedan hade den broderade julduken med slädpartier, tallkvistar och klockspel bytts ut mot en vaxduk av plastad väv och tryckt quiltmotiv med täta, dekorerade granar, ekorrar och polkagriskäppar. Förr om åren brukade morfar alltid skämta om att den målade tomten, som låg på rygg och sprattlade med benen nedtill på prydnadsflaskan, som alltid kom fram till jul och fylldes med sprit, egentligen inte var någon tomte utan bara en "nisse".

-Det är ingen tomte, utan bara en nisse, brukade han säga, samtidigt som han förväntade sig att vi barn skulle skratta åt hans skämt. Tomten har inget skägg, utan är bara en "nisse". Att det även fanns en tomteflicka, med kjol, luva, gula träskor och äppelröda kinder, var inget han brydde sig om. Hon stod där hon stod målad i hörnet på den fyrkantiga flaskan och log åt "nisse" som halkat på isen och slagit i ryggen. En hare med breda öron satt bredvid tomteflickan och skelade. En flock klumpigt, målade domherrar flög omkring på flaskhalsen.

-Alla måste äta allting, sa morfar. Det är viktigt att inte bli bortskämd. 
William föste runt en bit senapssill på assietten. Han hade petat sönder ägghalvan och ätit lite av vitan. Ägget hade kokat för länge och fått en svart hinna runt gulan. Lova hade fått hjälp av mormor att dela den conjacsgravade laxen i mindre bitar. Trots att hon varit febrig och kinkig så sent som i går eftermiddag så åt hon med god aptit. Jag åt en bit av mormors inlagda sill och svalde ner den med snapsen som morfar slagit upp och försökte dra mig till minnes hur stor andel av det konformade snapsglaset som var fyllt när glaset var halvfullt. 12-15 % kanske. Morfar kunde få för sig att förhöra mig. 

-Hur går det på jobbet, Maria? frågade pappa.
-Bra, svarade jag och såg bort.
-Du har fått vara kvar, fortsatte han. Jag läste om neddragningarna i tidningen. Blir du av med jobbet så lär du inte få något nytt. Det vet du väl?

Ett par talgoxar letade efter frön i julkärven som bundits fast på en stolpe utanför gillestugans fönster. Det var så grådimmigt ute att grannvillorna med sina identiska brunlaserade gavelspetsar och joddlarbalkonger på andra sidan trädgården knappt syntes. Ett tunt lager grovkorning snö låg på gräsmattan och liknade utspritt salt. William tappade äggulan på golvet.

-Vad det är synd att Stefan inte kunde fira jul med oss, sa mormor. Åka till Thailand, vad är det för sätt. Barnen får ju inga traditioner alls att minnas när de blir vuxna. Det är väl för väl att dina barn får fira med oss, nu när jag ansträngt jag gjort så mycket mat…Ska de till sin pappa i morgon redan? Och han har redan träffat en ny. Vad är det för fruntimmer han fått tag på? Känner du henne, Maria? Stackars barn säger jag. Så många vuxna att hålla reda på. Varför kunde du inte hållit fast vid Mats? 

Min mobiltelefon, som låg i handväskan jag hängt över stolryggen, pep till och meddelade att jag fått ett SMS.
-Vad var det där för något? undrade morfar. 
-Jag fick ett SMS, svarade jag. Säkert bara reklam. Från Tre, så vi inte glömmer bort att titta på Kalle Anka klockan tre.
-Har du en sådan där abonnemangsmobil? frågade mormor. Akta dig. Det kan bli dyrt det.

Jag ursäktade mig och tog med mig handväskan och gick in på toaletten på övervåningen. Badrummet hade inte renoverats sedan huset byggdes. Det luktade av Fenom eller något annat starkt rengöringsmedel. Jag slog mig ner på den skära toalettstolen och öppnade SMS:et. Det blekrosa duschdraperiet av tunn, stel plast hängde på insidan av badkaret och dolde nästan de bruna tapeterna med de rosa fantasiblommorna stora som handflator. Mina och Stefans gamla tandborstar stod kvar i varsin mugg på tvättstället. SMS:et var från Fredrik, precis som jag trott. "Jag älskar dig. Vi ses i morgon. Saknar dig". 
-Älskade, älskade, Fredrik, tänkte jag. Vi ses i morgon och i morgon ska vi berätta att det är vi. Ordentligt, offentligt. Jag struntar i att de kommer att anklaga mig för att jag inte kan hålla mig från dig, fast jag är tio år äldre än dig och borde veta bättre

Jag skrev den här julsagan för några år sen. Hoppas den passar :)

De började känna underbara dofter från köket som skvallrade om att lunchen snart var färdig. I ett hörn av rummet dignade julgotterna inbjudande. Granen var vackert pyntad och under den låg alla fint inslagna paket. Alva och Eskil kröp omkring och skakade och vände och vred på dem och försökte lista ut vad de innehöll.

Plötsligt slogs dörrarna upp till köket där tre generationer Ekvall hade förberett alla de läckerheter som hör julen till. Alla förundrades över hur fint de gjort i det stora lantköket. Julduken var på. Ljusen var tända och tomteporslinet var framme. Alla trängdes för att få en bra plats vid bordet. Danne log hånfullt åt Björn som råkat få platsen på sidan i skarven mellan de båda borden.

Hedda hyschade åt barnen samtidigt som hon drog till sig köttbullarna och försåg sig med en väl tilltagen portion. Rickard gjorde detsamma med skinkan. Snart hördes inget än smaskanden, glaskirr och skrap av bestick. Agneta log lycklig över revbenspjällen innan hon energiskt började gnaga på benen. En liten rännil av saliv och olja rann stilla ner på hakan via hennes munjipa.

Agneta stannade mitt i en tugga och lät blicken irra över väggarna. Var det någon, hon tvekade, något där? Hon lät handen falla ner och släppte revbenspjället tillbaka på tallriken. Måste vara skuggorna som spelar mig ett spratt, tänkte hon.

Axel släppte hastigt gaffeln med skinkbiten och lät den falla ner på tallriken. Var det något skämt eller? Hur hade de kommit in?

Ulla sneglade försiktigt på sina bordsgrannar och glömde nästan att tugga på sin korv som hon precis tagit en generös tugga av. Med halvöppen mun lät hon blicken flacka mellan hennes familj och de andra. Med sina mörka ögon följde de hennes minsta rörelse. Tysta, anklagande. Det är ditt fel, verkade de säga.

Alla verkade ha tystnat nu. Inga tuggljud. Inga skrap av metall mot porslin. De såg sig alla oroligt omkring utan att säga något. Tysta som deras ordlösa besökare. Rickard kom hastigt på fötter. Stolen flög bakåt. Han sprang mot de tysta besökarna med armarna utslagna. Händerna mötte inte den mjuka päls som han trott sig känna, utan i dess ställe fanns bara mörker. Generat skyndade han tillbaka till sin plats vid bordet. Hade han inbillat sig?

Ingen ville blicka utåt mot hörnen, mot skuggorna, där de andra fanns, men deras blickar drogs obönhörligt mot det där mörka ögonen som i sin tur fixerade skaran människor mitt i köket. Alva höll sina köttbullskladdiga fingrar över ansiktet för att undvika att se. Det låg en svag men samtidigt nästan bedövande doft av gödsel över det välstädade lantköket och skuggorna kom närmare och närmare.

Hedda knep ihop ögonen i ett försök att stänga ute det där hemska ute i skuggorna. Lukten började bli kvävande. Hon visste inte om hon inbillade sig men plötsligt kände hon någon mjukt svepa förbi mot kinden. Heddas första impuls var att skrika högt, men hon satt bara stilla och blundade ännu hårdare. Hon hörde på Kristers andhämtning att också han upplevde det hon gjorde. När hon till slut öppnade ögonen var de borta. Endast en svag doft av gödsel dröjde sig kvar i köket.

Efteråt talade ingen om vad som hänt dem den där julen. Fick de frågan om hur helgerna varit svarade de bara undvikande något om att jular är väl alltid som de brukar. Men den julen var annorlunda. Mer än de någonsin ville erkänna förändrades för dem efter den dagen, inte minst inom dem själva. Nu hade det gått precis ett år sen hände och även om de först varit tveksamma till att träffas ute på gården igen, hade det valt att göra det.

Tanken på vad som hänt den gången var fortfarande färskt i minnet och samtalen flöt inte som de brukade. Julgottebordet dignade inte som det en gång gjort och klapparna under granen var inte lika många. Vad var det vi alltid brukade säga tänkte Hedda, att det inte var klapparna som var det viktigaste på julen. I år kanske det skulle bli sant också. Agneta öppnade plötsligt dörren till köket och annonserade att årets jullunch var färdig.

Alla satte sig under tystnad. Innan de började ta för sig av julmaten sa Agneta plötsligt att hon måste göra något först innan de kunde börja. Hon reste sig snabbt och snappade åt sig en påse med grönsaker och knäckebröd och skyndade sig ut i stian. Hon hällde ut påsen i mathon och klappade om den stora grisen innan hon gick tillbaka in till sin familj.

När Agneta kom tillbaka till bordet önskade alla varandra en god jul och lät sig sen väl smaka av den goda maten. Axel tog en stor portion av kålrotslådan. Hedda såg sig om efter kålsorterna, tog lite av var sort och gav sig själv en stor skiva av den griljerade kålroten. Björn och Danne som föredrog kikärtsbollarna skyndade sig att förse sig med var sin generös portion innan någon annan hann ta av dem.

Hedda blickade ut mot köket. Hon förväntade sig nästan att se dem igen i år halvt dolt i skuggorna, men i år var köket bara ett vanligt kök. Något fick henne dock att se ut mot hallen och där var de. Stora mörka ögon som mötte hennes. På något sätt kändes det kändes inte hotfullt längre och hon nickade tankfullt mot dem och fokuserade sedan på efterrätten. Det skulle bli en God Jul i år. En God Jul för alla.