Fick en liten impuls och skrev det här inatt. Läs gärna och kom med synpunkter! 

Kramar Elinor!

---------------------------------------------------------------

Regn

Regnet föll stillsamt ur en grå himmel. Vid ett fönster, i ett mycket litet klassrum av samma nyans, satt en flicka och betraktade höstvädret utanför.

Flickans namn var Emma. Hennes namn var lika vanligt och färglöst som resten av världen hon befann sig i. Två andra flickor i hennes klass hade samma namn, men av någon anledning tycktes just hennes namn vara svårast att minnas.

Runt Emma satt ett tjugotal elever. Elever som viskade, skickade lappar med hemliga, felstavade meddelanden och utförde diverse hyss så snart magistern stod med ryggen åt klassen.

Den lilla salen var fylld till bredden av barn i hennes egen ålder, och trots detta var hon ensam. Emmas tillflyktsort låg och simmade någonstans i vattenmassorna utanför.

Det regnade damm, otillräcklighet och hårda ord, och det som forsade nedför gatan var ingenting annat än ondska och brustna löften.

Ändå kunde hon finna någon sorts tröst i vattendropparnas knäppande ljud mot fönsterrutan. De var ständigt återkommande och de hade en takt som hon kunde relatera till. Regnet var det enda som aldrig skulle lämna henne. Hon kunde lita på att det alltid skulle återkomma.

Hon hade ingen kvar att älska. Eller så hade hon kanske bara tappat förmågan, någonstans efter vägen. Som om det där mörkret inom henne var så stort att ljuset inte fick plats.

Den enda människa som hon kunde känna någon sorts samhörighet med var magistern. Ibland kunde hon se honom kasta en flyktig blick ut genom fönstret för att betrakta världen med samma tomhet i sina ögon som den hon hade inom sig.

För Emma var han den viktigaste människan i världen.

För honom var Emma det tredje namnet på en närvaro- lista som han hade råkat spilla lite kaffe på.

Det Emma inte visste, var att magistern själv ofta fann sig själv vilsen i sin egen tomhet. Hon visste inte heller, att det han letade efter utanför fönstret var samma sak som hon själv.

För magistern betraktade den konstanta rörelsen av vatten, och undrade ofta vad flickan Emma tänkte på.