Änglabarn

Du kom till mig som en svalkande bris,
menad att vara bara för ett litet tag.

Som en liten vacker blomma,
som växer ur den kalla snön i tidig vår.

Att du gav så mycket av dig själv,
gjorde mig andlös och full av moderlig kärlek.

Full av sprudlande liv,
men aldrig skulle omvärlden få skåda en ängel som dig.

Du kom in i mitt liv och lika fort försvann du igen.
Som en liten liten dagslända…

Skriven av: Linda 2008-07-05

En syster

En syster som du kan man inte lita på,

jag trodde det men ack vad jag hade fel ändå.

Att säga en sak men att inte stå för det,

det är inte ärlighet.

Att jag gav dig en del av mitt liv,

var för mig ett jättekliv.

Jag gav dig mitt allt och lite till,

att du är ärlig var då det ända jag vill.

Nu sitter du här och har ljugit om allt,

det är så det känns och det är så känslokallt.

Skrivet av: Linda 2008-07-03 Till J

Till dig

Jag skriver till dig och du vet vem du är,

du var mig närmast då jag föddes av dig.

Du bar mig inuti dig och redan då höll jag dig kär,

det fanns en tid då du du älskade mig.

Att du är som du är bekom mig inte alls,

för jag accepterade din egenhet som en del av den du är.

Mina ögon tåras och det gör ont i min hals,

för att jag inte kan tala om hur jag känner för dig.

Det jag vill säga är att jag inte kan förlåta och glömma,

men för evigt tvingas jag älska dig.

Mitt hjärta får för alltid svida och ömma,

men det läks nog någon gång det är vad jag tror.

För du valde utan förvarning att sluta vara,

mina barns älskade mormor och min egna mor.

Av : Linda 2008-07-03

Halv 

Jag är halv men ändå hel,

att ha min familj men ändå inte.

Hela min släkt har försvunnit utan ett ord,

och jag står ensam kvar.

Att bli lämnad på detta sätt utan ett adjö…det smärtar.

Det gör så ont i mitt brustna hjärta och i min själ,

tårarna har frusit inom mig.

För gråter jag så kan jag inte sluta.

Tomtens juledikt

Varje morgon är mörkare och kyligare än förr.

Julen är nära och står inför var dörr.

Tröttheten byts snart till små glädjehopp,

när det sätts en stjärna i granens topp.

Alla bröder sitter tysta runt granen och lystrar,

på mammas saga tillsammmans med sina systrar.

Hoppas om en god jul det bör vi ju göra,

för snart ska vi tomtens klockor höra.

God jul på er allihopa….=)

Skrivet av: Linda den 2007-11-22

Min mor, min största rival…

Det är du, min mor som är min största rival.

Det är du som ville ha det så.

det är du som bara spelat på andras känslor.

Vet du??!

Det är jag som var din minsta rival.

Det är jag som älskade dig villkorslöst.

Det är jag som tog alla smällarna för dig.

Det är jag som är din dotter.

Skrivet av: Linda 1999-05-14

Barnens saga… 

Under stenen där trollet bor,

stack det fram ett par trasiga skor.

Precis som jag skulle upp dom ta,

Skrek trollet där under: Dra, dra.

Jag blev så rädd att jag hoppade till.

Undrade vad nu trollet vill.

Jag sa förlåt och hoppades bara,

att trollet skulle låta mig vara.

För troll kan vara fula men snälla som inga andra,

innan mörkret kommer ska jag nu hemåt vandra.

Skrivet av: Linda 2007-22-11

Hanna…

Sedan Hanna blev sjuk och sedan hon dog har jag tänkt på varför, men alltid kommit till samma punkt igen. Jag tror att Gud ville något speciellt med barn som dör i förtid. Jag kan vara egoistisk och säga till honom att ge tillbaks henne till mig. Men accepterar och låter det vara. Det är svårt och gör ont i mig. Jag faller i tusen bitar och ingen kan plocka upp dom bitarna efter mig. Bara jag kan göra det när jag känner mig redo. Men jag är inte redo än. En bit kommer alltid att saknas efter mitt lilla barn. Jag tror det. Jag vet inte hur jag ska kunna leva utan dig, jag vet bara att jag måste. Jag älskar dig och saknar dig vännen min.

Tillägnad mammas lilla ängel Hanna!

Skrivet av: Linda 2005-02-06

Hanna, Befrielsen för min bebis…

Kära Hanna, du vet att mamma tänker på dig och älskar dig.

Du har lämnat mig och jag har accepterat det och jag ger dig tillåtelse att gå vidare till andra sidan. Du ska gå dit i tron om att vi älskar dig, nu och för evigt och aldrig glömmer vi dig. Du är vårat älskade barn. Ingen kan ta din plats, det vet du. Vi vårdar dig i våra minnen ömt så ömt. Jag vill viska till dig i ditt lilla öra: Du är fri…

Pussar och kramar // din mamma 2005-02-06

Tog bort dina gamla trådar!

Tackar Emma=)

Sommarnatt del 2

12 år har passerat sedan den kvällen och inte en kvinna hade fått vara en del av hans liv. Bara flyktiga flörtar och ett liv dränkt i jobb. Hans hästar hade betytt mycket och det var hans passion förutom kvinnan i fönstret som han trånat efter så. Ingen hade levt upp till hans förväntningar, skulle någon någonsin göra det?

Hans hår hade fått grånande slingor och en lite sliten look, hans kropp var senig och muskulös av allt det hårda arbetet på fältet. Hans hud var len och solbränd. Han hade bestämt sig att leva ensam för det var bäst så. Kanske kunde han såra någon. Så varför ödsla tid på kärlek?

Efter ännu en lång dag på fältet kom han hem och drog av sig sina dammiga kläder, kände svetten rinna längs ryggen. Vädret i Södern var så oföränderligt med en het och förrädiskt kvav luft. Han tog en svalkande dusch och tog för ovanlighetens skull på sig en skvätt cologne.

Ett dovt mullrande ljud kom från magen och han kom på att han måste äta något. Men i kylen fanns det bara några öl. Han tog sina nycklar som låg slängda på hallgolvet, gick ut till sin Pickup och startade motorn.

Inne i den lilla staden som inte kunde få kallas stad, stannade han utanför dess enda krog. Dammet yrde omkring honom. Han kom för att äta och dricka, inget mer.

Maten var het av chili så han sköljde ner den med ett par klunkar öl. Plötsligt kände han en doft så intensiv och underbar. Var kom den ifrån? Kunde det vara? Nej, inte kunde det vara. Han vände sitt huvud och fick se henne. Kvinnan i fönstret, det var hon.

Hans ben blev svaga men inte av ölen. Nej av hennes kvinnlighet och närvaro bara. Han reste sig upp och sa med darrig röst:

Han: Du kan sitta här, jag skulle just gå.

Hon: Tack Cowboy!

Han: Åh, det var inget. Han sänkte sin blick för att inte visa att han blev varm och generad.

Hon: Du kan sitta här du med. Jag har inget emot det.

Han slog sig ner och hoppades att hon inte på något vis skulle kunna skönja hans kärlek till henne. Dom småpratade till stängningsdags om allt mellan himmel och jord.

Vemodigt var att gå nu när allt äntligen kommit till den punkt att han vågade och fick vara henne nära.

Han bestämde sig för att fråga om hon ville följa med till fältet. Det var hans absoluta favoritplats att sitta där under den gamla eken och ta sina korta raster. Hon ville det mer än gärna.

Där under eken doftade det sött av höbalarna på fältet och hans kärlek till henne var nu så påtaglig att hon blev mjuk i hjärtat. Hon kände hans armar som höll stadigt om hennes rygg.

På något vis sjönk hon in så skönt trots att hans armar var så muskliga och seniga. Han var bar på överkroppen så hon kunde väl känna hans varma hettande hud mot sin.

Hon kunde till slut inte hålla tillbaka sin lust. Hon lät den bli uppenbar för honom. Han drog ner henne försiktigt på marken och la sig brevid. Smekte hennes böljande hår. Hans händer var överallt och det var så skönt.

Båda gav sig hän i passionens hetta och vågen som sköljde över dom var nog den mest underbara och efterlängtade dom båda känt. Detta var vad han Jacob Belowy hade väntat på i 12 långa år…kvinnan i fönstret.

Skrivet av: Linda 2008-07-06

Likt ett sandkorn

Jag håller jag dig i min hand,

likt ett sandkorn.

så skör för vinden…

Du ligger där och jag känner förundran,

över hur något så litet kan finnas till.

En torr vindpust får dig att rulla ut från min hand,

du smälter in bland all dom andra sandkornen.

Din nyans är så lik dom andra,

men ändå så bländande

Pånyttfödelsen

Utan en tråd på kroppen stod hon där,

allra första gången på en nudiststrand.

Som pånyttfödd tog hon ett djupt andetag,

solens strålar värmde hennes kind.

Det var pirrigt och nytt,

men så otroligt befriande.

Var det inte så människan var född och skapad?

Naken och så avbeslöjad vacker.

Skriven av: Linda 2008-07-08

Månskensbarn

En daggdroppe i gräset skimmrar så klart,

en skugga från månljusets magiska glans.

Får fäste på en enskild plats i jordens mull,

där ligger du och snusar så sött.

Under stjärnorna har du somnat så fridfullt,

du mitt månskensbarn.

Naturens innersta väsen välkomnar oss,

och sjunger en vinande sommarvind.

Av tröttheten som slukar mig lägger jag mig intill,

somnar där med dig mitt månskensbarn.

Skriven av: Linda 2008-07-08

Jag

Du kan aldrig kränka mig mer eller säga vad jag ska göra,

jag bestämmer över mitt liv själv.

Du tror att jag är svag men då har du fel, ack så fel.

jag är starkare än någonsin och har en identitet och integritet.

Jag är full av vördnad, kärlek och respekt till dig,

trots allt du gör och har gjort mot mig och familjen.

Men jag förstår inte hur man kan eliminera ett barn på det sättet du gjort,

jag kan nog aldrig förstå det…

Ett barn har rättigheter och en rätt till sitt liv,

ett barn är ett barn, med minnen.

Låt minnet av sakerna och händelserna i dess liv,

bli lyckliga och härliga istället för plågosamma och mörka.

Detta barn älskar jag och låter inte dig förstöra hennes liv,

om det så är det sista jag gör.

Med kärlek från mig 2008-07-11

Dagens tanke om barn

Alla barn har rätt till trygghet och omtanke,
att ha någon som bryr sig..

Så är det tyvärr inte för alla barn,
många barn
far illa på olika sätt. Även i Sverige…

Barn utsätts för övergrepp av olika slag,
de kränks dagligen och får inte den trygghet
som vi tycker är så självklar..

Vi och samhället skapar våra barn,
genom de upplevelser vi ger dem och hur vi bemöter dem…

Skrivet av: Linda 2008-07-11

I solens varma strålar

I solens varma strålar sneglar jag på dig och känner kärleken som fyller mig.

Skälvande, kvidande och skrikande.

Lugnande, tryggande och helande.

Jag ger av hela mitt inre väsen till dig och värmer upp ditt frusna hjärta.

Viskande, smekande och omfamnande.

Öppet, naket och ärligt.

Skrivet av: Linda 2008-07-16

Vila här hos mig

Lägg ditt huvud i mitt knä,

du får gråta om du vill.

Jag lovar att stanna kvar,

för din skull.

Jag vet att det är svårt nu,

men jag vet att det blir bättre snart.

Min älskade son,

du kommer bli stark.

Det enda jag vill är…

att du vilar här hos mig.

Skrivet av: Linda 2008-07-21

Dikt till Englas föräldrar

Ett litet barn så blint på vuxna litar,
ett litet barn en berättelse ritar.

Att en vuxen ett sådant monster kan vara,
är mer än vad jag som mamma kan klara.

Vad jag lider mer er Englas mamma och pappa…
Jag kan tyvärr erat hjärta aldrig ihop lappa.

Jag sänder er den ömmaste tröstekram,
och hoppas att monstret får straffet inom polisens hårdaste ram.

Från: Linda Lindgren i Västerås skrivet då Engla försvann

Sorg

Skalet har vittrat sönder och ligger i smulor, jag föddes ur vemod och sorg.

Men här står jag, nyfödd och stark.

Plågandes av sorg gång på gång men likväl, så vibrerande av liv.

Ty sorgen kommer och går men livet för mig är mer än så.

Skalet ligger vid mina fötter men jag kommer inte plocka upp det denna gång, och skyla mina känslor.

Istället står jag här stark och öppen för alla att se vem jag är.

Jag är hon som föddes ur vemod och sorg…

Skrivet av: Linda 2008-07-25

Beskriver känslan av sorg:

Klorna sliter min kropp i stycken och tar ut en bit av mitt hjärta.

Där på det kalla sjukhusgolvet ligger jag blödandes och darrar av smärta.

Rivandes i min köttiga blödande kropp med dina långa klor om och om igen.

Skrivet av: Linda 2008-07-25

Oj,det var mycket du skrivit. Men det gör inget för du skriver hur bra som helst! Väl värt att läsas allt ihop

Tackar=)

#16, skönt med texter om att man är stark. Det finns för få sådana!

Ja det håller jag med om…

Den kommer från hjärtat!

Ljus och kärlek!

Runt, runt snurrar jag, suddiga gestalter susar förbi.

Jag stannar upp, står alldeles stilla där.

Svarta och gråa ränder breddas ut, blir till hus.

Benen står fast och stadigt kvar på gräset som doftar av mustig mull.

Men i huvudet snurrar det ännu, jag blir lite illamående.

Plötsligt slutar allt omkring att snurra och jag ser dig ståendes framför mig igen.

Skrivet av: Linda 2008-07-26

Den ömmaste kärlek och enorm förtvivlan.

Ett brustet hjärta med en skarv gjord av sköraste tråd.

En beslutsam själ…

Vänder kinden där många tårar vilat.

Känner segerns sötma som är som socker på hungrande läppar.

Skrivet av: Linda 2008-07-26

Teswana

En fjäder lyfter från den heta sanden och virvlar runt ett tag innan den till slut seglar iväg. Mellan dom väldiga bergen hamnar den efter en lång färd bland molnen.

Plötsligt hörs ekande ett hjärtligt skratt från dalen, där nedanför står en liten flicka och matar en kalv och den slickar ivrigt hennes små armar som är täckta av den sötaste mjölk.

Huset hon står vid är av halm och där bor hennes mor och far med en liten till. Denna dag är för henne något speciell för idag fyller hon 8 år och ska gå med sin mor ner till byn för att handla tyg till en ny klänning.

Teswana är flickans namn som gått i arv från mor till dotter i sekler. Och jag kan lova att hon bär det stolt genom att vara en stark flicka som går med huvudet högt.

Teswana går med tunga steg i hettan tätt intill sin mor, då en bil åker förbi i hastig fart. Där står soldater med sina gevär och skriker skälsord som Teswana för väl känner igen. Hennes mor sänker sitt huvud medan Teswana lipar åt dom och höjer sin haka änmer.

Teswanas mor ser det och tillrättavisar henne snabbt genom att slå handflatan mot hennes kind med en kraftig smäll. Hennes kind värker och rodnar. Hon förbannar henne och säger att hon inte får göra om det.

Väl i byn så slutar hon snyfta för hon vet att det inte lönar sig och att hon snart ska få sin fina klänning. Dom kliver in i byns enda klädbutik och går fram till dom finaste tygerna.

Teswanas ögon lyser som två juveler och hon blir genast gladare. Där framför henne låg ett tyg i purpurlila nyans och hon visade sin mor att det ville hon ha.

Hennes mor tittade länge på tyget innan hon nickade tillbaks. Teswana hoppade högt av lycka. Åh nu var allt bättre. Inget av det som hänt alldeles nyss hade betydelse för hon hade ju sitt tyg till den finaste klänning hon någonsin ägt.

Dom fick med sig tyget och gick till en väninna till Tewanas mor för att låta sy klänningen. Ett par timmar förflöt och den blev äntligen färdig. Teswana tvättades och de hjälptes åt att klä henne i den. Hon strålade av en prinsessas glans. Teswana prinsessan av Rwanda.

Men Teswanas mor föll i gråt och hon undrade varför? Men Teswanas mor svarade att hon inte skulle vara orolig. Behaga männen och var en god fru åt din framtida man Teswana. Det var hennes mors sista ord innan vände hon sitt sorgsna ansikte och gick.

Teswana lämnades där ensam till sitt öde att behaga männen som vandrade genom hennes by. Teswana prinsessan av Rwanda…

Skrivet av: Linda 2008-07-27

Ondskan

Som mot ett rostigt rivjärn skalar du mig.

Lyssnandes efter mitt kvidande…

Vakumliknande tystnad 

Du skalar det sista av mig.

Gastkramande skrik

Av nyvunnen glädje…

Du fann mig.

Oj vad du är duktig på att lgga ut nya saker, finns ju massor att läsa från dig varje gång jag loggar in =)

Ett litet ljus i mörkrets ridå.

Det ljuset ska jag fånga och hålla hårt.

Ljuset är för mig en möjlighet att bevara,

det lilla hopp som brinner inom mig.

Jag vet att när dagen vaknar till liv igen,

börjar också en ny dag för mig.

Att bygga något stort för alla runtom mig.

Jag vill bygga en trygg, stabil mur som gör att inget ont kommer där in.

Jag vet vad jag kan och jag gör det alltid för dom jag älskar.

För vad vet jag,

Förutom att kärleken i mitt hjärta är stark och att blod är tjockare än vatten?

Skrivet av: Linda Lindgren 2008-10-17

Länge sedan vi såg till dig Linda! Som vanligt levererar du med råge!

Oj Emma, tackar och niger.

Ja, det var ju länge sedan. Jag har studerat färdigt till undersköterska och ska nu vidare till studera vidare till sjuksköterska. Jag har precis fått jobb också så man kan säga att jag har häcken full.

Kram på dig!

Oj, du har det fullt upp med andra ord? Grattis! Du får kika in när du har tid och berätta hur jobbet går åtminstone!

Som en blomma ur den hårda jorden växer jag

och frodas utan en tillstymmelse av vatten var blickarna når.

Mitt skal är hårt, men inuti är jag mjuk, full av lidelse och passion.

Jag växer var jag än befinner mig och det är enbart på beslutsamhet och en vilja av järn.

Likt vattendroppar, droppar övergiven kärlek från himlens mörka moln.

Jag böjer mina blad likt en skål försöker att fånga dom.

Sorlet omkring mig ökar men oberörd står jag och söker,

ett tecken bland alla färger och mönster.

Fokuserad på att finna det,

utan en tanke på att andra ser mig, hör mig.

Plötsligt ser jag ett ljus som lyser i varmt gult och jag vänder blicken ditåt.

Bakom ljuset ser jag en gestalt som är bekant för mig,

det är ju du min älskade, det är du.

Du var tecknet!

I livets rand bär du mig i ditt sköte som ett nyfött barn.

Du förväntar, hoppas och vet,

vad jag vill och kan.

Du förvarar alla kunskaper i din lilla gömma tills jag behöver dom.

 När jag är redo ger du mig dom och ser att jag klarar att tolka informationen som du ger mig.

I ditt sköte vilar jag som ett barn redo att födas till denna värld,

alla intryck bländar mig för en kort sekund och jag blir blind.

Ändå känner jag, hör jag.

Men när jag ser, så ser jag…

Men Linda, var det inte du som hade så lite tid? Nu har du ju lagt in massor med bra Dikter Jag tycker du prioriterar rätt!

Tack! Ja jag sätter familjen först och sen detta, jag fick lite tid över=)

Heavy darkgrey clouds comes with autumnrain,

this years vintage wither away.

Grateful is the farmer who have worked so hard this long, eventful year.

But to come, the vintage is waiting…

Like small, small seed in the hard frosty soil.

Waiting full of anticipation for the next springs first sunbeams.

© Linda Lindgren 2008-10-21

Molande, gnolande smärtsam är den långa väntan.

Längtar så det värker i mig.

Gnagande, rispande rivigt sugande,

Stegrar det en strimma inom mig.

Letande, trängtande av iver.

Jag brister ut i skratt och gråt…

Förlåt!

© Linda Lindgren 2009-06-18

Syster från Mars

En stilla, fridfull morgon sprider sig doften av nybryggt kaffe, jag ler brett med ömhet och värme som bor djupt inrotad inuti min själ.

Jag drömmer mig långsamt svävande, bort och ser en ljus fin dag precis som denna är just idag.

För varje stilla morgon jag slår upp mina ögon och vaknar tänker jag nästan omedelbart på dig och känner så oändligt mycket kärlek och hopp.

Hoppet är starkt om den nalkande framtiden och vad den kan bära med sig, en framtid med dig och mig.

Vem annan än du kan ge mig den nära, innerliga, systerliga kärleken?

Min kära syster från Mars.

I ett Universum utan slut, bland alla planeter föddes vi att nära oss på det vi fick med oss från födseln genom den resa vi nu genomgår.

Tillsammans är vi två starka och oförglömliga med en glans utom denna värld.

Likt en sorgens smärtsamma tår som formas på min kind som rodnar från solens första strålar som vilat länge, länge, därpå.

En andra tår följer tätt efter och ansluter sig till den ensamma tår som nästan torkat ut så livnär du mig och jag dig, kära syster från Mars.

Vi befinner oss i en evighets gapande tomhet som fylls med eko från våra förväntningars glädjetjut och skratt.

Syster från Mars vad vi kan, vill och vågar.

© Linda Lindgren 2009-10-03

Tack för din fina dikt! verkligen glad över den.

Kram!

Väldigt vackra och berörande texter av dig Linda. De är mycket utlämnande och det känns som en ära att få ta del av dem.

Tack!

Kram Linda

Åh tack!

Berget

Jag står på bergets topp, stunden är min.

Likt berget är mitt yttre hårt men i mitt väsen finns något så mjukt som sammet.

Det hårda skyddar mig och min grotta är mitt sköte. I mitt sköte vilar du likt ett barn i en mors skyddande famn. Låter ingen komma in där som inte fötjänar mig. Grottan är väl dold för att bara den rätte ska finna den.

Det finns avvägar som kan vandras och det är snårigt ena stunden för att i den andra vara så självklar, den väg du valt. Jag springer nedåt och stannar inte en gång. Jag vet var jag ska men fasar för det jag finner.

Det tar vad som verkar vara en evighet, en era. Men når mitt mål till slut efter många pinande, taggiga törnar i min väg.

Jag föder dig och ger dig ro där i mitt tält. Tälten jag varit med och byggt.

Från en dag till den nästa vet jag aldrig hur dagen tar vid. Den gryr och nalkas när skogen och törnarna skymmer min sol. Solen som vaknar till liv återigen och söker sig till mig en kall vinterdag som biter ända in i märgen.

En röst i mitt inre säger: res dig upp, kämpa för det är nu eller aldrig. Jag väljer nu för det är vad jag gör.

Reser mig igen, för ty jag är den som står på bergets topp och vrålar. Vrålar så att luften i mina lungor töms för att till slut ta ett djupt andetag och känna att jag lever.

Jag lever, jag är fri. Jag lever och livet är mitt. Nu inte aldrig.

© Linda Lindgren 2011-12-13

Vackra texter.