hej

kunde inte låte bli att dra parareller till mig själv, är precis likadan. försvinner in i bokens värld för att sedan vakna upp helt förvirrad. skriver oxå bara halva novellen innan inspirationen sviker

Men jag jobbar på det

Intressant tycker jag, kanske skriva färdigt denna? ;)

Ella

#1 tack! hehe, jag ska försöka! Nu har jag ca 2 timmar innan batteriet på datorn tar slut, så jag kommer antagligen att fila lite på den idag ^^ hehe, jag har nämligen några timmars bilresa framför mig ;)

haha

Passa på i bilen då o visst e det bra med bärbara datorer..

En mycket fin uppfinning

Lycka till!

Ella

putt! (:

Det är ju så det är. Hittar man en riktigt bra bok så förlorar man sig själv till den och blir alldeles, alldeles olycklig när den tar slut.

Några tips tips om sk kreativt skrivande som kanske kan få dig att avsluta dina noveller.

Skriv upp 50 punkter, händelser, föremål, personer som ska vara med i din blivande text. Det ska vara 50 punkter till en roman i allafall, så får du ihop 50 punkter till en novell har du rätt mycket att peta in i den.

Börja ditt skrivande med slaskskrivande. Skriv vad som faller dig in under t ex 10 minuter. Det kan vara hur trist, meningslöst, felstavat och kladdigt som helst. Typ nu sitter jag här och ska skriva igen. jag kan inte skriva det är tiatalt omöjligt min hanstil är förfärlig datorn seg det regnar ute nu igen varför ska det alltid regna när det är sommar sommarväder=regnväder.

Genom att skriva sådana här meningslösa texter, så blir det lättare att komma igång. Man har inga krav på sig utan kan associera fritt och när man väl fått in lite skrivrytm, så går det lättare att skriva det man faktiskt ska.

Varför blir dina noveller liggande? Du behöver inte svara här om du inte vill, men besvara frågan för dig själv och försök komma på något sätt att komma förbi den eller det som tar tag i dina noveller och gömmer undan dem någonstans. Skriv varje gång du är i badrummet, innan du somnar, innan du går upp på morgonen. Det går inget om det är korta stunder, huvudsaken är du skriver.

När det gäller den texten du lagt in här så tycker jag om den inledande skildringen av den utlästa boken. Det är så det känns att ha läst ut en bra bok.

Ska din text handla om Samantas problem att komma igång att skriva eller om den, jag gissar, fantasyvärld hon vill skriva om? Din text kan handla om både och i samma text, du kan välja det ena temat och koncentrera dig på det eller välja att göra två separata berättelser, en om Samanta och en om fantasyvärlden. Det är inget du behöver ha fix och färdigt nu på en gång, men fundera gärna över tankeställningen.

#5 det var mycket bra tips du gav mig! tack! :) och ja, du gissade faktiskt helt rätt om vad novellen ska handla om! Den handlar om Samantha som börjar att skriva en novell. Från början ska de två världana, båda hennes, vara helt åtskiljda, men ju mer tiden går, desto mer sammanflätad med den skrivna världen blir hon… Tillslut kan hon inte hålla världarna åtskilljda, och de blir ett, typ på ett ungefär. Detta är juh som sagt bara en början, och jag har skrivit ca 18 sidor på den här historien, men även dom känns bara som en inledning, en upptakt till något.. Det är vad som kommer att hända som jag inte riktigt vet, men det är även tjusningen också! Blir som ett eget äventyr :)

Anledningen till varför jag inte skriver klart novellerna… Tja, det beror nog emst på sinande fantasi och brist på tid. Eller, jag får värsta bra idén och skriver på den ett tag, sedan får jag skrivtorka, och får sen en ny idé. Då blir den gamla liggandes. Sen efter några månader, kan jag börja skriva på den gamla novellen igen… Och så håller det på. Jag har nu ungefär 3 noveller på ca 15-20 sidor, som bara ligger… Mest för brist på idéer. Jag ska verkligen försöka att göra som du skrev, för det skulle nog hjälpa mig att komma över en del hinder..

puttar upp! någon mer som har något att säga om inledningen? :)

Fortsättning… :)

En ensam, tyst måne steg långsamt upp över fälten. Ingen vind susade nöjsamt i gräset, inte ens syrsorna vågade spela. Tystnaden var total, utom några svaga andetag som ensamt susade ut över blommorna och gräset. En gammal man satt med ryggen vänd mot skymningen i väst, hans blick var riktad där aftonstjärnan lite senare skulle tändas.

"En gång i tiden", sade han. "Trodde våra förfäder att månen och aftonstjärnan var två gudar som hela tiden försökte lysa starkare än den andre. Aftonstjärnan var deras gudinna, deras heliga moder. Månen var guden som vakade över alla. Det sades också att månen och aftonstjärnan var de som gjorde allting vackert. Kan du förstå våra förfäders tankar? "

En annan man, en ung man, satte sig bredvid den gamle.

"Nej far, men jag håller med om att det är en vacker syn."

Den gamle skrockade och tittade upp mot sin son, log ett torrt leende.

"De trodde att när aftonstjärnan inte längre lyste, dog en kvinna, och när månen gick ner dog en man."

Den unge mannen, sonen, skrattade till.

"Jag tycker att det låter som rena rappakaljan. Men om de verkligen trodde på det, vem kan skylla på dem? Det är inte deras fel att de är obildade."

"Pojk!"

Den gamle tittade argt på sin son.

"Du vet inte vad du pratar om! Dessa gamla sagor, trossätt, är grunden till hur vi lever denna värld idag! Sagan om månen och aftonstjärnan är anledningen till varför inga vistas ute när aftonstjärnan slocknar, och månens cykler kommer att bli ovärderliga för dig, även om du inte tror det nu! För att förstå nuet ger man bäst i att förstå det förgångna, och sedan kan du kanske skönja framtiden."

Den gamle tittade stint på sonen.

"Det är därför jag tog hit dig. Du måste få lära dig om det gamla. Om det som hände för väldigt längesen."

Den gamle lyfte handen och drog sina knotiga fingrar genom sitt gråa hår.

"Jag börjar bli gammal. Tro inte att jag vill lämna min ende son helt utlämnad för världen. Gamla mönster börjar synas igen, det som legat begravt kommer upp mot ytan."

Den gamle tystnade.

"Men far, jag förstår inte. Hur ska det här kunna hjälpa mig att leda landet på bästa sätt?" Sonen tittade oförstående på sin far. Innan fadern han svara, fick han en hostattack. Skrovliga hostningar ekade ut över de tysta ängsmarkerna. Sonen kunde bara titta på och känna medlidande inför sin far, han kunde inte göra mer. Tillslut försvagades hostningarna så pass att fadern återigen kunde sätta sig upprätt. Bröstet hävde sig upp och ner, varje andetag rosslade i mannens strupe. Fem minuter till gick, och mörkret sänkte sig omkring sonen och fadern.

"Hur är det, far?"

Den gamle drog ett sista djupt, rosslande andetag, innan andningen blev normal. Flämtande försökte han resa sig upp, men benen svek honom.

"Hjälp mig, son".

Sonen reste sig upp och hjälpte den gamle upp från marken. Tänk att han en gång i tiden varit Kungarikets mäktigaste och respektingivande man. Nu var han bara en skröplig gammal gubbe, en skugga av sitt forna jag. Faderns rygg var böjd, och han gick långsamt. Året av sjukdom hade tärt på honom hårt.

Himlen övergick från lavendelblå till mörkaste blått när de vandrade hemåt på stigen. En ensam nattfågel sjöng sin klagande visa ut över markerna. Ovanför gnistrade tusentals stjärnor, men ännu hade Aftonstjärnan inte tänts än. Den gamle stötte sig mot sonens arm.

"Förlåt mig att jag varit så otillräcklig. En far ska inte behöva ledas hem."

Fadern suckade sorgset.

"Men, det verkar som mitt öde snart kommer att förseglas. Jag har gjort min plikt. Men du, ditt öde har just börjat. Jag lovar dig det, min son, så sant som jag är Kung och du Prins."

Putt! Ingen som vill läsa?

Jag har hittat hit…och här har du en liten bedömning.

Du skriver bra och det är lätt att hänga med i texten. Din indelning i stycken är bra.

Bara för att ha något att komma med så vill jag ändra på din textrad

"Året av sjukdom hade tärt på honom hårt."

Jag tycker att den raden blir bättre om du skriver Året av sjudom hade tärt hårt på honom.

Skriv vidare så vi får veta litet hur det går för sonen när den gamle gått hädan.

Samantha stirrade trött på skärmen. Hennes ögon sved, fingrarna och hela ryggen värkte. Klockan var inte mycket, men Samantha hade suttit vid datorn i nästan tre timmar och skrivit.

Historien var inte mycket längre, men hon hade arbetat hårt. Många gånger hade Samantha varit tvungen att ändra och skriva om långa stycken, bara för att det skulle kännas rätt.

Steg ekade upp från trappen innan Samanthas mamma stack upp sitt huvud över trappräcket.

"Skriver du än?" frågade hon och gäspade stort. "Du kom ju knappt ner för att äta mat."

Ett diffust minne var det enda som Samantha egentligen hade ifrån middagen, hon kunde inte ens komma ihåg vad de ätit för mat.

Inte kunde hon tänka på mat, hon hade viktigare saker för sig!

Samanthas mamma suckade.

"God natt då gumman", och så gick hon återigen ner för trappen. Samantha kunde höra stegen försvinna ut i köket och sedan vidare in på föräldrarnas sovrum.

Kungens uppassare, en ung man i 18-årsåldern, stod vakt utanför dörren. Prinsen gav uppassaren en stel nickning.

"Hur mår min fader idag?"

"Kungen har inte talat med någon utomstående om sitt tillstånd." Dystert svarade Uppassaren prinsen. "Tyvärr verkar det som om hans tid är ute, dessutom vägrar han att ta emot Läkarnas mediciner."

Prinsen suckade. Hans far var både envis och tjurig när han satt den sidan till. Värre än den grinigaste åsna.

"Jag ska se om jag kan prata förstånd med honom, han borde lyssna på mig."

Uppassaren nickade återigen till svar, sedan öppnade han dörren.

Kungens sovrum var magnifikt, en jättelik himmelssäng upptog hela den bortre kortändan. Jättelika gobelänger föreställandes fabeldjur prydde väggarna och från ett stort fönster sipprade det in månljus, även om gardinerna var fördragna. En ensam oljelampa lyste svagt på Kungens nattduksbord. Den spred ett gulaktigt, flammande ljus i rummet. Fabeldjuren på gobelängerna tycktes levande, som om de dansade i lågorna.

"Far?"

Prinsen stängde dörren bakom sig, så att uppassaren inte skulle kunna tjuvlyssna.

"Min son…" svarade Kungen. Hans röst var skrovlig, sjuklig. "Kom hit."

Försiktigt smög Prinsen över golvet. Han hade inte träffat sin far sedan deras pratstund på ängen, morgonen efter hade Prinsen och hans bästa vän gett sig ut på jakt. Fyra dagar hade de varit borta, och vem vet vad Kungen gått igenom under tiden, Prinsen bannade sin egen dumhet. Hur hade han kunnat vara borta i så pass många dagar när bara han kunde prata vett i sin gamle far?

Ett dammoln virvlade upp när Prinsen drog bort det tunga draperiet från himmelssängen. Där, halvt sittandes på ett berg av kuddar, var hans far, landets Konung.

Prinsen kunde inte förstå, under de fyra dagar som han varit borta hade Kungen blivit till något som liknade en levande död. Den gamle mannens ansikte var magert och gulaktigt, kindbenen var kraftigt markerade och ögonhålorna hade sjunkit in. Ögonen var glasartade och kvar av munnen fanns det bara ett tunt sträck.

"Far…" Orden stockade sig i sonens strupe. Inte förrän nu hade han riktigt förstått hur nära hans far var döden.

Den gamle sträckte fram sin hand.

"Jag är ledsen, men jag tror att jag inte har många dygn kvar att leva."

Sorg och förtvivlan rev i Prinsens bröst, han borde inte ha lämnat honom!

"Jag är så ledsen…" Prinsen hukade sig ner, stödde knäna mot sammetsmattan på golvet.

"Jag borde ha varit här för dig, hjälpt dig och funnits till hands. Istället brydde jag mig mer om mina egna behov… Och vi fick inte ens den ynkligaste hjort!"

Han var förtvivlad, han hade aldrig mist någon som han brydde sig om, någon som han älskade djupt. Han greppade den gamles hand, sin Fars hand. Den var som en torkad läderhandske, fylld av stela pinnar, hans egna fingrar verkade makabert stora och tjocka i jämförelse.

"Du får inte dö far! Landet behöver dig!"

Jag behöver dig.

Den gamle log inte. Hans blick var allvarlig och likaså sorgsen.

"Jag är så ledsen min son… Du är mitt allt, den som efterträder mig men också den jag älskar djupt. Ett minne efter din mor."

Prinsen mötte sin faders blick.

"Du är allt som jag ville att du skulle bli, och jag vet att du kan ta de beslut som krävs för att leda landet på bästa sätt."

En hostning letade sig ut genom strupen.

"Tyvärr är världen inte alltid som den varit."

Krampaktigt höll prinsen sin faders hand.

"Nu, om du ursäktar, måste jag få sova".

Den gamle slöt ögonen och drog ett djupt andetag. Prinsen kunde bara titta på när hans egen far försvann framför ögonen på honom.

Här är fortsättningen.. Personligen är jag inte speciellt  nöjd med det sista stycket.. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva miljön och fadern, m.m…

Åh! Uppslukad av din berättelse! Längtar till fortsättningen. Du kanske kan göra den till en riktig bok någon gång… :)

#12 Tack!! :D Du behöver inte längta speciellt länge.. Jag har redan skrivit ca 19 sidor, men det är lite jobbigt att lägga ut allt på en gång… så lägger ut lite i taget :)

#13 Haha, de förstår jag :) Det är inte alla som orkar läsa det så heller ^^ Jag skulle nog inte orkat.. xD

Åter igen: bra jobbat!

 Förfärat blickade den unge budbäraren på Generalen. Han hade precis berättat om hur sjuklig Kungen var, att slutet var nära, och Generalen bara log. Visst visste han om att Generalen var grym och skoningslös, att han lett många tusen män i krig och vunnit. Det var en modig man, inget annat kunde sägas om den saken. Generalen satt vid sitt mahognyskrivbord och skrev på en bit dokument. Han slet blicken från pappret och tittade upp på pojken. Nästan omedvetet snurrade han sin fjäderpenna runt, runt mellan fingrarna.

"Tack för meddelandet".

Och så log han igen, det där iskalla leendet, ett leende som fick ögonen att likna små punkter av renaste is.

"Sir", sade budbäraren. "Varför ler ni?"

Budbäraren ångrade sig genast, förfärades av sin egen dumdristighet, hur kunde han fråga en sådan fråga till en av landets mest betydande män? Pojken tittade ner på sina skor, sina finaste skor av svart läder. Han hade fått dem av sin far när han börjat som springpojke på slottet.

"En sådan stilig ung man som du skall väl inte gå omkring med träskor på fötterna", hade hans far sagt.

Pojken hade blivit överlycklig över gåvan, aldrig hade han ägt något så fint. Skorna hade till och med små silverspännen. Han visste att de kostat en förmögenhet, så han använde de med allra största försiktighet.

"Pojke!" sade generalen med hög röst. "Se på mig."

Pojken tvingade upp sin blick och tittade upp i generalens ansikte. Ögonen lyste av vrede och han log inte längre.

"Tack för meddelandet."

Pojken skyndade sig så fort han kunde ut ur arbetsrummet, och trots att han stängde dörren bakom sig när han skyndat ut i korridoren, kunde han fortfarande känna generalens brännande blickar i ryggen.

Tycker det ser bra ut. Berättelsen är spännande och flyter på bra.

#16 tack så mkt :)

Inget annat man skulle kunna förändra, typ Miljö och personbeskrivningar, ordval m.m?

Fortsättning! :)

"Ska du inte ta och gå ut lite, gumman?"

Samantha ignorerade sin mammas tilltalan. Hon ville bara skriva, skriva som aldrig förr. Vad fanns det mer att göra? Hon skulle kunna åka till stranden med sina kompisar, om nu hon hade haft några. Det var inte ens badväder, i flera dagar hade tunga molnslöjor legat över landet, likt en tjock filt som kvävde all sommarglädje. Regn hade totalt stoppat alla förutsättningar för de stackare som campat på Hultfreds-festivalen, eller var det nu var någonstans. Samantha hade inte direkt kollat på nyheterna, hon hade som sagt bättre saker för sig.

"Mamma. Snälla, låt mig få skriva. Jag vill ju inget annat." bad Samantha. Hon kunde själv höra hur hon lät, som en gnällig liten småunge.

Samanthas mamma suckade, hon hade inte så mycket styrka att svara emot sin dotter. Hon betraktade sin tonåring, Samantha med sitt askblonda, raka hår, ljusa hy och fräknar. I hennes ögon såg hon bara en sorgsenhet, nästan en besatthet. Än en gång suckade hon, vad hade hänt med hennes spralliga lilla dotter, som bara ville se mer av världen? Dottern som aldrig fick nog av livets berg-och-dalbana? Visst visste hon att Samantha hade haft det kärvigt med kompisar och vänner innan sommarlovets början, och det faktum att hon knappt hade rört sig utanför sitt rum, gjorde inte det hela bättre. Alla försök att få Samantha delaktig i någonting hade varit fruktlösa. Något behövde göras, och de fort.

"Samantha, nu får det vara nog. Kom med ut och cykla lite, det mår man alltid bra av."

Samantha gav sin mamma en trött blick. Kvinnan som stod bakom henne log hurtigt, tittade bedjande på henne. Det var nästan skrämmande att se på en människa som verkligen vill något, som verkligen vill, utan det minsta tvivel. Skrämmande, men också kärleksfullt.

Hon vill ju bara mitt bästa… tänkte Samantha. Medlidandet vällde upp inom henne, hennes mamma ville ju inget annat än att göra något med sin älskade dotter, och så dumt och ouppfostrat hade Samantha behandlat sin mamma. I nästan två veckor hade hon totalt ignorerat föräldrarna, bett dem gå när de frågade om hennes skrivande.

"Okej då mamma," sade Samantha. "Jag åker väl ut och cyklar lite med dig, men först måste du läsa min berättelse."

Samanthas mamma log stort, satte sig vid stolen bredvid henne. Samantha trodde först att hennes mamma skulle läsa igenom historien fort, bara för att komma ut och cykla så fort som möjligt. Det gjorde hon inte, istället läste hon noggrant, studerade vartenda ord, fastnaglad vid berättelsen. När hon kom ner till det allra sista ordet rätade hon på ryggen. Stolthet sprudlade ut ifrån henne, ögonen lyste.

"Det där var jättebra, att vi hade en författare i familjen visste jag inte. " sade hon. De berömmande orden kramade om Samantha, hennes hjärta blev varmt av sin mammas ord.

"Tack mamma, vad roligt att du tyckte om den." sade Samantha och kramade om sin mamma, hårt och länge.

"Vet du," sa hennes mamma efter en evighets sekund. "Du kanske har ärvt det här ifrån din gammelmorfar, hans som dog dagen innan du föddes."

Samantha nickade till svar, hennes mormor hade visat henne texter som hennes far skrivit som ung. En gång var när Samantha själv gett en dikt till sin mormor i födelsedagspresent.

"Samantha, vilken vacker dikt! Det är som om pappa själv har skrivit den."

Mormodern log, lyste upp hennes rynkiga ansikte. "Du vet, din mormorsfar var en riktig skribent, arbetade på stora tidningen, han skrev riktigt populära reportage på sin tid. Han var nog trettiotalets största journalist."

Mormodern försjönk sig i minnen, suckade längtansfullt.

"Han skrev tills sin död, en alldeles för tidig död…"

En tår föll ner på kinden. Samantha klappade på sin mormoders axel, tröstade henne.

Mormodern torkade generat bort tåren.

"Nåja vännen, det var längesedan nu. Han dog redan femtiotre, han var bara 58 år."

"Varför dog han så tidigt, mormor? Var han sjuk?"

"Nej, nej. Min pappa var frisk som en nötkärna, och det hade han varit i hela sitt liv. Min mamma vaknade på morgonen och upptäckte att pappa inte längre andades."

Samantha kramade om sin mormor.

"Vad sorgligt."

Mormodern log åt sin dotterdotter.

"Precis innan han dog hade han börjat skriva på en bok, en riktig bok och inte bara artiklar och reportage, men han blev aldrig färdig."

"Vad hände med boken då? Har du fortfarande kvar den?" frågade Samantha, hon hade gärna läst något som var skrivet av en släkting.

"Nej, tyvärr inte. Mitt gamla barndomshem brann ner bara några veckor efter att han dött. Elden förstörde det mesta, och din mormorsfar hade gömt sitt verk någonstans i huset. Mamma hittade aldrig texterna innan branden."

Mormodern log ändå, hon verkade inte längre särskilt betungad av minnena.

"Jag kan visa dig en gammal tidning med hans reportage, om du skulle vilja se förståss."

Samantha nickade ivrigt.

"Ja, gärna!"

"Vänta då en liten stund, så ska jag hämta den."

Mormodern gick sin väg, lämnade Samantha ensam i vardagsrummet.

Samantha gillade sin mormors hus, det var i gammal, lantlig stil. Husfasaden var rödmålad med vita knutar och inredningen var sådär som man förväntar sig att det ser ut i gamla hus. En moraklocka tickade på i ena hörnet, stod ovanpå det slitna furugolvet. Utsikten ifrån vardagsrummets stora fönster var magnifik, en klarblå sjö glittrade i sommarsolen och den var kantad av vass och glasbjörk. Den blåa, molnfria himlen reflekterades i vattenytan, utanför var den svenska föreställningen av en perfekt sommardag.

Samantha och hennes familj spenderade ofta en vecka eller två ute på landet hos mormodern, allt för att komma undan stadslivet lite grann.

Samantha hörde hennes mormor återigen komma ner ifrån vindstrappen.

"Här har du," sade hon och räckte fram en pärm.

Försiktigt öppnade Samantha den gamla pärmen, säkert var den över sextio år.

Kvinnorättsrörelsen får igenom sitt förslag, kvinnlig rösträtt vid nästa val.

Den maffiga rubriken prydde första artikeln. Den utklippta tidningssidan var gulnad och fransig av ålder, bilden på en kvinna med hatt var alldeles suddig.

"Hur gammal är den här egentligen?"

Samanthas mormor skrockade.

"Gammal. Äldre än jag till och med, det var den första stora artikel som pappa skrev, jag tror att den är ifrån början av tjugotalet."

Samantha läste snabbt igenom texten.

"Oj, han skrev väldigt bra, mormor. Nästan levande."

"Jo du, som jag sa, han var en av Sveriges största journalister.

Nu kom det in en ny intressant vinkling här med den äldre släktingen som varit skribent.

Du använder ordet kärvigt vid ett tillfälle. Slang eller dialekt eller talspråk? Kärvt heter det nog enligt Svenska Akademins ordlista. Personligen har jag inget emot ord av den typen, men det finns läsare och kanske framförallt svenskalärare som hakar upp sig på dem.

Din huvudperson heter Samantha. Det är ett typiskt engelskt eller amerikanskt namn. Man kan naturligtvis heta Samantha i Sverige också, men läser jag namnet Samantha så tror jag att handlingen utspelas i USA eller England eller att personen kommer därifrån.

#19 kärvigt är nog dialekt, hehe, bor på gotland och vi har lite roliga ord här! :P Jag vet inte varför hon heter Samantha, kanske för att jag gillar namnet mest :) just av samma anledning har hennes mamma döpt henne till det , trots att dom är svenskar.

Har suttit och läst igenom allt nu och gillade det jag läste! Tycker om att det hoppar mellan Samantha och berättelsen hon skriver, och det i slutet om den skrivande morfadern var också väldigt intressant och satte fart på fantasin (iaf. min). Mycket bra jobbat! Ska bli kul att läsa fortsättningen :)

#21 kul att du tycker det! (: fortsättningen kommer snart! ^^

Knackningar ljöd genom rummet, taktfasta och bestämda.

Prinsen släppte sitt arbete vid skrivbordet för att öppna dörren. Uppassaren, prinsens uppassare, hade fått förkylning och låg hemma med feber, så nu var han snällt tvungen att göra allt själv, inte för att det gjorde honom något. Egentligen gillade han att vara självständig, han ville inte vara någon fis förnäm herre som inte kunde göra den simplaste uppgift, som att öppna dörren.

Prinsen tryckte ner handtaget, men innan han lyckats få upp dörren tryckte sig en massiv kvinna in genom springan.

"Amma!" utbrast prinsen. "Varför har du så bråttom?"

Amman stängde noggrant dörren bakom sig och stirrade prinsen i ögonen. Hennes ögon var varma som alltid, men de var också fyllda av stress och oro.

"Hur är det egentligen?"

Hon höll sig för bröstet och flämtade tungt. Hennes annars så prydliga knut hade lösts upp och flera ostyriga testar av det nötbruna håret hade slitit sig ur hårbandet, och kinderna var röda av ansträngning.

Det tog en stund för Prinsens älskade Amma att lugna ner sig själv och ta till orda.

"Du måste få se en sak. Jag vet att du inte kommer att tro mig, att du inte tror på magi, men det här är något av den allra största betydelse."

Hon lät väldigt sorgsen på rösten, prinsen kunde inte förstå vad som gjort henne upprörd.

"Vad det än är så kan jag hantera det, även om det skulle röra sig om magi."

Men det kommer inte att vara magi, magi är overkligt, en fantasi från obildade själar.

Han visste mycket väl att många framstående "magiker", var några av de mest bildade i hela landet, men prinsen hade allt för många gånger blivit lurad av kvacksalvare, för att han skulle tro på något som magi.

"Berätta."

Genast började amman leta i en av sina fickor på förklädet. Hon fick tag i vad hon sökte, en medaljong av glänsande silver.

"Den här,"

Amman lade medaljongen i Prinsens hand.

"Har varit din mors, den har funnits i hennes släkt i generationer."

Prinsen granskade den glänsande klumpen av silver noggrannare. När han såg närmare märkte han att det nog inte var silver, färgen var något mellanting mellan det och guld. En diamant stor som ett riskorn, smyckade locket, omringad av de mest utsökta azurblå safirer.

"Den är mycket vacker, vad är det för något?"

Ivrigt berättade amman om gåvan.

"Medaljongen, eller medaljong och medaljong, jag vet inte om man skulle kunna kalla den för en medaljong…"

Prinsen suckade.

"Till saken."

Förvånat och något generad, fortsatte amman.

"Eh, jo, just det. Den kallas för Drömamuletten. Din mor, innan hon fick dig, ingöt ett minne inuti berlocken. Ett minne som hon ansåg skulle bli av betydelse för dig."

Hur kunde man få in ett minne i den där? Nyfikenheten tog överhanden, och prinsen började försiktigt pilla på berlockens lås.

"Nej!"

Prinsen såg upp på amman, förvånad över hennes plötsliga utrop.

"Är det något problem? Jag skulle ju bara titta lite." Nu lät han som den sjuårige pojke hon uppfostrat och lekt med. Hans kände att barnet inom sig ville titta på det som fanns där inne, tjurigheten bubblade upp inom honom.

"Jag skulle ju bara titta, är det fel?"

"Du får inte öppna den nu, inte än. Du måste vänta till det är nymåne, det är om fem dagar. Bara då får du öppna den."

Prinsen försökte se över nyfikenheten, och nickade.

"Jag gör väl som du säger. Hur funkar den?"

Amman förklarade att amuletten bara fick öppnas på natten, innan prinsen somnade. Han skulle då lägga den under kudden, och säga:

"En måne är så ung, så ny, visa den när dagen gryr."

Prinsen kunde inte tro på att något skulle hända, och varför skulle han?

"Vad händer efter att jag somnat då?" frågade han skeptiskt.

"Jag vet inte, din mor sade aldrig något om det. Jag har berättat allt jag vet."

Prinsen ryckte på axlarna.

"Visst, jag gör som du säger."

Nu log hon äntligen, amman. Som alltid när hon log, blev prinsen fylld av medkänsla och kärlek till den gamla kvinnan, hon som alltid funnits där för honom. Snabbt kramade han om henne, bara för att försäkra henne om att allt var som det skulle.

"Vi syns senare, amma." sade han. "Nu måste jag arbeta vidare, jag har nio brev att läsa igenom och svara på innan middagen."

Amman klappade honom ömt på axeln innan hon smög ut genom dörren. Steg ekade genom korridoren när hon skyndade iväg, antagligen till köket för att hjälpa till där. Prinsen återvände till skrivbordet och dess arbete, något förundrad lade han amuletten i fickan.

Åh! Så spännande :O

#24

Du har bra fantasi! ;)

Äntligen en fortsättning! :D

Tysta steg ekade i korridoren. En ensam flicka skyndade för att komma ut ur huset. Snabbt gick hon förbi gamla porträtt av godsets tidigare ägare, förbi dyrbara antika statyer och skulpturer. Jättelika fönster längs korridorens ena sida släppte in den sakta dalande solens ljus, som fick himlen utanför att likna det allra renaste guld.

Flickan ville ut, ut härifrån. Hon tänkte inte stanna en sekund till i detta gudsförgätna hus, hon skulle hellre vilja dyka rakt ner i latrinen, än att ännu en dag få arbeta här. Dagens händelser hade varit droppen som fick bägaren att rinna över. Flickan, kammarjungfru åt den unga grevinnan, hade gjort frun i ordning inför kvällens stundande fest.

Borsten gled lätt igenom håret, den dyrbara borsten som hade de allra mjukaste strån.

"Kan du visa mig hur det ser ut bakifrån, är du snäll?" sade grevinnan.

Flickan log förnämt till svar.

"Ja då madam, vänta bara så hämtar jag den lilla spegeln."

Med snabba steg gick flickan för att hämta grevinnans spegel. Den vackra spegeln hade en ram av äkta guld och kantades av safirer och rubiner. Flickan gick tillbaka till grevinnan. Kvinnan som log så snällt och artigt emot henne, allt detta var bara en fasad. Flickan visste mycket väl att grevinnan hatade henne, och flickan hatade grevinnan precis lika mycket. Hade det inte varit för kontraktet som gällde arbete i två år, så hade flickan varit ute ur grevinnans liv för längesedan. Som tur var hade flickan inte mer än sju månader kvar att arbeta på godset.

Grevinnan log åt sitt utseende, hon såg lika felfri och perfekt ut som vanligt; hennes guldbruna hår låg i vågor på ryggen, glänste intill den rubinröda klänningen.

"Detta har du gjort bra, mitt hår har nog aldrig varit så vackert förut."

En lögn. Grevinnans hår var alltid vackert, hela hon var vacker. Utan hennes skönhet var hon ingenting, greven hade gift sig med den 15 år yngre kvinnan för att han älskade att se på henne. För honom var hon ingenting annat än ännu en prydnad. Fast egentligen betydde det ingenting för flickan, hon brydde sig bara om Grevinnans humör och omdöme.

Var grevinnan nöjd, var flickan nöjd. Glad i sinnet gick hon för att lägga tillbaka spegeln. Hon hade klarat av en till dag av arbete, en dag närmare till friheten. Fri och någorlunda lycklig i sinnet var hon då, men det var innan hon märkte att hon handlöst föll mot marken, hon hade snubblat på mattkanten. Omedvetet släppte hon spegeln för att kunna ta emot sig mot det snabbt närmande golvet. Hårt stötte flickans händer i stenplattorna, pilar av smärta strömmade i handlederna. Det fasansfulla ljudet av glas som gick i tusen bitar, susade in i flickans öron. Hon satte sig upp, såg vad hon hade gjort, hon kunde inte förmå sig att tala, hon var alldeles stel av skräck. Grevinnans älskade spegel, ett arvegods som gått i hennes släkt i generationer, låg i spillror på golvets svarta sten.

Grevinnans artiga fasad rämnade när hon skrek ut sitt raseri.

"Din klantiga, odugliga jänta! Vad har du gjort?!"

Med jättelika steg korsade grevinnan rummet. Hon tog tag i sin kammarjungfrus klänning och drog upp flickan på golvet.

"Den där är ovärderlig! Min enda släktklenod!"

Grevinnan höjde handen och slog till. Hårt.

Tårarna strömmade ner för flickans kind, de slutade inte att rinna.

Kinderna var strimmiga av tårar när flickan äntligen nådde utgången från godset. Hennes kind sved otroligt mycket, och en molande värk spred sig över ögonlocket. Glasdörren som ledde ut till godsets trädgård var mycket vacker, ramarna var vita och glaset var alldeles kristallklart. Men flickan hade inte tid med att begrunda dörrens skönhet. Hon halvsprang ut på godsets gårdsplan, bort mot den grusade gångvägen. I sin flykt passerade hon rosenbuskar som doftade av söt honung, vackra blommor som svällde i denna ovanligt varma sensommardag, och ljudet av hundratals surrande humlor. Gruset knastrade under hennes skor, snart tog den ordnade trädgården slut. Inuti lövskogen skulle hon vara trygg, åtminstone ett tag. Där kunde hon vila ut. Solens gyllengula strålar smekte hennes ansikte, lyste upp vägen framför henne. Grusgången hade för längesedan tagit slut och ersatts med en gammal stig. Solen sökte sig genom trädens stammar, kastade långa skuggor på marken.

Flickan blickade mot öst. Aftonstjärnan skulle snart lysa ut sitt silveraktiga sken, och snart skulle även månen stiga upp. Än var himlen ljus. Hon visste inte egentligen vad hon skulle göra när mörkret tog vid. Kanske kunde hon hitta den stora genomfartsleden och lifta till Siam? Därifrån kunde hon åka med en båt upp till sin hemstad, staden Trikona. Hon längtade efter att få se bergen igen, de vackra Himlahöjderna, de höga berg som ärrade Telimas landskapsbild. Hon ville se sjön igen och Svarta floden, få se månen sänka sig ner över Kattungans ödsliga marker. Trikona var hennes hem för alltid.

Stigen tog slut och visade en å som låg lite längre fram. Åns vatten var lugnt och stilla, alldeles klart. Flickan satte sig ner på de stenar som låg längs strandkanten. Vatten sköljde hon över sitt ansikte, tvättade bort sina salta tårar. Ljudligt sörplade hon sig några klunkar med vatten, lät det svalka henne. Genast kände hon sig bättre. Hon blickade ner i det svarta vattnet, hennes spegelbild blickade tillbaka på henne, hennes egna bruna ögon. Hennes mörkt bruna hår låg rakt och blankt kring axlarna. Hennes ljusa hy vanpryddes av en stor röd cirkel där grevinnans hand hade träffat, fortfarande sved skinnet. Huden runt ögat bredvid skiftade svagt i blålila. Åtanken på grevinnan fick flickan att rysa av obehag. Aldrig skulle hon sätta sin fot på deras mark igen.

En lång stund begrundade flickan sitt utseende, tänkte på sin mor och far, på sina syskon som hon lämnat hemma. Natten närmade sig med stormsteg, fick skogen att mörkna och en nattfågel sjöng ut sin klagande visa. Kylan kröp allt närmare inpå hennes kläder, hotade att göra henne helt nedkyld. Matt tittade hon mot väst. Solens sista strålar kastade ett slutgiltigt guldrosa ljus över omgivningen. Hon borde ge sig av innan hon frös ihjäl. Flickan gav sin egen spegelbild en sista blick. Problemet var att hennes spegelbild inte var kvar där, istället kunde man skymta en annan flicka, en flicka med lysande händer och lysande ögon, ett ljus likt solens strålar. Panikslaget reste sig flickan upp, vad var det hon såg? Hon tänkte inte ta reda på det, utan snabbt gav hon sig därifrån.

I öst gick månen upp.

Jag vet att det finns en del konstiga ordval och så… men jag orkar inte ändra dom i den här texten, utan gör det endast i originalet på min dator :P

Putt! :)

putteliputtar :D

Putt igen.. vill jättegärna ha lite mer konstruktiv kritik :)

WoW, värkligen otroligt! jättebra beskrivning, fär verkligen en bild i huvudet! om du skulle skriva en bok eller flera och få dem tryckta skulle jag lungt köpa/läsa alla!!! =D skriv mera!

måleiskt

#33 vad menar du? :)

#32 tack så jättemkt! :D kul att höra!

Jag fick nästan lust att radera mina egna berättelser…. dem kan inte mäta sig med din skrivkonst! Mina ser hämska ut igenförelse med dinna…

#36 nejnej, det får du inte göra! :O hur gammal är du??

12 år.. =P ganska oslipad, he, he… Många säger att jag skriver som en vuxen.. VISST!

#38 vill du veta en sak? :P jag skrev  väldigt likt dig när jag var 12 år, som inte är någon ålder i skrivsammanhang. Jämfört med många jämnåriga är du waaaay better.

 Här är en text jag skrev som 12åring :P Jag har fortsatt med berättlesen, den är runt 21 sidor.

Skrivandet har kommit i perioder, med flera års mellanrum.. Men jag har valt att inte ändra på det gamla, då jag tycker att det är kul o se hur man själv har utvecklats genom åren!

AMELIA! DU MÅSTE SKYNDA DIG! skriker mamma genom duschdraperiet.

- Ja! Jag ska! svarar jag argt.

Klockan är bara 7.34, skolan börjar klockan 8.00, ändå skriker hon att jag ska skynda mig! Själv är hon försenad med tio minuter! tänker jag argt.

- Sablar också! svär jag och ser på det rosa sträcket på kinden.

- Vad säger du gumman? frågar mamma och tittar ut ur duschen.

- Inget! säger jag och torkar snabbt bort läppglanset. Måste gå till skolan nu! säger jag och går ut ur badrummet.

Men istället för att gå till cykelstället nere på gården vänder jag mig om och går upp på vinden. Det brukar jag göra när jag känner mig deppig, och det gör jag nu. På vinden är det som vanligt mörkt och väldigt tyst. Jag sätter mig på en gammal fåtölj och blundar.

- Skönt, tänker jag och lutar mig ännu mer tillbaka i fåtöljen.

Men, så kan jag plötsligt inte koncentrera mig ordenligt och jag grips av en liten upptäckarlust. Först försöker jag glömma bort den, men den växer bara starkare. Jag sätter mig upp och tittar på vinden. Att jag aldrig sett hur mycket saker det finns där! Jag går bort till en gammal byrå och öppnar den första byrålådan. Där ligger det några dukar, inte så speciellt roligt. Jag stänger lådan och öppnar den andra. Där ligger det ett litet skrin, det ser ut som om det är gammalt för det är dammigt, mycket dammigt! Jag öppnar skrinet och tittar in i det. Där finns en kedja med en stor drake, ca åtta cm lång. Den ser ut att vara av mässing eller guld. Ögonen är lysande gröna, nästan verkliga. Jag väger den i handen. Draken är tung. Försiktigt trär jag kedjan över huvudet. Med ens så mår jag riktigt illa. För att inte ramla ihop måste jag sätta mig i fåtöljen. Ännu en gång lutar jag mig tillbaka, men den här gången är det för att jag inte skall svimma. Tröttheten sköljer över mig, det känns som om jag sprungit ett helt maratonlopp. Jag blundar, och så somnar jag.

Det är ganska kallt. Jag känner att jag fryser. Omkring mig är det ett rum med väggar av sten. Jag vänder mig om, där står en spegel. Förskräckt tittar jag in i den och upptäcker att det inte är jag som står där, utan en kvinna i 20 årsåldern med långt brunt hår, smaragdgröna ögon och på huvudet har hon en krona med smaragder. Klänningen hon har på sig är lika grön som ögonen. På bröstet hänger en drake, av guld. Den blänker i ljuset som sipprar in igenom ett fönster högt upp. Plötsligt bränner det till. Draken ryker och glöder. Draken bränner hål på klänningstyget och en smärta, det känns som knivar som skär på bröstet. Kvinnan skriker och det gör jag också, som om det vore livet.

Med ett ryck vaknar jag. Jag skriker fortfarande. Men så förstår jag att det var en dröm, en helt vanlig dröm och slutar att skrika.

- Väldigt verklig, tänker jag och tittar på draken.

Men då kommer det konstiga, draken glöder som i drömmen! Dessutom är det ett stort hål på tröjan och det svider på bröstet. Jag lyfter på draken. På huden, ungefär på mitten av bröstkorgen är det ett brännmärke, format som en drake. Jag skriker ännu en gång och rusar ner för trappan.

In i badrummet rusar jag tar av mig smycket och häller vatten på märket. Det hjälper inte. Märket är fortfarande kvar. Förtvivlat letar jag reda på mammas täckkräm och lägger på ett ordentligt lager, det dämpar rodnaden tillräckligt för att inte synas på allt för långt håll. Jag bestämmer mig för att gå till skolan ändå, fast med en annan tröja.

Mmm, bra! Jag älskar drakar, mitt favorit fantasy djur! =D

heheh tack :) men du förstår vad jag menar va? Ganska likt, right? :P

nu var det ett tag sen jag lade upp en fortsättning, så för er som vill läsa, här är den! :D

Samantha slet blicken ifrån skärmen en sekund, fokuserade ögonen i taket. Försökte tänka. Vad skulle nu hända med flickan? Skulle hon ta sig hem till sin by, till sina föräldrar? Och hur skulle hon ta sig dit?

Hon skulle… Hon skulle kunna träffa några handelsresande på vägen. Och lifta med dom.

Samantha nickade åt sin egen idé. Handelsresande kändes helt rätt.

"Flickan sprang längs stigen i skydd av mörkret. Hon visste att snart skulle den större landsvägen korsa hennes stig. Där skulle hon kunna få lift med Ketanska handelsmän, som antingen var på hemresa, eller påväg till den stora höstmarknaden i Fairn. Hon bestämde sig för att försöka ta sig tid, till den stora vägen, kosta vad det kosta ville.

Kylan var mer påträngande nu än förut, och det knastrade under hennes fötter där hon gick. Hon hade ingen aning om hur länge hon gått, eller hur långt det var kvar till den stora vägen. Stigen hon förut rört sig på hade försvunnit i mörkret, nu fanns där bara träd, träd och åter träd. Ovanför henne, i alla fall vad hon kunde skymta mellan det täta lövverket, lyste stjärnorna i harmoni med en måne i nedan. De små stjärnorna och den tunna månen hjälpte inte flickan att se bättre i mörkret, stenar och grenar kom ständigt i hennes väg. Fy vad hon frös! Temperaturen var säkert nere under frysgrader, den iskalla luften stack henne överallt, i ansiktet, magen, armarna, fötterna. Snart måste hon ju komma fram, snart, snart… Vägen låg ju inte speciellt långt ifrån grevinnans hus. Hon hade rest på den många gånger när hon skulle uträtta något ärende i Fairn.

Det var fortfarande kallt. Benen tunga som bly. Hur skulle hon orka?

Ge inte upp nu! Jag ska hem till mor och far. Till syster, till bror… Tänk vad glada dom blir när de ser mig..! Ge. Inte. Upp.

Med en sista kraftanstränging öka flickan stegen, och då… Då såg hon en ljusning mellan träden, var det vägen? Stärkt av att målet kunde vara så nära började hon springa igen, men…"

Samantha stirrade på texten. Vad hade hon skrivit egentligen? Hade hon skrivit över huvudtaget? Tydligen hade hon gjort det. En massa meningar hade tagit form på datorskärmen, helt utan hennes vetskap. Och vad slutade det hela med; men..? Det skulle ju inte vara några men! Samantha hade ju bestämt sig redan, flickan skulle hitta ut från det där gudsförgätna stället och ta sig hem. Utan några "men". Lite förargad på sig själv tog Samantha bort ordet, för att byta ut det mot ett "och så framträdde vägen framför henne", men fingrarna vägrade lyda. Hela Samanthas kropp sade emot, hur mycket hon än kämpade lyckades hon inte radera det där lilla ordet. Det var en omöjlighet. Vad skulle hon skriva istället då? För att få det att passa ihop med "men"?

En snabb tanke om en handling flög genom hennes huvud.

"Nej, nej, det tänker jag inte skriva", skrattade hon åt sig själv. "Så taskig är jag inte." Konstigt nog var den handlingen mer rätt än någon annan mening i hela berättelsen. Den var äkta.

Motvilligt skrev Samantha ner orden, som fick avsluta stycket.

" Stärkt av att målet kunde vara så nära började hon springa igen, men just när hon kommit ut från skogen föll hon handlöst ner i ett bottenlöst hål. Förtvivlat försökte hon få fäste, men fötterna gled iväg under henne. Efter ett par minuters kamp mot det omöjliga gav hon upp. Det enda som fanns kvar var kyla och en fruktansvärd smärta."

Wow, längtar efter fortsättningen! :D Det enda jag reagerade på var nog ordet "lift" - det passar i Samanthas värld, men jag gillar det inte i den andra världen, som känns som en mer… fantasymedeltida värld. Annars sitter jag klistrad vid skärmen och väntar på mer! ;D

#43 tack du :) hm,, det har du rätt i… frågan är bara ; vad finns det för synonym med det ordet??

Jag skulle nog helt enkelt skriva "få åka med några handelsresande" eller något liknande. Däremot tycker jag att det passar att Samantha säger det, även om hon omformulerar sig i texten sedan :)

bra förslag :) Har ändrat det i originalet nu :P

Puttar upp igen

någon annan som har några synpunkter? :)

:D

Jag vill läsa mer, tror dock inte att jag kan ge mer feedback i nuläget ;D

#47 kul att du tycker det :D fortsättningen kommer, snart :P

Tårarna föll nerför hennes kind. Samantha kunde verkligen känna flickans smärta, som med vassa klor rev i bröstet, slet sönder hennes inre. Hon ville inte att något ont skulle hända flickan, hon ville inte veta vad som skulle hända! Hon ville inte skriva mer nu..! Ändå, ändå så gjorde hon det.

Det var en grupp av handelsresande som gjorde upptäckten. Männen hade precis gett sig av för dagen, pigga och glada i sinnet efter övernattningen, under natten hade de sovit i ett litet värdshus. De var inte många i gruppen; det var han som hade ull, den andre hade glasvaror och den sista sålde kryddor. Varje år reste de till Fairn för att sälja sina varor under Höstdagjämningen, då årets största marknad hölls på slottstorget. I år hade de råkat komma en vecka för tidigt, men det hade inte gjort något, människorna där var lika villiga att köpa deras varor som alltid.

Handelsmännen hade rest långt, ända ifrån Ketas, den näst största staden efter Fairn. Nu skulle de hem igen. Ketas låg i ett bra handelsområde; bara några kilometer ifrån grannlandet Mindrias huvudstad. Egentligen var det inte något hemtrevligt ställe att bo på, Ketas låg nämligen uppe bland Himlahöjderna, en bergskedja som sträckte sig ungefär 3000 meter upp i luften. På vintern ven vinden i stormstyrka runt husknutarna och snön låg som ett täcke, det kvävde allt liv som vågade sig ut. Det var ingen ovanlighet att människor blev instängda i sina hus i veckor. Iskall luft låg oftast kvar i 4-5 månader och kylde ner hela staden. På sommaren var vädret inte mycket bättre, snön låg alltid kvar och kylde på bergstopparna, medan snön som smälte rann i strida bäckar ner mot Nattklyftan. Alla hus som låg i staden var byggda på höga stengrunder, annars skulle husen bli överfyllda av vatten varje vår. Men, männen trivdes med sin hemstad, även om de nu reste runt i landet under ett antal månader.

”Tror ni att Kungen själv kommer till marknaden i år?” frågade den ene mannen till sina kamrater. ”Om han ens lever så länge, han var ganska risig för ett år sedan.” De andra männen nickade instämmande.

”Men det kommer ju alltid att finnas en kung, om inte Kungen överlever hösten så tar Prinsen över, gör han inte det?” Det var mannen med glaset som talade. Han red på en häst med ståtlig resning och glänsande svart hårrem. Mannen som sålde kryddorna körde en stark ponny, som drog på en liten vagn där handelsvarorna trängdes tillsammans med männens sovsäckar och proviant. Den siste mannen red i bredd med den svarta hästen, hans egen häst var ganska grov, brun och alldaglig. Alla tre var slitna av väder och vind. De var lika gamla, ungefär 30 år. Som små hade de lekt tillsammans i staden. Ansiktena var för en gångs skull rena och nyrakade, deras hår uppsatt med läderband. Den ene hade vackra spännen som höll hans mantel uppe. Det var bara för att hans kryddor varit mycket populära under året. Egentligen hade han kunnat skaffa en mycket ståtligare häst, en ännu finare än den glasförsäljaren hade, men han älskade sin ponny. Stoet var gammalt nu, över 15 år. Hon hade dragit alla kärror under männens resor, hon var en trogen vän. Mannen blickade in i skogen. Lövträden stod tätt, inte mycket av solljuset släpptes igenom. Diket som löpte längs vägen var vid den här årstiden fyllt av gyttjigt vatten, nu i den tidiga morgontimman kantades den av en tunn is hinna. I solens klara sken var vattnet en spegel upp mot den blåa himlen. Mannen följde diket under sin färd en stund, slappnade av. ”Herregud!” utbrast han. Stoet i vagnen tvärstannade. De andra männen tittade lite förvånat på honom.

”Vad är det?” frågade de. Men mannen hade andra tankar, han hoppade raskt av kuskbocken, tog några långa steg fram till diket, föll ner på knä.

”Åh herregud…” Händerna höll han för ansiktet. De andra männen hade nu också stannat och stigit av sina hästar. Nyfiket och förskräckt såg de ner i diket. Ett tygbylte låg där nere, halvt övertäckt av frost och gyttja. Mannen med glaset drog ett djupt andetag och satte sig bredvid den andre mannen. Stora tårar rullade ner för hans kinder. Med ett gemensamt krafttag vände de upp tygbyltet. En flickas tomma ögon stirrade på dem. Hennes läppar var blå av köld, hennes mörka hår hade frusit. En stor, blålila svullnad låg som ett täcke kring hennes ena öga. Den högra foten låg i en konstig vinkel.

”Hon är inte gammal.” sade han med glaset. ”Hon måste ha fallit i diket och brutit foten.” De andra nickade. Men hur hade hon ramlat i diket, hade hon inte sett det? I så fall hade det nog varit mörkt ute, kanske mitt i natten.

”Det är dårskap att vara ute när aftonstjärnan lyser, det är otur säger jag, otur!” Han andades hårt och flämtande. Ansiktet förvreds i en grimas och fler tårar letade sig ner för hans kinder. En av männen lade en hand på mannens axel.

”Ta det lugnt nu, vi hade inte kunnat hjälpa henne i alla fall. Det enda vi kan göra nu är att se till så att hon får ett värdigt slut.” Återigen nickade de andra männen i samförstånd. Med gemensamma krafter drog de upp flickan ur diket. Hon hade en vit klänning av linne på sig, och läderskor. Mannen med tyget tog ett av sina finaste silkestyger och virade det kring flickan, så att man inte kunde se hennes ansikte. De manade på sina hästar och begav sig till en kyrka, inte långt där ifrån. Den kvällen var det ingen som berättade glada historier kring lägerelden.

Fortsättningen! :)

puttar upp.. :)

puttar upp igen! :) någon som vill läsa fortsättningen? ^^

japp

Bussen stannade till, för en gångs skull hade den kommit tidigt till skolan. Barn och ungdomar klev ur, trängdes i den smala gången. Alla skulle tydligen av samtidigt. Samantha satt stilla och tyst i sätet. Hon väntade alltid tills ståhejet lugnat ner sig. När den sista personen stigit ur, i det här fallet tuffingen Adam, reste hon på sig och klev av bussen.

Ute var det kyligt, en tunn hinna frost på asfalten gjorde skolgården snorhal. Det var redan i slutet på September, dagarna hade försvunnit ut i tomma intet. Runt om Samantha återförenades kompisar med kramar, även om de träffat varandra dagen innan. Glatt hälsade de, för att sedan försvinna in i skolbyggnaden. Ingen hälsade på Samantha. Hon brydde sig inte, inte egentligen. Hon var alltid ensam, och hade alltid varit det också. Nu när hon gick i nian hade hon vant sig, även om det sved ibland. Särskilt nu på morgonen, när alla verkade ha någon de tyckte om. Relationen mellan Samantha och resten av klassen var komplicerad; hon var ensam och utanför ganska ofta, men hon var långt ifrån hatad. Hon var osynlig helt enkelt. Aldrig någonsin hade någon varit rent elak emot henne. Egentligen visste hon inte varför det blivit så, att hon var utanför. Hon var ganska söt, eller väldigt söt, hon gillade att prata med folk i normala fall… Men i skolan hade hon höga murar omkring sig, murar som hindrade henne från att intrigera med omvärlden.

Inne i skolan var ljudnivån hög och alla trängdes i korridoren. Samantha banade sin väg fram till skåpet, tog upp nyckeln och satte den i låset. Som vanligt klickade det till när låsningen släppte. Snabbt tog slängde hon in väskan och jackan. Med vana fingrar plockade hon fram en penna, sudd och de böcker hon skulle ha till lektionen. Hon gav klockan en snabb blick, 08.26. Lektionerna började inte förrän om 14 minuter. Vad skulle hon göra fram tills dess? Med lite eftertanke fattade hon tag i ett gammalt skrivblock som låg och skräpade i skåpets ena hörn. Sedan låste hon skåpet och flydde bort från korridorens trängsel.

Stegen styrde henne mot skolans toaletter. Hon ville helst bara vara ifred just nu. Skrivblocket tryckte mot hennes bröst, pennan i handen längtade efter att få skriva på pappret. Hela hon längtade efter att sjunka ner i sin värld igen.

Morgonsolens strålar silade tyst ner mellan de lövtunga grenarna. Daggen glänste i gräset och dimman från nattens kyla hade ännu inte lättat. Hon blickade ut över skogen, lutade sig långt över fönsterbrädet. I väst syntes den svaga siluetten av en halvmåne. Hennes ögonlock var blytunga av trötthet, och kroppen värkte i protest mot vakenheten. Hela natten hade hon varit uppe och studerat, prövat sig fram. I flera timmar hade blickat ner i en skål fylld till bredden med vatten, utan att se något annat än sin egen spegelbild. En suck smet förbi hennes läppar. Det var så meningslöst att ens försöka. Vad hade flera års forskning egentligen lett till? Fortfarande satt hon där, i samma torn, trots att hon läst hundratals böcker. Hon hade visserligen lyckats att samla på sig mer information, men vad hjälpte det? Ingenting. Hon suckade än en gång.

"Om jag någon gång kunde få ett genombrott!"

Det var skönt att skrika. Orden ekade ut över skogen nedanför, men ingen skulle höra dem. Tornet låg långt ifrån närmaste gård, hon var ensam med vildmarken som sin enda kamrat. Hon vände sig in mot tornets väggar igen. Bokhyllorna som var uppsatta mot väggen svällde av böcker. Tjocka, läderinbundna pärmar var staplade ovanpå varandra, intryckta mellan hyllornas väggar. Genom årens lopp hade ett lager med damm samlats i ett lager över de mer oanvända böckerna.

Förutom bokhyllorna så fanns det inte mycket mer inredning i tornrummet. En madrass låg på golvet, täckt av en gammal yllefilt. Bredvid madrassen stod ett litet vaxljus, en svart stenskål fylld av vatten och så låg det ett antal böcker uppslagna på golvet. I ena hörnet hade tornets byggmästare klämt in en eldstad. Kvinnan var mycket tacksam över denne mycket smarta byggmästare. Trots att somrarna var varma, så var vintern iskall. Under de år som hon spenderat i tornet hade värmen ifrån elden många gånger räddat henne från att frysa ihjäl under vinterns kallaste nätter. Kvinnan svepte över golvet, bort mot madrassen. Tungt satte hon sig på den och lutade huvudet mot de räfflade stenblocken som väggen bakom henne bestod av. Hon suckade, och lät ögonlocken stängas; för första gången på flera timmar tillät hon sig själv att slappna av ordentligt.

Vad hade hon åstadkommit under natten? Ingenting. Vattnets blanksvarta yta hade vägrat förändra sig, trots att hon försökt väcka den magi hon visste fanns där. Kvinnan hade under årens lopp prövat sig fram med olika metoder; rökelse, besvärjelser, dekokter, blodsoffer… När hon tänkte på den sista sved det ohjälpligt till i henne högra hand, där ärret från det senaste försöket fortfarande lyste rött. Alla dessa ansträngningar hade inte gett det lilla minsta. Något stämde med all säkerhet inte, men vad det var… Det visste hon inte.

Tankarna virvlade runt ett tag i huvudet, innan kvinnan tillslut föll i en djup sömn.

putt

oj, såg inte förräns nu att någon puttat upp tråden

fortsättning!

Den dova klangen från katedralens klockor ljöd över Fairn. Prinsen lade ifrån sin gåspenna, synade dagens arbete. Han hade återigen fått läsa tiotals brev och sedan svarat på dem. Alla brev kom ifrån Slättpassagens vaktposter, befälhavarna där rapporterade att handelsmännen som kom ifrån öst var lika många som vanligt för årstiden och att inget ovanligt hade hänt. Handelsmännen var förhoppningsvis på väg till Fairn för den stora marknaden. Det var viktigt att tillräckligt många handelsmän kom, utan deras varor skulle handeln i Fairn och i många kringliggande städer dö ut. Handelsmännen importerade varor som pälsar, vax, exotiska kryddor och honung, även livsnödvändiga saker som ljus och salt. Några handelsmän kom långväga ifrån, de hade med sig vackra tyger och kuriosa att sälja. Allt detta var inför den stundade vintern. Hösten var i antågande, på slottet skulle många tunnor med fisk från Siambukten saltas in, nya, varma kläder skulle sys, sedan var det slakt av grisarna och tjurarna, syltning av bär och frukt, hundratals vaxljus skulle stöpas. Prinsen hade ägnat många timmar åt att organisera inköpet av varor under Höstdagjämningen, eller, han hade snarare ordnat så att slottets personal (som var betydligt mer kunniga om vad som behövdes till slottet än Prinsen själv) skulle ha tillräckligt pengar till att köpa varorna.

Efter några minuter tystnade klockorna. Människor ute på gatorna skyndade sig att ta sig in i husen, klockorna var en uppmaning om att aftonstjärnan snart gick upp. Lyckades man inte ta in sig när aftonstjärnan började synas skulle det betyda död och otur för ens närmaste, inte minst för en själv. Prinsen mindes sin faders ord om de gamla traditionerna som utgjorde grunden för denna vidskepelse. Han skakade på huvudet och skrattade lite åt tanken. Tänk vilken omättlig lust på övernaturliga förklaringar som människan hade. Han hade minsann hört berättelserna som berättats bland personalen. De handlade om barn som blivit tagna av mytologiska väsen, troll och älvor. Och så det här med aftonstjärnans förbannelse, såklart. Enligt sägnen var det farligt att vistas ute när aftonstjärnan eller morgonstjärnan syntes. Det visste alla. Däremot var det svårt att hålla koll på tider och ifall man var fattig och inte ägde någon klocka, och av den anledningen ringde alltid Katedralens klockor fem minuter innan uppgångarna och tre gånger efter nedgångarna.

Prinsen var inte skrockfull, inte det minsta, men ändå höll han sig snällt inne när klockorna som vanligt sjöng in natten, i alla fall när han var hemma. När han varit ute på jakt hade han vistats ute många gånger när afton och morgonstjärnan skinit på himlen, utan att någon olycka drabbat honom.

Prinsen gäspade trött och blickade ut genom fönstret. En orangegul måne steg upp över de mörka fälten. Det var nymåne, en smal strimma av ljus på himlen. Bakom den fanns den mörkt turkosa natten, evigheten. Små silvriga punkter var utströdda på himlavalvet, fortfarande så pass svaga att man knappt kunde skönja dem.

Drömamuletten låg fortfarande i prinsens ficka, den som han hade fått av sin amma, bara några dagar tidigare. Visst hade hon pratat om att han skulle öppna den när det var nymåne? Försiktigt tog han upp amuletten och granskade den noggrant.

Diamanten glödde onaturligt, spred sitt sken över safirerna. Med lite god fantasi, tyckte prinsen att diamanten nästan påminde om månen och safirerna himlen… Vilket bara måste vara en synvilla. Skulle den här biten av metall och mineral kunna vara magisk? Den hade i alla fall inga synbara krafter och inget annat tydde på att det var ett magiskt föremål som han höll i handen. Egentligen väntade sig inte prinsen att något skulle hända, det var ologiskt, onaturligt. Hur kunde han, ett barn av vetenskapen, tro på något sådant som magi? Under sina barndomsår hade Prinsen haft en fenomenal lärare som lärt honom allt han kunde om naturlagarna och matematik. Prinsens lärare hade dött av lunginflammation under den sista vintern. Trots att läraren hade blivit mycket äldre än en vanlig bonde, så hade dödsbudet kommit chockartat. Prinsen sörjde sin vise lärare mycket, han var en av de få människor Prinsen verkligen litat på, förutom sin amma och hans egen far. Att nu hans far också höll på att lämna jordelivet var hjärteslitande. Sorgen rev i honom, eländet tycktes aldrig ta slut. Hur skulle en liten amulett lindra den sorg han kände? Med tunga steg gick Prinsen ut ur arbetsrummet. Hans sovrum låg en bit längre bort i samma korridor som kontoret låg i.

Prinsen älskade sitt rum, han hade haft det ända sedan han var liten pojke. Ett gigantiskt fönster blickade ut mot staden, mot Fairn. Slottets sjö glittrade i den orangea månens sken, dess nattsvarta vatten tycktes vara bottenlöst. Den kungliga trädgårdens ståtliga trädkronor gungade svagt i vinden, sträckte ut sina grenar mot himlen.

Snabbt och lätt bytte prinsen om till sina nattkläder, kröp ner under sin sängs täcke. Han tände ett litet stearinljus som stod på nattduksbordet och lät den lilla lågan sprida ett mjukt sken kring hans sängplats. Elden i eldstaden sprakade och kastade fladdrande skuggor upp mot väggarna. Prinsen tog fram amuletten och tittade åter igen på den i skenet från ljuset. Det fanns en låsmekanism på ena sidan av berlocken. Sirliga gravyrer trädde fram i skenet, en nymånes konturer glänste där på sidan. Blå linjer slingrade sig likt blomrankor runt safirerna, bildade underbart vackra mönster. Försiktigt tryckte Prinsen på låset, och med ett litet gnisslande öppnades berlocken. Ett moln av glittrande dammkorn dansade iväg i luften och försvann. Annars var det helt tomt i berlockens hålighet. Prinsen suckade, vad hade han förväntat sig? Och vad var det hans amma hade sagt egentligen? Någon ramsa som han antagligen skulle rabbla upp innan han lade amuletten under sin kudde. Hur gick den nu igen?

"En måne är så ung, så ny…" Hur gick det sen? Febrilt tänkte han efter. Just det.

"Visa den när dagen gryr."

Lätt road lade han drömamuletten under kudden, släckte stearinljuset på nattduksbordet, och somnade.

vill gärna höra fortsättningen :d

#57 vad roligt att du vill det :) vad tyckte du om novellen annars då? :D

Hjärtat dunkade i bröstkorgen. Tvärt satte sig Samantha upp, stirrade runt omkring i rummet. Det var mörkt ute, och klockradion visade att klockan var halv tre på natten. En orange nymåne spred sitt spöklika ljus över de tysta markerna, fick allt att likna en sorgsen tavla. Samantha försökte släppa det hon sett, något helt overkligt. Det var inte någon mardröm, eller jo det var det, men ändå inte. Det var inte en sådan mardröm där man blir jagad av ett hemskt monster, eller blir instängd eller något annat i den klassiska mardrömsstilen, men ändå var det här det värsta hon varit med om. Allt hade varit så svart, svartare än en mulen vinternatt. Efter bara några sekunder i det totala mörkret hade hon sett ett ljussken. Det klara, vita ljuset hade närmat sig, försökte komma henne nära. Samantha hade gjort allt för att hålla det borta, men när det sakta men säkert närmade sig, märkte hon att det inte var enbart ljus, en solid massa dolde sig i skenet. När det bara stod någon meter ifrån henne kunde hon se… En man, en ung man stod därinne i det som lyste. Han hade mörkt hår som gick ner över öronen. Kläderna var gammalmodiga, mycket gammalmodiga. Han hade på sig en brun skinnväst i mjukt läder, under hade han en vit bomullsskjorta. Byxorna var åtsittande, gjorda av brunt tyg. Han hade skinnstövlar som gick upp över vaderna. Ett bälte höll byxorna uppe, i bältet hängde en dolk. Det märkligaste med mannen var att trots hans enkla klädsel hade han en viss stolthet, pondus. Mannen hade makt, även om han just nu inte låtsades om det. Han var en ledare.

Mannen sträckte fram sin hand, blottade ett smycke.

”Vet du vad det här är?” frågade han. Rösten var likt ett eko i natten, svagt och nästan ohörbart, ljud som ingen borde höra.

Samantha stirrade på smycket han hade i handen, hon förstod att ljuset som omgav honom kom från den skimrande berlocken.

”Jag vet inte”, svarade hon honom. ”Jag vet inte vad det där är.”

Hjärtat slog snabbare och hårdare inuti Samantha, paniken började tveklöst sippra fram.

”Jag vet inte vad det är, vem du är.”

Mannen tittade sorgset på henne, naglade fast hennes blick.

”Inte ens jag vet vem jag själv är längre.”

Sedan tog han ett steg närmare, och ett till, fortfarande med handen utsträckt.

Samantha försökte backa, komma ifrån den där styggelsen och försvinna, men hon var som fastkedjad, hon kunde inte röra sig en millimeter. Sakta men säkert svävade smycket upp i luften och ljuset rörde sig sakta bort ifrån mannen, istället omgav ljuset henne.

”Förstår du nu?”

Samantha kunde inte svara, hon var alldeles för rädd. Fragment av minnen från okända platser, bilder av någon som tittade i en spegel, fick sitt hår borstat, en vitglödgad vrede, rädsla, en man med grymma, kalla ögon, en sjuk gubbe i ett palats… Och mannen som nu stod framför henne, sittandes bredvid den sjuke gubben. Allt detta, och mycket, mycket mer, utspelade sig i ljuset. Det var alldeles för mycket. Samantha greppade tag om berlocken och svingade med all sin kraft ner den i golvet. Vackert snidad metall, ädelstenar och diamanter åkte ner i golvet med förödande resultat, allting krossades på mindre än ett ögonblick.

Mannen framför henne såg förskräckt ut, munnen var halvt stängd och ögonen vidöppna.

”Vad har du gjort, du har..” Längre kom han inte. Ett vrål som från ett vattenfall ljöd i den mörka rymden, ljuset från berlocken slocknade för en sekund, för att sedan explodera, svepte med sig allt.

Samantha var förstenad, resterna av berlocken och alla bilder pulvriserades på ett ögonblick till miljontals små dammkorn.

Vad har jag gjort?

#57 vad roligt att du vill det :) vad tyckte du om novellen annars då? :D

Hjärtat dunkade i bröstkorgen. Tvärt satte sig Samantha upp, stirrade runt omkring i rummet. Det var mörkt ute, och klockradion visade att klockan var halv tre på natten. En orange nymåne spred sitt spöklika ljus över de tysta markerna, fick allt att likna en sorgsen tavla. Samantha försökte släppa det hon sett, något helt overkligt. Det var inte någon mardröm, eller jo det var det, men ändå inte. Det var inte en sådan mardröm där man blir jagad av ett hemskt monster, eller blir instängd eller något annat i den klassiska mardrömsstilen, men ändå var det här det värsta hon varit med om. Allt hade varit så svart, svartare än en mulen vinternatt. Efter bara några sekunder i det totala mörkret hade hon sett ett ljussken. Det klara, vita ljuset hade närmat sig, försökte komma henne nära. Samantha hade gjort allt för att hålla det borta, men när det sakta men säkert närmade sig, märkte hon att det inte var enbart ljus, en solid massa dolde sig i skenet. När det bara stod någon meter ifrån henne kunde hon se… En man, en ung man stod därinne i det som lyste. Han hade mörkt hår som gick ner över öronen. Kläderna var gammalmodiga, mycket gammalmodiga. Han hade på sig en brun skinnväst i mjukt läder, under hade han en vit bomullsskjorta. Byxorna var åtsittande, gjorda av brunt tyg. Han hade skinnstövlar som gick upp över vaderna. Ett bälte höll byxorna uppe, i bältet hängde en dolk. Det märkligaste med mannen var att trots hans enkla klädsel hade han en viss stolthet, pondus. Mannen hade makt, även om han just nu inte låtsades om det. Han var en ledare.

Mannen sträckte fram sin hand, blottade ett smycke.

”Vet du vad det här är?” frågade han. Rösten var likt ett eko i natten, svagt och nästan ohörbart, ljud som ingen borde höra.

Samantha stirrade på smycket han hade i handen, hon förstod att ljuset som omgav honom kom från den skimrande berlocken.

”Jag vet inte”, svarade hon honom. ”Jag vet inte vad det där är.”

Hjärtat slog snabbare och hårdare inuti Samantha, paniken började tveklöst sippra fram.

”Jag vet inte vad det är, vem du är.”

Mannen tittade sorgset på henne, naglade fast hennes blick.

”Inte ens jag vet vem jag själv är längre.”

Sedan tog han ett steg närmare, och ett till, fortfarande med handen utsträckt.

Samantha försökte backa, komma ifrån den där styggelsen och försvinna, men hon var som fastkedjad, hon kunde inte röra sig en millimeter. Sakta men säkert svävade smycket upp i luften och ljuset rörde sig sakta bort ifrån mannen, istället omgav ljuset henne.

”Förstår du nu?”

Samantha kunde inte svara, hon var alldeles för rädd. Fragment av minnen från okända platser, bilder av någon som tittade i en spegel, fick sitt hår borstat, en vitglödgad vrede, rädsla, en man med grymma, kalla ögon, en sjuk gubbe i ett palats… Och mannen som nu stod framför henne, sittandes bredvid den sjuke gubben. Allt detta, och mycket, mycket mer, utspelade sig i ljuset. Det var alldeles för mycket. Samantha greppade tag om berlocken och svingade med all sin kraft ner den i golvet. Vackert snidad metall, ädelstenar och diamanter åkte ner i golvet med förödande resultat, allting krossades på mindre än ett ögonblick.

Mannen framför henne såg förskräckt ut, munnen var halvt stängd och ögonen vidöppna.

”Vad har du gjort, du har..” Längre kom han inte. Ett vrål som från ett vattenfall ljöd i den mörka rymden, ljuset från berlocken slocknade för en sekund, för att sedan explodera, svepte med sig allt.

Samantha var förstenad, resterna av berlocken och alla bilder pulvriserades på ett ögonblick till miljontals små dammkorn.

Vad har jag gjort?

#57 vad roligt att du vill det :) vad tyckte du om novellen annars då? :D

Hjärtat dunkade i bröstkorgen. Tvärt satte sig Samantha upp, stirrade runt omkring i rummet. Det var mörkt ute, och klockradion visade att klockan var halv tre på natten. En orange nymåne spred sitt spöklika ljus över de tysta markerna, fick allt att likna en sorgsen tavla. Samantha försökte släppa det hon sett, något helt overkligt. Det var inte någon mardröm, eller jo det var det, men ändå inte. Det var inte en sådan mardröm där man blir jagad av ett hemskt monster, eller blir instängd eller något annat i den klassiska mardrömsstilen, men ändå var det här det värsta hon varit med om. Allt hade varit så svart, svartare än en mulen vinternatt. Efter bara några sekunder i det totala mörkret hade hon sett ett ljussken. Det klara, vita ljuset hade närmat sig, försökte komma henne nära. Samantha hade gjort allt för att hålla det borta, men när det sakta men säkert närmade sig, märkte hon att det inte var enbart ljus, en solid massa dolde sig i skenet. När det bara stod någon meter ifrån henne kunde hon se… En man, en ung man stod därinne i det som lyste. Han hade mörkt hår som gick ner över öronen. Kläderna var gammalmodiga, mycket gammalmodiga. Han hade på sig en brun skinnväst i mjukt läder, under hade han en vit bomullsskjorta. Byxorna var åtsittande, gjorda av brunt tyg. Han hade skinnstövlar som gick upp över vaderna. Ett bälte höll byxorna uppe, i bältet hängde en dolk. Det märkligaste med mannen var att trots hans enkla klädsel hade han en viss stolthet, pondus. Mannen hade makt, även om han just nu inte låtsades om det. Han var en ledare.
Mannen sträckte fram sin hand, blottade ett smycke.
"Vet du vad det här är?" frågade han. Rösten var likt ett eko i natten, svagt och nästan ohörbart, ljud som ingen borde höra.
Samantha stirrade på smycket han hade i handen, hon förstod att ljuset som omgav honom kom från den skimrande berlocken.
"Jag vet inte", svarade hon honom. "Jag vet inte vad det där är."
Hjärtat slog snabbare och hårdare inuti Samantha, paniken började tveklöst sippra fram.
"Jag vet inte vad det är, vem du är."
Mannen tittade sorgset på henne, naglade fast hennes blick.
"Inte ens jag vet vem jag själv är längre."
Sedan tog han ett steg närmare, och ett till, fortfarande med handen utsträckt.
Samantha försökte backa, komma ifrån den där styggelsen och försvinna, men hon var som fastkedjad, hon kunde inte röra sig en millimeter. Sakta men säkert svävade smycket upp i luften och ljuset rörde sig sakta bort ifrån mannen, istället omgav ljuset henne.
"Förstår du nu?"
Samantha kunde inte svara, hon var alldeles för rädd. Fragment av minnen från okända platser, bilder av någon som tittade i en spegel, fick sitt hår borstat, en vitglödgad vrede, rädsla, en man med grymma, kalla ögon, en sjuk gubbe i ett palats… Och mannen som nu stod framför henne, sittandes bredvid den sjuke gubben. Allt detta, och mycket, mycket mer, utspelade sig i ljuset. Det var alldeles för mycket. Samantha greppade tag om berlocken och svingade med all sin kraft ner den i golvet. Vackert snidad metall, ädelstenar och diamanter åkte ner i golvet med förödande resultat, allting krossades på mindre än ett ögonblick.
Mannen framför henne såg förskräckt ut, munnen var halvt stängd och ögonen vidöppna.
"Vad har du gjort, du har.." Längre kom han inte. Ett vrål som från ett vattenfall ljöd i den mörka rymden, ljuset från berlocken slocknade för en sekund, för att sedan explodera, svepte med sig allt.
Samantha var förstenad, resterna av berlocken och alla bilder pulvriserades på ett ögonblick till miljontals små dammkorn.
Vad har jag gjort?

Jag tycker du skriver på ett bra och fängslande sätt.. Jag tror att du i första hand faktiskt ska sikta på att försöka bara att fortsätta skriva och inte haka upp dig så mycket på detaljer utan att bara försöka fortsätta skriva tills du har ett första utkast klart. Inte fören då tycker jag du ska läsa genom noga vad du skrivit och ändra det du inte är nöjd med. Sen när du gjort det så kan du ge den till vänner eller ja någon annan som kan läsa genom den grundligt och ge dig konkreta synpunkter och även skriva i marginalen å det är lätta att glömma småsaker om man inte skriver ner dessa på en gång. :)

Jag vill helt enkelt bara få höra mer om vad som händer och tänker inte gå in på smådetaljer då det är så lätt att älta det istället för att skapa historien som faktiskt är det viktigaste..

Nu blev det ett lite långt inlägg. Men hoppas du fick ut något av det jag skrev. Tänker fortsätta läsa din historia och ger dig gärna mer kritik när du skrivit klart om du vill :)

Lovar att komma och spöka om du slutar skriva .. Bu!

#61 Tack för din kommentar! :) Det är så jag brukar skriva. Det blir sällan perfekt från början, och den text jag först skrev läser jag igenom många gånger, och ändrar en massa varje gång jag läser. Sedan när jag tycker att det verkar vara okej (alltså att jag kan visa det för andra) brukar jag fråga om detaljerna, typ grammatik och ordval. Eller om det finns någon mening som är helt knäpp. Den här texten som jag la upp senast den är över 1 år gammal och redigerad ett antal gånger , om man säger så. Blir aldrig nöjd med det jag skriver, hittar småsaker hela tiden!

Därför får du gärna ge mig förslag på hur texten kan bli bättre, eftersom att det här inte är något utkast :)

Det låter bra det.. Då ska jag hålla bättre utkik i fortsättningen. Bara att forstätta då du skriver riktigt bra..

Stor uppdatering pågång! :D

En krusning for över vattenytan. Hade hon sett fel? Nej, det var definitivt något på gång. Små vibrationer for över det nattsvarta, förvred spegelbilden av hennes ansikte, som lyste förväntansfullt. Kvinnan kände hur hoppet steg för varje sekund, tänk om, tänk om det äntligen blev så som hon alltid hoppats på! Att hon skulle få en glimt av…

Nästan som av en förbannelse stannade det oroliga vattnet upp, och på ett ögonblick var allt lugnt igen.

Nej! Det kan inte vara slut, inte nu..!

Hennes högra knytnäve knöt sig hårt, hon märkte hur förtvivlan började sippra fram igen. Samma förtvivlan som hon alltid hade efter en resultatlös natt. Den här skulle väl inte vara annorlunda, antagligen var krusningen orsakad av vinden… Och inget annat.

Snälla, snälla rara… Jag ber dig.

Vattnet var lika mörkt och lugnt som det varit innan krusningarna börjat.

Hon spenderade ytterligare en timme vid skålen, innan hon tillslut gav upp. Ingenting hade hänt, men vad hade hon förväntat sig? Efter alla dessa år borde hon ju lärt sig att inte bli så besviken över att inget hänt. Hon visste trots allt att uppdraget i stort sett var omöjligt. På något ostadiga ben ställde hon sig upp och sträckte ut armarna högt ovanför sig. Det var en påfrestning för kroppen att sitta ner en hel natt, och nu behövde hon få en stunds avkoppling.

Som alltid ställde hon sig i tornets fönster och betraktade soluppgången. Vid den östra horisonten började solen gå upp; himlen var där lysande turkos och ett smalt gyllengult streck av solstrålar avtecknade sig mot trädens kronor. Morgonstjärnan, eller Freyia, som hon brukade kalla den, kunde man nu börja skönja. Hon var inte rädd för att Morgonstjärnan, eller aftonstjärnan (Hon visste att de var samma stjärna. Det hade hon läst i en av astronomiböckerna som trängdes i bokhyllorna), utan hon trodde mer på en av de äldsta sägnerna. Enligt den var Morgonstjärnan Kärlekens gudinna, en underbar kraft som hjälpte alla.

Kvinnan log. Det var en betydligt vackrare bild av morgonstjärnan, än den olycksaliga bilden som dagens folk hade i huvudet.

Medan hon stod där och betraktade den uppvaknande världen utanför lade hon inte märke till det lilla ljus som tänts på botten av det mörka svarta vattnet i skålen.

Klockan var 11 på morgonen när Samantha äntligen vaknade. Lakanen hade vridits omkring henne, och huvudet låg inte längre på huvudkudden där det hörde hemma. Yrvaket satte hon sig upp, försökte klura ut varför inget såg ut som vanligt. Det tog ett par minuter innan förvirringen lättade, innan hon förstod att hon låg åt fel håll i sängen. Med tungt huvud steg hon upp ur sängen och rättade till lakanet. Tankarna flög igenom huvudet, hon hade drömt så mycket konstigt på natten. Den där amuletten, mannen med den där blicken… Hon tvärstannade. Var hade hon sett honom förut? Hon visste bestämt att hon sett honom, någonstans. Men nej, det gick inte att komma på vem det var. Samantha suckade. Hon fick lämna det för stunden, förmodligen skulle hon komma på det snart. Samantha hade svårt för ansikten, hon kunde komma ihåg vad folk hette och så, men när hon skulle peka ut vem någon var på ett kort kunde det vara i stort sett omöjligt. Det var en stor anledning till varför hon inte orkade bry sig om de som gick i hennes klass. Att inte ens kunna namnge personer hon spenderat flera år tillsammans med, det var något hon inte ville utsätta sig för.

”Är du uppe nu gumman?”

Samanthas mamma stack sitt huvud genom dörröppnignen.

”Du sov väldigt länge idag. Var det skönt?”

”Joo… Jo, det var det.”

”Bra! Kom nu och ät fruktost, innan pappa plockar in allt.” Hennes mamma log. Kunde hon inte se ringarna under ögonen? Eller ignorerade hon dem bara? Samantha förstod henne inte. Hela hon måste ju se ut som ett vrak, efter den oroliga natt hon haft.

”Visst.”

Mamman vände om och gick nerför trappen igen. Samantha började leta fram några hyfsade kläder, ett par jeans och ett rosa linne hon haft i evigheter blev det den här gången. Sedan gick hon och ställde sig framför spegeln.

Precis som hon trodde. Hela hon var en enda stor röra just nu, trots bytet av kläder. Håret var ihoptrasslat i en stor tova på höger sida, halva högra ögonbrynet pekade åt fel håll, och under ögonen skymtades hundratals tunna blodådror.

Hon suckade, försökte reda ut håret med fingrarna. Det visades sig snart vara omöjligt, så hon slet åt sig en hårsnodd och gjorde en knut av trasslet istället. Snabbt rättade hon till ögonbrynet och gnuggade ut en klick concealer under ögonen. Det fick duga, nu såg hon i alla fall inte ut som en zombie från ”Zombiernas återkomst” längre.

När Samantha kom ner till köket stod fil, flingor, skålar, bröd, skinka, ost och smör framdukat på bordet. Hennes pappa, Ulf, var i 45-årsåldern satt på en stol och drack kaffe medan han läste morgontidningen.

”Godmorgon, godmorgon.” sade han med näsan kvar bland trycksvärtan. ”Sovit gott?”

”Mmmh…”

Samantha sträckte sig efter en mandarin som låg i en korg på bänken.

”Jag går upp och skriver en stund, okej?”

”Visst visst, gör det du. Det är roligt att du utnyttjar din talang.”

Samantha suckade. Han brydde sig inte alls, hon hörde det på rösten. Det fanns inget uns av entusiasm i den, och tonfallet var monotont. Han brydde sig mer om det som hände ute i världen än i hans eget hem.

Med snabba fingrar skalade hon av det tunna skalet på mandarinen och slängde det i komposten. På bara en halv minut var hon uppe på sitt rum igen, uppe vid datorn, vid räddningen. Hon satte sig skrivbordsstolen och lät den snurra ett varv. Hon hade älskat att göra så när hon varit liten; snurrat varv på varv på varv tills hon blivit alldeles yr i huvudet, vilket var en av den bästa känslorna hon vetat då. På marknadsdagar hade hon tagit första bästa tillfället att få åka i någon av snurrkarusellerna. Hennes mamma hade motvilligt betalat alla biljetter i alla år, ända tills för fem år sedan. Samantha rös till av minnet. När hon var 11 år hade hon och hennes mamma åkt till Gröna Lund i Stockholm. Samantha hade varit eld och lågor, hon hade aldrig varit på ett riktigt nöjesfält förut, och hon hade aldrig åkt en bergochdal-bana. Väl framme hade det varit svårt att bestämma vilken karusell hon skulle åka först.

”Jag vill åka den stora bergochdalbanan först, mamma!”

”Men gumman, ska vi inte ta och åka något lite mer mammavänligt till att börja med?”

Samantha skrattade.

”Jo, okej då. Men vilken karusell ska vi ta då?”

”När jag var liten åkte vi alltid den där snurrgungan först, innan vi åkte något annat. Jag och mina syskon var här ganska ofta förstår du.”

Samantha nickade, hennes föräldrar var båda uppvuxna i Stockholm.

Med bestämda steg styrde hennes mamma mot snurrgungan. Det var inte en stor karusell, den var knappt 3 meter hög och rund i formen. Under den hängde det ett flertal gungor fastsatta i kättingar. När karusellen började snurra höjde den sig ytterligare en eller två meter över marken, och svingade ut gungorna flera meter ut över kajkanten, där karusellen för länge sedan hade byggts.

Kön var lång, så Samantha ägnade sin ofrivilliga fritid till att studera karusellen noga. För varje varv blev hon mer och mer sugen på att åka, och när hon bara var en åktur ifrån att komma ombord kröp det bokstavligen under skinnet på henne. När det äntligen var hennes tur sprang hon upp på plattformen och satte sig på en av gungorna längst ut. Hennes mamma satte sig i gungan bredvid.

”Knäpp fast dig ordentligt, gumman!”

”Japp! Fixat och klart!”

Inte långt senare började karusellen sakta men säkert snurra. En pojke i Samanthas egen ålder satt framför henne och gungade sakta i sidleds. Han verkade otålig. När karusellen började ta fart skrek han av upphetsning. Samantha kunde se att han lutade sig över kanten på gungan, försökte komma så horisontellt mot vattnet som möjligt.

”Du ska nog inte göra sådär!” ropade Samanthas mamma till pojken. ”Det kan vara farligt!”

Pojken brydde sig inte. Mer och mer lutade han sig över kanten, samtidigt som karusellen verkligen fått upp farten och nu svängde ut gungorna flera meter över vattnet.

”Hallå, gör inte sådär då!” ropade hennes mamma igen, som nu faktiskt lät lite panikslagen. Fortfarande brydde sig inte pojken.

Kniiirrrk.

Under ett par sekunder stod tiden stilla. Knäppet som höll säkerhetslinan fast på gungan brast. Det gick för fort för att pojken skulle kunna hinna reagera, och med ett kvävt skrik föll han ur, tumlade ner mot den krusiga vattenytan, som snabbt närmade sig.

Samantha ruskade på huvudet. Tillbaka till verkligheten. Hon ville inte tänka på den där dagen. Men hur än hon försökte koppla bort minnet kunde hon inte ignorera ljudet av skrikande människor och det vinande ljudet av sirener. På skrivbordet hade datorn vaknat till liv, äntligen kunde hon få tankarna på annat håll. Vad skulle hon skriva idag? Vad hade hon skrivit sist egentligen..? Snabbt öppnade hon dokumentet hon skrivit. Idag hade hon skrivit i 3 månader, och historien hade växt till dryga 40 sidor. Det var det längsta hon skrivit hittills. Egentligen kunde hon inte förstå vad allt kom ifrån, hon brukade inte reflektera så mycket över det hon skrev heller. Vissa kvällar hade hon ”vaknat upp” och upptäckt att det gått 2 timmar sedan hon kollat på klockan, och att flera sidor med text hade dykt upp på skärmen, utan hennes vetskap. Att få dessa minnesluckor oroade henne inte, men det var obehagligt att upptäcka hur många timmar av hennes vakna tid försvunnit upp i intet. Skolarbetet började sacka efter också, trots att det var oktober och snart höstlov, hade hon inte varit speciellt fokuserad i skolan, i vanliga fall brukade hon vara ganska skärpt på höstkanten. Istället för att lyssna på lärarna under lektionerna hade Samantha suttit och skrivit i sitt block, det tjocka blocket som snart var fullt av ord. Lärarna hade klagat, ringt till hennes föräldrar och försökt peppa henne, men inget verkade hjälpa. Snart skulle väl rektorn eller kuratorn lägga sig i också. Samantha rynkade på ögonbrynen och bet sig i läppen, höll hon verkligen på att tappa greppet? Fast, var detta verkligen värre än det hon brukade stå ut med? Hennes sociala liv hade varit en katastrof innan, och att vara fast i skrivandet varje dag gjorde inte saken bättre, men det var i alla fall något. Hennes liv hade varit totalt meningslöst innan, nu fanns det i alla fall något som gjorde henne glad, något som fyllde livet med färg. Ett litet leende drog i Samanthas läppar. Kanske, när hon blev klar, kunde hon publicera novellen som en bok, om den var tillräckligt lång? Hon suckade. Lika bra att läsa igenom det hon skrivit, bara för att kolla om något behövde redigeras.

Det hon skrivit kvällen innan innehöll inte så mycket av värde. Det mesta var om en ung liten pojke som lekt i vattenbrynet av en å på kvällskanten. Hans mamma hade blivit arg när hon upptäckte att sonen var ute trots att aftonstjärnan höll på att stiga upp. När hon barskt skulle dra upp sonen ifrån sanden, där han byggde en liten sandborg, hade hon stelnat till.

”Vad är det mor?” frågade sonen. ”Vad tittar du på?”

Modern stirrade mycket riktigt ner i vattnet alldeles förskräckt, för där på bottnen av ån syntes ett flickansikte, med lysande ögon.

Den där flickan igen!

Om inte minnesluckorna oroade henne gjorde den där flickan verkligen det. De senaste veckorna hade texterna som Samantha skrivit till största del handlat om människor som sett flickan, alltifrån enkla tiggare till riddare och adelsmän. Men, inget av det som hon skrivit hade känts viktigt. Det enda som kändes viktigt var den där flickan. Samantha kunde till och med se flickans glödande blick när hon stängde ögonen, så verklig var hon, flickan. Vem var hon? Vilken roll hade hon i historien? Ingen alls. Samantha visste inte varför hon skrev om henne, flickan fanns inte med i handlingen (en handling som inte ens existerade) och Samantha mindes aldrig att hon faktiskt skrev om flickan heller. Det var just därför flickan skrämde henne så. Det var bara när hon fick minnesluckor som hon skrivit om flickan, och det faktum att en av hennes karaktärer dött efter att ha sett de glödande ögonen… Hu. Samantha ville inte ens tänka på det. Om hon oroade sig mer skulle det förmodligen ge henne mardrömmar inatt också. Datorstolens hjul under henne skrapade i golvet när hon satte sig tillrätta, förberedde sig inför kvällens skrivande. Lika bra att börja.

Härligt att få läsa igen :) Vill gärna ha mer :)

Jag reflekterade lite över ordval på ett par ställen

knuten knytnäve - kanske låter det bättre med knuten hand?

hyfsade kläder - kanske är hyfsade ett lite väl allmänt ord och lite väl vardagligt i din text. Å andra sidan är det en ganska vardaglig passage i texten, så du kanske tycker att det ordet ska användas

Redigera texten - jag tycker att Redigera är ett lite för proffessionellt och vuxet ord för henne, ändra skulle vara bättre

Jättebra text fö. Mina påpekanden är bara små reflektioner som du kan fundera vidare på.

Puttar upp.

Kanske dags att skapa ny tråd? Är den här för lång att läsa, eller vad tycker ni?

Tråden börjar bli lång, skapa en ny tråd du. :) Om du vill kan du länka till din gamla tråd i början av det nya.

Har du gjort en ny tråd? Vad heter den?

Du skriver jätte bra bea, otroligt bra flyt och det känns som du skulle kunna vara precis som samantha, skrivandet går av sig självt och plötsligt vaknar du upp med minnesluckor. Det märks att det flyter på mycket bra och att du har inspiration.

Början var lite för plan för min del (såhär kan jag tänka om många publicerade, kända böcker), men det gjorde att när historien väl började så kastades man i magins värld vilket gav en effekt. Bekrivningen med fadern och sonen på berget är jätte vacker och att du har med historia gör det så djupt, det är sådär att man tror att det funnits på riktigt som när man läser Tolkien.

Jag ska läsa hela så snart jag får tid, det är ganska mycket, mer än jag någonsin fått ned och jag ser fram emot att gå djupare in i din värld, jag vet att det kommer vara en upplevelse!

Jag har inte gjort någon ny tråd än, hehe. Jag tycker inte att fortsättningen är riktigt hundra, så jag tror jag väntar med den ett tag.

Tack för berömmet Morfalum! Det värmer jättemycket! Jag har så svårt att se de här äldre delarna ur ett bra perspektiv, jag är så självkritisk och har läst dem alldeles för många gånger. Jag börjar till och med tröttna på mitt eget skrivsätt, vilket inte är alltför bra antar jag x)

Visst identifierar jag mig lite med Samantha. När jag fångas i en bok kan jag läsa flera dygn i sträck, och då lever jag och tänker jag utefter boken. Dess värld blir min, liksom. Den riktiga världen stänger jag ute och sen i efterhand kan jag komma på att någon har bett mig att göra något, eller pratat med mig.

Fast jag klagar inte. Att bli uppslukad på det sättet är en insperationskälla utan dess like, och inspiration behövs alltid! :)

Jag vet hur det är, jag är också väldigt självkritisk, till den grad att jag knappt får ner nåt. Men det gäller ju som du säger att man inte går tillbaka och tänker för mycket, tror inte jag iaf.

Finns en skit bra amerikans film som handar om skrivande, en svart, fattig kille blir upplärd av en känd vit, framstående författare. De möts liksom av en tillfällighet. Vid en punkt så säger den här författaren till killen när de sitter och skriver: "The key to writing is to just write".

Brukar tänka på det ibland, försöker ha det som motto när jag skriver haha XD Det fastnade liksom.

Jag ska läsa igenom allt det du skrivit, ger det mer rättvisa om jag läser igenom det på en gång, kommer man in i det mer. Då får du ett bättre utlåtande.

Mycket bra motto! För det är ju så, om man slutar skriva för att man inte gillar det man skriver, då är det ju omöjligt att skriva något bra också! :)

Jag väntar med spänning på det utlåtandet :)

Hej hittade precis denna mysiga sida!

Jag är 19år och håller precis på att publicera min egen bok så skulle gärna vilja slå ett slag för den :)

Det är en dikt/novellsamling som cirklar kring livsöden och problem i tillvaron. Den väcker många känslor och är mycket läsvärd!

För er som är intresserade så finns den på: https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=52439

// Emma

Välkommen! :) Det ska vi kolla in.

Bara ett litet tips, det här är en tråd som bea använder för att lägga upp sina texter. Vi brukar göra så, vi startar en varsin tråd. Starta en egen du med vettja så kan du samla allt där och vi kan ta del!

Visdomsord med anledning av några av de senaste inläggen i tråden: Den sämsta texten är den som inte blir skriven. Det är oändligt mycket bättre att ha en dålig text eller en text man inte är nöjd med att utgå från än ingen text alls.

#74 Du är mycket välkommen! Det är så kul när det hittar hit nya medlemmar :) Jag kikar på din tråd imorgon när jag har tid :)

#76 Så sant. Jag har verkligen försökt tänka på det idag, vi ska skriva ett PM inför muntliga nationella i svenska B, men det går verkligen inte bra.. Och just nu känner jag bara för att ge upp, eftersom att det inte spelar någon roll hur mycket jag skriver, det blir lika dåligt i alla fall.

Oj, okey! Hoppas inte Bea28 tog illa upp, det blir lätt lite fel när man är ny…

Men nu har jag gjort en tråd:) Tack för tipset!

Och för övrigt är dina texter jättefina :)

#78 nej då, jag tog inte illa upp :) vet hur svårt det kan vara att hålla reda på allt när man är ny på ett forum.

För att fortsätta på temat "texter jag inte är nöjd med". Jag har fått chansen att vara med på en gratiscoaching med en författarcoah. I valet en dikt jag är nöjd med (och förhoppningen av få beröm för den) och en text jag är missnöjd med så rekomenderade coachen att ta den text jag är missnöjd med eftersom det kan utveckla mig mer som skribent att lyfta fram den än att bara få bekräftelse på att jag är "bra på att skriva dikter".

Inte så att jag menar att bea28:s texter är dåliga, utan lite mer tjat "om att det är viktigt att fortsätta att skriva" även om det känns motigt. Jag hade en svacka för ungefär ett år sedan, men tvingade mig att fortsätta skriva, vilket jag är tacksam för idag. Hade jag slutat med motiveringen "jag kan inte skriva" så hade det blivit mycket svårare att komma igen.

Nu har det då ändå dröjt alldeles för länge med fortsättningen. Förstår om ni som följt novellen ett tag tröttnat på att vänta  Kan dock trötsa er med att det finns mer än 15 sidor till, utöver detta kapitel, för er som är riktigt lässugna

(fråga mig inte varför texten är så konstig, det är ett mysterium för mig också)

Prinsen stod blickstilla. Vad menade den här mannen framför honom?

”Ta det igen är du snäll..?”

”J-jag sa ju att det är så det är.” mannen stammade nervöst, förmodligen kände han sig hotad av prinsens auktoritet. ”K-kungen vill inte träffa dig igen. H-h-han sa att d-du inte fick träffa honom. Att han inte vill bli s-s-sedd som han är nu..”

”Dumheter!” utbrast Prinsen. ”Varför skulle jag inte få se min egen far för?!”

Fingrarna trummade hårt mot skrivbordet, foten vickade upp och ner. Prinsen hade verkligen fått nog nu, idioten framför honom kunde lika gärna gå och gömma sig under en sten och försvinna.

”Jag bryr mig inte om varken dig eller min far. Han är sjuk, och du, du, är bara en budbärare, så jag tänker inte lyssna på dig alls.”

Budbäraren tycktes inte veta vad han skulle göra. Han vred oroligt på händerna medan blicken fladdrade fram och tillbaka.

”Du b-b-borde läsa brevet han skrev åt er ändå, han ville så g-gärna det. N-n-n-nu måste j-jag gå, ers höghet.”

Med en liten bock försvann den nervöse mannen ut ur rummet. När dörren till kontoret gått igen med en hög smäll begravde Prinsen ansiktet i händerna, stödde sig mot skrivbordskanten.

Dumme gamle man, hur kan du förvisa din son? Ska jag inte få se dig innan du ligger i kistan?

Prinsen kastade en sned blick på brevet som budbäraren tagit med sig. Det var i ljust pergament, och på ovansidan pryddes pergamentet av kungens sigill och Prinsens namn. De sirliga bokstäverna liknade definitivt hans faders handstil, även om den var lite skakigare och slarvigare än vanligt. Han lyfte på huvudet och sträckte sig efter brevet. Pergamentets skorviga Struktur kändes välbekant under fingrarna. Bläcket som hans namn var skrivet i var fortfarande lite fuktigt, alltså måste hans far skrivit det alldeles nyss, format sin sons namn med sin egen hand. Sigillmassan var mjuk den med, så det kunde inte ha gått längre än tio minuter sedan hans far förseglat brevet. Bara tio minuter sedan. Prinsen hade inte sett sin far på flera dagar, detta brev var den enda kontakt han haft med sin döende far. Återigen hade han varit tvungen att resa iväg, den här gången till utposterna, för att diskutera landssäkerhet med en av kaptenerna där. Prinsen hade inte kunnat återvända till Fairn förrän kvällen innan, och hade då bemötts av en orolig amma. Hon hade berättat om hur dålig kungen blivit, och att han borde prata med sin fader genast på morgonen. Det hade inte gått, då Generalen för militärstyrkorna skulle ha ett möte om utposterna. Sedan, efter mötet, hade han direkt fått detta bud, att hans far inte ville veta av honom. Ofrivilligt började Prinsens händer darra, och han skälvde till inombords.

Skärp till dig nu! Öppna brevet för tusan!

Prinsen svalde, en, två gånger innan han förmodade sig att öppna brevet. Sigillet bröt han lätt sönder, det krasade villigt under hans fingrar. Försiktigt vek han upp det tunna pergamentet, läste sakta hans fars ord.

Till min käre son

Det smärtar mig att behöva säga något som detta genom ett brev, men jag hoppas att du kommer att förstå. Mitt liv börjar lida mot sitt slut, och jag är inte längre den man jag vill att du ska minnas mig som. Det skelett du lär hitta i min säng är inte den far som uppfostrat dig, inte den kung som styrt landet. Om du såg mig i detta tillstånd skulle all min heder och stolthet vittra bort. Låt åtminstone en man få behålla sin heder, när livet tas ifrån en. När din tid kommer, lär du veta vad jag menar.

Jag kommer alltid att älska dig, hur du än väljer att leva ditt liv, och jag hoppas att du kommer att finna den lycka som du förtjänar att ha. Gråt inte över mig, jag har gjort mitt, och jag lämnar över ansvaret för landet till dig.

Jag vet att det är ett ansvar du kan bära, jag tror på dig.

Din fader

Pergamentet skrynklades under prinsens fingrar; han höll brevet så hårt att knogarna vitnade. Fasaden, som han ansvarsfullt byggt upp för att kunna sköta sitt jobb som landets tronarvinge, brast under en sekund. Tårarna föll ner på pappret, smetade ut de sköra bokstäverna. Hjärtat slog så hårt i bröstet att han fick ont.

Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej…

Med en hög smäll slog Prinsen knytnäven i bordet.

”NEEEEEJ!”

Förövrigt måset jag bara tillägga att när jag läste igenom hela novell igår insåg jag att jag är tvungen att skriva om typ de första 20 sidorna helt för att jag ska bli nöjd med dem  Det är nog det värsta med historier man skriver under en lång tidsperiod, man måste hela tiden Redigera den tidiga texten för att den ska passa in med det nya man skriver..