Verkar vara precis min typ av novell, blev genast sugen på att läsa mer! *tummen upp*

Suggestivt och spännande. Texten lockar till vidare läsning. Man undrra verkligen vem han är. Jag lägger till lite kommentarer med fetstil i din text.

Alla meningar, alla ord. Allt spelar roll just nu. Jag måste tänka på vartenda ord som kommer ut ur min mun, för han hör. Han hör precis allt! Effektiv inledning.

När jag ligger i sängen, tittar upp i taket blir jag livrädd. Jag kan inte sluta tänka på att någonstans där ute i mörkret hör han mina andetag. Det skrämmer livet ur mig att veta att han finns där ute. Att han väntar på det rätta ögonblicket. Om du vill kan du utveckla det här stycket lite. Istället för att skriva att jag är livrädd så kan du beskriva situationen så läsaren förstår att jag är livrädd. Försök beskriv jags känslor. Hur känner jag sig i kroppen, hur känns sängen, hör jag något ljud som skrämmer jag,  ser jag något otäckt i rummet t ex en skugga som gör jag rädd. Hör jag röster? Är jag så stressad att jag känner sig fullständigt panikslagen och inte kan tänka klart? Skriver du att jag är livrädd så framgår det tydligt för läsaren. Ger du läsaren ledtrådar till hur jag känner sig så kan läsaren bli mer delaktig.

Jag säger inte ett ord i skolan, för tänk om jag råkar försäga mig. Det får bara inte hända! Det är det han väntar på. Jag pratar inte med någon, jag svarar inte på några frågor. Allt jag säger kan han ta till vara på.
Samtidigt som jag tänker på att inte säga ett ord snurrar världen runt om mig. Folk springer mellan skåpen och klassrummen, till varandra eller bara springer. Jag står i mitten och ingen ser mig. Ingen har någonsin sett mig, förutom lärarna. Dom har en tendens till att bara se mig, bara fråga mig och ingen annan än mig. Men jag kan inte säga något, inte som förut. Jag vågar inte säga ett ord, inte till någon. Bra stycke. Du antyder jags panikkänslor på ett sätt som gör läsaren delaktig. Det är så det känns att vara på en svensk högstadie- eller gymnasieskola. Om du vill kan du utveckla texten vidare genom att föra in mer detaljer i den, gärna i form av syn- och hörselintryck. Vill du att texten ska gå snabbt framåt i handligen så kan du låta den var som den är.

Författare som skriver för barn och ungdomar är ibland ganska tydliga med att berätta hur huvudpersonen känner sig. "Lisa var rädd". De som skriver för vuxna försöker kanske vara lite mer nyanserade och berätta om känslorna och ge ledtrådar till hur huvudpersonen känner sig  istället.

#1 oh vad roligt :) Ja mer lär komma ;)

#2 tack så jättemycket för tipsen! Ska läsa igenom de riktigt noga sedan när jag sätter mig ner och ska fortsätta skriva :) just nu har jag lite brottom ;)

Här kommer den färdiga! Kom gärna med massa synpunkter! Jag tar tacksamt emot alla tips jag kan få!

Alla meningar, alla ord. Allt spelar roll just nu. Jag måste tänka på vartenda ord som kommer ut ur min mun, för han hör. Han hör precis allt!

När jag ligger i sängen, tittar upp i taket känner jag paniken växa inom mig. När jag hör något knaka hoppar jag in under täcket. Jag vrider och vänder på mig samtidigt som jag kan inte sluta tänka på att någonstans där ute i mörkret hör han mina andetag. Det skrämmer livet ur mig att veta att han finns där ute. Att han väntar på det rätta ögonblicket.

Jag säger inte ett ord i skolan, för tänk om jag råkar försäga mig. Det får bara inte hända! Det är det han väntar på. Jag pratar inte med någon, jag svarar inte på några frågor. Allt jag säger kan han ta till vara på.
Samtidigt som jag tänker på att inte säga ett ord snurrar världen runt om mig. Folk springer mellan skåpen och klassrummen, till varandra eller bara springer. Ljudet av skorna som nuddar golvet ekar i mitt huvud, rösterna tränger sig in. Tänk om jag kunde stå där och prata, utan att tänka på vad jag säger. Men det kan jag inte. Jag står i mitten och ingen ser mig. Ingen har någonsin sett mig, förutom lärarna. Dom har en tendens till att bara se mig, bara fråga mig och ingen annan än mig. Men jag kan inte säga något, inte som förut. Jag vågar inte säga ett ord, inte till någon.
Det känns som att något kryper upp i min kropp, en stöt genom hela kroppen. Jag tittar ner på mina händer och de skakar, sedan börjar armarna skaka. Tillslut skakar hela jag och jag ser att golvet kommer närmare och närmare. Sakerna blir suddiga och min kropp slutar inte skaka. Allt blir otydligare och otydligare, tillslut är allt svart.

När jag öppnar ögonen ser jag ett tiotal personer stå och titta på mig, ögonen lyser inte orolighet, utan nyfikenhet. Självklart tänker jag, såklart inte någon bryr sig, inte ens när man ligger avsvimmad på golvet. Deras viskande tränger sig in i mitt huvud. Jag sluter ögonen i ett försök att bli av med de, men bilden blir så mycket hemskare. Hans ansikte när han säger åt mig att han kommer att slå till. Jag öppnar ögonen tvärt och paniken växer inom mig. Innan jag vet ordet av så blir allt svart igen.

Jag hör hans röst dag in och dag ut. Hans mörka grova mansröst som säger åt mig att vänta på honom, för han kommer att slå till. Tanken av honom får mig att kallsvettas, luften vill inte komma ut, händerna darrar och blicken fladdrar runt om i rummet. Jag känner hur maten sakta börjar komma upp till halsen, vilket gör att jag springer in på toaletten var och varannan minut.

Det är 4 gången idag som jag sitter med huvudet ovanför hinken. Det kittlas i nacken och mitt hår lyfts upp. Paniken kommer krypandes igen när jag ser ett par fötter framför mig på golvet. Jag sluter ögonen och öppnar igen, i hopp om att de ska vara borta. Men nej, de står fortfarande kvar. Jag tittar sakta uppåt medans jag kipar efter luft, och det var som jag trodde, där står han med ett stort falskt leende på läpparna. Jag får inte fram ett ljud och jag ser hans läppar röra sig sakta.

” Nu slår jag till”

Alla meningar, alla ord. Allt spelar roll just nu. Jag måste tänka på vartenda ord som kommer ut ur min mun, för han hör. Han hör precis allt!
När jag ligger i sängen, tittar upp i taket känner jag paniken växa inom mig. När jag hör något knaka hoppar jag in under täcket. Jag vrider och vänder på mig samtidigt som jag kan inte sluta tänka på att någonstans där ute i mörkret hör han mina andetag. Det skrämmer livet ur mig att veta att han finns där ute. Att han väntar på det rätta ögonblicket.

Jag säger inte ett ord i skolan, för tänk om jag råkar försäga mig. Det får bara inte hända! Det är det han väntar på. Jag pratar inte med någon, jag svarar inte på några frågor. Allt jag säger kan han ta till vara på.Samtidigt som jag tänker på att inte säga ett ord snurrar världen runt om mig. Folk springer mellan skåpen och klassrummen, till varandra eller bara springer. Ljudet av skorna som nuddar golvet ekar i mitt huvud, rösterna tränger sig in. Tänk om jag kunde stå där och prata, utan att tänka på vad jag säger. Men det kan jag inte. Jag står i mitten och ingen ser mig. Ingen har någonsin sett mig, förutom lärarna. Dom har en tendens till att bara se mig, bara fråga mig och ingen annan än mig. Hur känns detta för huvudpersonen. Utveckla om du vill. Men jag kan inte säga något, inte som förut. Jag vågar inte säga ett ord, inte till någon.Det känns som att något kryper upp i min kropp, en stöt genom hela kroppen. Jag tittar ner på mina händer och de skakar, sedan börjar armarna skaka. Tillslut skakar hela jag och jag ser att golvet beskriv ev hur golvet ser ut kommer närmare och närmare. Sakerna blir suddiga och min kropp slutar inte skaka. Allt blir otydligare och otydligare, tillslut är allt svart.
När jag öppnar ögonen ser jag ett tiotal personer stå och titta på mig, ögonen lyser inte orolighet, utan nyfiket. Kan du beskriva så läsaren anar att de är nyfikna snarare än oroliga? Inte nödvändigt. Det är något du kan göra om du vill. Självklart tänker jag, såklart inte någon bryr sig, inte ens när man ligger avsvimmad på golvet. Deras viskande tränger sig in i mitt huvud. Jag sluter ögonen i ett försök att bli av med de, men bilden blir så mycket hemskare. Använd ev någon synonym till hemskare. Inte nödvändigt, bara om du vill. Hans ansikte när han säger åt mig att han kommer att slå till. Jag öppnar ögonen tvärt och paniken växer inom mig. Innan jag vet ordet av så blir allt svart igen.
Jag hör hans röst dag in och dag ut. Hans mörka grova mansröst som säger åt mig att vänta på honom, för han kommer att slå till. Tanken av honom får mig att kallsvettas, luften vill inte komma ut är det så det känns? är det svårt att andas ut eller svårt att andas in? testa, så du vet hur det det känns händerna darrar och blicken fladdrar runt om i rummet. Jag känner hur maten sakta börjar komma upp till halsen, vilket gör att jag springer in på toaletten var och varannan minut.
Var händer detta? Är det en minnesbild? Händer det i skolan? Försök göra en lite tydligare övergång så läsaren förstår. Det är 4 gången idag som jag sitter med huvudet ovanför hinken. Använder man hink när man kräks på toaletten? Varför i såfall (dum fråga jag vet) Det kittlas i nacken och mitt hår lyfts upp. Paniken kommer krypandes igen när jag ser ett par fötter framför mig på golvet. Jag sluter ögonen och öppnar igen, i hopp om att de ska vara borta. Men nej, de står fortfarande kvar. Jag tittar sakta uppåt medans jag kipar kippar efter luft, och det var som jag trodde, där står han med ett stort falskt leende på läpparna. Jag får inte fram ett ljud och jag ser hans läppar röra sig sakta. Slår han berättarjaget när det ligger på knä eller lyfter han upp jag för att kunna slå bättre? Försök se det som händer framför dig som en film, så du vet vad som händer.
” Nu slår jag till”

Jag lade in några kommentarer med fetstil.

Sammanfattningsvis är det en välskriven text, spännande, med en krypande känsla av obehag. Huvudpersonens utsatthet skildras på ett sätt som gör läsaren delaktig. Texten är skriven med känsla.

#6 tack så jättemycket! Det uppskattas verkligen jättemycket!

Ang sista stycket så är det väl inte riktigt att han slår, utan han säger det mer som ett ordspråk eller vad man ska säga. Att han slår till, kan vara att han slår henne, säger något, tar henne. Ja vad som helst egentligen. Jag vet inte själv ;)

Det med hinken ska finslipas lite, och var och varannan minut ska tas bort efter lite läsning. Det är väl det att första gången så springer hon in på toalletten, sen har hon en hink så hon slipper springa in dit varje gång :)

Men tack och jag ska kolla igenom och möjligtvis lägga till ilte saker! :)

Wow Parsley, vilka tips! Vet inte om jag kan tillägga så mycket när det gäller gestaltningen. 

Till TS: Jättebra början på novell. Den är spännande och inlevelsefull; man vill genast veta mer.

Det var en del saker jag reagerade på rent skrivtekniskt.

- Ibland upprepas "viktiga" ord flera gånger i en mening. Försök att hitta synonymer som beskriver situationen lika bra, eller bättre, utan att använda samma ord. Ex: Folk springer mellan skåpen och klassrummen, till varandra eller bara springer, skulle kunna skrivas "Folk skyndar mellan skåpen och klassrummen, till varandra eller för att bara springa".

Dom har en tendens till att bara se mig, bara fråga mig och ingen annan än mig. Skulle kunna skrivas De har en tendens till att endast se mig, fråga mig och ingen annan än mig.

Det finns fler exempel, men jag tror att du kommer kunna hitta dem själv, ifall du läser texten högt. Att läsa högt för sig själv gör det nämligen mycket lättare att upptäcka upprepningar.

- Fundera på om du vill använda "dom" istället för "de" och "dem". Texten verkar mognare och mer proffesionell om man utesluter talspråk.