Du förlorade mig i samma stund som du gick.
Jag kunde inte behålla dig.
Kunde inte hålla kvar dig i mitt hjärta.
Inte på samma sätt.
Du föll ut tillsammans med en brusten tår,
och la dig på mitt svagt bankande hjärta.
Jag slutade svara på mina egna frågor om dig,
jag slutade att ifrågasätta mig själv.
Jag grävde ner alla minnen jag hade av dig,
kastade bort nyckeln till det rum i mitt hjärta som
fortfarande minns dig.
Jag ville inte komma ihåg.
För gör man det, lär man hjärtat sakna.
Med tiden hoppas jag att hon kan glömma.
Eller åtminstone förtränga.

Jag beundrar dig fortfarande, din styrka, din eldsjäl.
Men du har blivit mindre i mina ögon nu.
Svagare, mindre, otydligare.
Nästan som en dröm man försöker komma ihåg
men bara kan minnas små delar av.
Sen glömmer man allt.
Att man ens drömt.

Du lärde mitt hjärta älska.
Nu lär du det att hata.