Mitt hjärta har brustit så många gånger förut.
Det är fan inget nytt,
det här med att kärlek är svårt och kärlek gör ont.
Jag är inte född igår.
Jag vet det där alltför väl.
Ändå lyckades du bryta dig in och lämna fotspår
som inte går att skrubba bort.

Jag ser dig gå din väg.
Ser hur du enkelt bara vänder på klacken och går,
som om ingenting har hänt.
Du ser på mig som om jag vore en irriterande
liten fluga som snurrade runt ditt huvud om nätterna.
Kanske är jag det.
Kanske borde jag bara dra mig tillbaka
och hålla käften.
Ja, jag ska bara hålla käften.

Ska sluta ge dig blickar,
som ändå aldrig kommer att bli besvarade.
Jag förstör bara mig själv mer och mer
om jag ger hjärtat flera chansen att hoppas
för att sedan brytas sönder.
Kärlek, det är fan svårt.

Det fanns en stund,
en minut,
en sekund.
Då jag hoppades.
Då jag önskade.
Då jag trodde.
Men allt bröts itu i samma stund du vände mig ryggen.
Som en markering.
Iskall.
Ett tomt farväl det fanns aldrig något.

Du lämnade mitt hjärta att svälta ihjäl.
Full av längtan och önskan
lät du mitt hjärta ligga kvar ensam ute i kylan.
Frysa ihjäl kommer hon att göra
så kall som du är.
Iskalla blickar är förödande för ett redan
så skadat hjärta.

Nu är hon för kall för att frysa,
för varm för att brinna,
för brustet för att ens känna smärtan.
Hon har tappat allt hon någonsin var
och detta brustna hjärta
är allt jag har kvar.

Som ett ironiskt minne,
som ett jävla skämt.
Som om jag skulle må bättre,
nej för fan jag skäms.
Jag borde inte ha försökt,
jag borde inte ens ha trott eller önskat.
Du får mig att framstå som en idiot.
Men idiot, det är ju ändå vad jag är.

Du lämnar oss,
mitt hjärta och jag.
Hon är för svag för att ens viska "Farväl".
Och jag ångrar,
ja jag ångrar allt.
Att jag inte såg innan det var alltför sent.