Här tänkte jag skriva ned en liten historia (eller kanske alla mina historier lite senare?) som inte riktigt är klar ännu, saknas mycket, men jag har fått bra omdöme på den här innan, så nu vill jag se vad ni tycker. Förlåt för den konstiga stycke indelningen, word dokument ser inte så fina ut i sånna här inlägg =)

Vi ses senare Ebba!

Varje dag i
Ebbas liv var en kamp, men hon kämpade på. Hon fortsatte tills hon inte orkade
mer, gav vika. Hon tog det sista steget ut i friheten och försvann från oss
alla. Jag antar att du vill ha det här kursivt och kanske centrerat för att det ska se snyggt ut?

Vinden sliter i mitt hår, tårar rullar långsamt ned för min kind och beblandas
med stora havet. Behöver man skriva att havet är stort? De flesta vet att havet är stort. Stort är ett sk "allmänt adjektiv" eftersom det finns många saker som är stora. Samtidigt så är det nästan lite poetiskt att vara så tydlig och skriva att havet är stort. Jag säger inte att det är rätt eller fel att använda ordet stora här, utan du kan fundera på hur du känner för det. På den här platsen, precis här, dog Ebba för tre veckor sedan.
Jag kan fortförande känna doften av hennes parfym, känna hennes varma
utstrålning och höra hennes trygga andetag.

Men jag kan aldrig känna allt det i en evighet, för plötsligt blåser det en
kall vind över klippan och doften och känslorna försvinner med den, och här
står jag nu själv kvar. Jag är Moa, och det här är historien om mig, som blev
kvar. Jag som fick genomlida det jobbigaste som finns. Sorgen efter att någon gått bort. Tydlig information om något som läsaren kanske kan ana sig till. Samtidigt så är det nästan poetiskt att vara så tydlig och en beskrivning av Moas tankar och känslor.

"Lisa! Dags att vakna! Skolan börjar snart" hördes mammas
gormande röst nerifrån köket. Fundera på ordvalet. Behöver man skriva att rösten var gormande eller kan man beskriva mammans dåliga humör på något annat sätt? Kanske räcker det att skriva att hon ropade?

"Ja jag kommer!"

Egentligen hade jag aldrig somnat så jag var redan vaken. Jag hade inte kunnat
sova för att jag låg och mindes det tunga samtalet jag fick ta emot när jag
fick höra det hemska.

"Är det du som är Moa Lövffh?" frågade en okänd röst i luren.

"ja, det är jag det"
"Jag har något hemskt att berätta, om du vill kan du komma hit, till
klipporna på östra sidan om Narvet, så kan jag berätta öga mot öga. Ohh + för ortsnamn, även om de är påhittade så gillar jag sådant.
föresten, du måste undra, jag är ambulans chefen Richard, och jag befinner mig
på denna plats just nu. Din pappa sitter här bredvid mig"
"Visst jag kommer"
Jag lade på luren, satte på mig jacka och skor och kastade mig på cykeln. Det
var bara en dryg kilometer till klipporna, som alla kallade för Östra ödet. Det + för geografinamn igen. :)
var aldrig någon som gick där, trots att det gick en vandringsled precis där.
När jag kom fram kastade jag cykeln mot ett träd och gick fram till pappa, som satt på en av klippavsatserna. Han hade huvudet begravt i knäet och det såg ut som om hans kropp skakade, som om han grät. Men varför skulle pappa gråta?

Innan jag kom fram till honom ställde sig en storväxt polisman framför mig.
"Är det du som är Moa, Ebbas syster?"
"Ja det är jag" Han lät så allvarlig att jag började bli rädd för att
något hänt.
"Jo, det har hänt en sak här"
"Jaha vaddå?"
"Jo, du vet Ebba. Hon lever inte längre"
"Va?"
"Jo hon hoppade från klippan i eftermiddags, den här mannen såg det"
han pekade mot en ganska kortväxt man med ölmage "och han kontaktade
oss"
"Vad då? Så du menar att Ebba inte finns längre?"
"Ja, så är fallet" Han kramade mig när mina tårar började strömma
nedför mina kinder.
Han släppte mig sedan och jag gick fram till pappa. Han kramade mig hårt och sa att allt skulle ordna sig. Han forsatte mumla nonsensord tills jag började känna att mina ögonlock blev tungare. Det sista jag hörde var sirener från en ambulans som lämnade platsen med min kära syster.

Ev kan du lägga in mer beskrivningar här. Hur känner hon sig? Hur tror hon att föräldrarna känner sig? Var hon med på sjukhuset?
Jag tog på mig min morgonrock och gick långsamt nedför trappan och ut i köket.
Där satt pappa och läste en tidning och mamma drack kaffe och åt på en redan halväten macka, men något var fel. Första dagen utan Ebba, men vi saknade henne redan. Min saknad blev större då jag såg den tomma stolen som gapade efter någon som kunde sitta i den. Men ingen skulle någonsin sitta i den igen.

I skolan var
inte det värsta att en bänk gapade tom, utan att alla kände till vad som hade
hänt. De hade antagligen följt live sändningarna igår kväll. Vilken live-sändning? De visste kanske
mer än jag, men jag ville inte veta någonting.
Jag satte mig bredvid den tomma bänken och hängde min väska på stolen.
"Idag ska vi inte börja som vanligt, utan vi ska ha en liten minnesstund
för Ebba, som dog igår" läraren ställde sig framför klassen med ett ljus i handen.
Nej, snälla nej. Jag orkar inte med det tänkte jag för mig själv medan jag
kämpade mot tårarna som brände bakom ögonlocken.
"Vi tänder det här ljuset för henne tycker jag" fortsatte läraren och
tog fram en tändare.
"Och nu håller vi en tyst minut, den börjar nu" alla i klassen satt
tysta.
När minuten gått tog läraren till orda igen.
"Sådär ja, nu tänker jag även berätta för Moa här, som är kvar med oss,
att vi bryr oss om dig, och vi förstår verkligen vad du går genom" Bra beskrivning av läraren, tycker jag
Jag känner mig själv ställa mig upp och skrika:
"Nej det vet ni inte, ni vet fan inte hur det känns, för ni är så dumma i
huvudet är hela bunten!" medans jag säger det tar jag min väska och springer ut genom dörren.
Jag hör några enstaka viskningar innan dörren smäller igen bakom mig.
"Den där tjejen har verkligen problem"
"PMS?"
"Hon måste verkligen lära sig att inte få såndana där konstiga utbrott
hela tiden"
Jag bryr mig inte om dom, jag bara fortsätter ut ur skolbyggnaden. Jag
förväntar mig nästan att läraren eller att någon elev ska komma efter mig och
be mig komma tillbaka, men det kommer ingen bakom mig.
Jag fortsätter enda hem och kastar mig i sängen. Jag begraver huvudet i kuddenoch släpper ut gråten. Mamma och pappa åkte till jobbet för länge sedan, så de kunde inte ha sett mig.
När jag tillslut bara hulkar, utan tårar, sätter jag mig upp med ryggen mot
väggen i sängen.
Jag kollar ut över rummet. fundera på om du ska använda något annat ord än kollar, det är nästan lite av ett slangord
En del av rummet hade igår varit Ebbas, hennes säng stod kvar fint bäddat och hennes saker låg prydligt i bokhyllan.
Jag slog vad om att hennes doft fanns kvar i sängkladerna, så jag tog av mig
kläderna och bytte om till pyjamas, kröp ned under hennes tunga täcke och
sniffade hennes doft, slöt ögonen och somnade som en stock.

Läsaren får inte veta varför Ebba valt att ta livet av sig. Det kanske kommer någon slags förklaring?