Jag blir alltid inspirerad när jag läser böcker med bra språk. Det tråkigaste som finns är en bok med platt språk, oavsett hur bra storyn är.

Mindervärdeskomplex kan jag känna ibland, men på ett bra sätt, det blir en utmaning att förbättra mitt eget språk.

Ett bra språk kan få mig att glömma en dålig story. Motsatsen är nästan aldrig sann. Förutom Dan Brown då.

Sen är språket anledningen till att jag alltid läser i originalspråk (om boken är på engelska). Många bra böcker har förlorat sitt språk i översättningen, och när man läser dem i original är de helt plötsligt bra igen.

# 1 Dan Brown har väl en sk "cliffhanger" på varje sida? Lite överdrivet kanske. Han skriver ju väldigt spännande. Det kan vara svårt att sluta läsa just för att det är så spännande, man kan inte sluta läsa utan måste veta hur det går. Samtidigt har han ju ett ganska tråkigt språk och huvudpersoner lika flerdimensionella som klippdockor.

När man läser en del böcker så känns det som om den författaren säger hela sanningen och berättar allt som verkligheten. Det finns inte utrymme för några andra erfarenheter. När jag läste Marie-Louise Boije af Gennäs "Högre än alla himlar" så kändes det som om hon hade monopol på att beskriva de senaste 10 åren och för att kunna beskriva Sverige idag så ska man bo i en lägenhet på Norr Mälarstrand i Stockholm. Hon bjöd inte in mig som läsare i texten.

Läser jag Kerstin Ekman eller Joyce Carol Oates så bjuds jag in i texten på ett annat sätt. De lyckas göra mig som läsare delaktig och delaktigheten gör mig till medskapare och ger mig också en vilja att berätta en egen historia

#2 Ja Dan Brown är lite som litteraturens motsvarighet till Terminator hah! Jag tycker det är läsvärt, men jag vet flera som lagt ner boken pga språket.

Jag skriver fantasy så jag har alltid monopol haha! Men ja jag förstår hur du menar. Själv gillar jag starka, vackert formulerade beskrivningar. Det är så jag själv skriver, så när jag ser en bra formulering tänker jag ofta på hur den skulle se ut på mitt "språk".

Jag känner lite både och. Hur välskriven texten är har ingen betydelse, utan det är mitt eget humör som avgör.

Är jag på bra humör är det väldigt inspirationsgivande att läsa andras texter. Är jag på sämre tycker jag istället att allt annat jag läser är ljusår bättre än det jag själv skrivit, hur dålig den andra texten än är.

# 4 Jag kan också få en känsla av "alla kan skriva utom jag" när jag läser. Vissa författare ger mig den känslan, andra inte. En del skriver på ett sätt inspirerar andra skriver på ett sätt som dominerar.

När jag läste Åsa Linderborg "Mig äger ingen" så kändes det som hon har monopol på att skildra 1970-talet, eftersom hennes verklighetsbeskrivning är så tydlig. Den känslan får jag t ex inte när jag läser Jonas Gardell "En komikers uppväxt" eller Susanna Alakoski "Svinalängorna". Det är en subjektiv känsla som jag fått när jag läst de här böckerna.

Dålig research är något som kan göra mig beklämd. Om en deckare t ex inte stämmer överens med den uppfattning jag har om hur rättegångar i Sverige fungerar så blir jag förvirrad. Likaså om en författare beskriver en psykiskt störd person på ett sätt som jag inte tycker är psykologiskt trovärdigt. Det förekommer när  författare använder sig av en psykiskt störd personer i handlingen för att frossa i diverse våldsamheter.