I vanliga fall så tycker jag att personer i berättelser ska ha namn. Dels är det lättare för läsaren att identifiera dem och identifiera sig med personen i berättelsen, dels visar det sig att jag som skribent tyckt till när jag faktiskt döpt någon. Ett namn kan berätta hur gammal en person är och säga en del om dess sociala status. Killar födda ca 1970 heter ofta Stefan eller Martin, inte Emil, Anton eller Gustav. Conny är en jobbarkille, inte börsmäklare. Lite fördomsfullt kanske, men ändå.

Nu håller jag på med en lite längre text där "hon" håller på att bli galen eftersom "han" (dvs hennes pojkvän, inte riktigt är den som hon trott att han skulle vara). Berättandet är så drömlikt att det känns som hon i berättelsen egentligen är jag som tänker på sig själv i tredje person.

Vad tycker ni?

Utdrag ur texten:

Hon står i hallen, som alltid som vanligt, med pannan lutat mot hans jacka, hans andra jacka, den fina, den han inte alltid brukar använda. Hon känner att jackan doftar honom, den doft han bär på sina armar, länder, skulderblad, nyckelben, rygg och mage. I nacken en svag doft, en aning om stelnat salt. Jackan luktar som han gör, den bär en svag doft av nikotin och tobaksrök, en aning om Louise (1) och något lite solkigt, duvet, som han burit jackan för länge och tillslut somnat obetänktsamt i den.

(1) Hon misstänker att  Louise och hennes pojkvän har ett förhållande.