1. Ronny

När jag vaknade imorse, kom jag att tänka på Bertil.
Han låg ju helt däckad i sängen hemma hos honom i tisdags, och
kallade mig Göran och Gotte. Jag orkade inte med virriga folk
när jag själv var som ett nervvrak, och lämna honom hemma hos han.

När ja tittade på klockan, var den 14.34 .
Ja reste mig upp på mina rangliga skakben och gick fram genom ölburkar och spriflaskor
fram till det skitiga, kletiga kylskåpet.
Det jag fick se av min besvikenhet var en felix ketchupflaska, smörpaket och en konservburk tonfisk.
Och inga pengar föränn den 20de, 15 dagar kvar utan mat. Som vanligt.
När jag vände mig och började leta efter mobilen, blev jag irriterad över hur äckligt det blivit igen.
Att man aldrig kan hålla fre på sig när man super. Tobak överallt, halvtomma flaskor med fimpar i, kortleken var utspridd
över hela köksbordet och golvet. Korten hade fastnat tack vare all spilld öl på bordet.

Bara lägga sig och dra täcket över sig och skita i allt då. Tänkte jag.
Men va fan Ronny, nu måste ja rycka upp mig och försöka gå till soc under veckan och fixa fram stålar.
Och min dotter får ja inte glömma.

När ja äntligen hittat mobilen ringde ja Eva, det gick fram 5 signaler innan hon svarade:
- Du, de e Ronny här. Hur e de mä dig ida?
- Jo ja har luggit i några dagar, hur är det sj då?
-Nä, inge vidare, lust att komma hit o hjälpa mig o städa?
-Jo visst, men då tar vi mitt sen med, här är det inte trevligt att va.

Gött, inte städa själv, bara vänta på henne tills hon kommer.
Jag klädde av mig och gick in i duschen och kände den grisiga stanken som ångade från mig.

Då började man om igen då, från ruta ett igen, att bli ren, gå till soc. Skaffa sig pengar till lite sprit
bara så det domnar bort lite bakfylla och ångest. Sen ska jag hålla mig fräsch till min dotters avslutning.

Klockan blev bortåt 15.00 innan Eva kom, när hon kom var hennes matta ögon lysande och stora, hon såg rent sagt ut chockad ut.

- Vet du va dom sa ute på torget Ronny?

Bertil är död, han fick delerium i tisdags och dog.

Ja, då va en till suparkompis borta, hur många har dött det här året, det är väl bortåt 3 stycken och vi var bara inne i maj.

Men mig skulle det fanimej inte hända, jag vet hur mkt jag får i mig och tål. Jag hade klarat mig fanimej i 40 år. Nu var jag ju 55 och pigg som e lärka. Förutom njuren som det

gjorde ont i ibland.Ja inte fan skulle ja supa ihjäl mig. Jag var ju inte ens i riskzon.

Man får ju alltid kallakårar över ryggragen när sina polare dör bara någon timme efter man sagt hejdå. Hur många gånger hade inte det hänt mig. För många gånger. Det borde få ett slut, jag borde börja umgås med människor som mig, som vet hur mycket man ska dricka. Som inte super ihjäl sig stup i kvarten. Inte massa jävla Skoghallsalkoholister. Fast vi har en gemenskap vi i skoghall, alla tyckte om att dricka och är schysta mot varandra. Lite skitsnack men det kommer man fan aldrig ifrån.

Jag och Eva städade upp så det blev någorlunda frächt, kanske inte som Christer Sjögren. Men va fan han bor ju långt ute på Tynäs, och jag på skoghall.

Efter städningen så satte vi oss hemma hos Eva och drack lite kaffe och snackade om Bertil. Inte kul när folk försvinner, han va för ung för att dö.

När jag gick hem från Eva på kvällen, fick jag en tanke som ofta kommer upp efter en lång periods supande.

Vad fan håller jag på med?

Jag vill inte hålla på så här längre, och jag har ju fan missat min dotters födelsedag. Det har aldrig hänt förut.

När jag var vid systemet tänkte jag: "Va fan, 6 öl, för att dämpa ångesten lite.

Väl inne träffade jag på Maggan, va fan gör hon här då?!

- Tjenare Maggan, va fan gör du här på en onsdagseftermiddag, har du inte ungarna den här veckan?

- Heej du, jo men Sara och Ulf är hos två kompisar, dom kommer hem ikväll. Så varför inte sätta sig och ta det lite lugnt? Har så jävla tråkigt där hemma.

-Ja, men va fan. Jag hänger på, så är vi två, och kan snacka lite.

Hem till Maggan gick vi, helt spontant. Men det var vanligt vid såna här omständigheter. Att man är med folk när man slutat en festperiod, så man inte är ensam.

Hemma hos Maggan, satt vi och pratade om djupa frågor, som livet. Jag kände att hon visste INGENTING om vad jag snackade om, och jag som redan sopat i mig mina öl. Jag förstod vad allvaret handlade om. Jag blev riktigt sne på henne och började skrika och ryta till.
- Maggan, du fattar inte vad livet går ut på. Man ska vara stark, klara skiten. Det har jag gjort i ALLA år. Min pappa dog när jag bara var 14 år. INGET biter på mig.

- Men va fan Ronny, ingen klarar allt, du e inte odödlig.

- Jag tror fan att jag e de, se själv för fan SE!

Sekunden efter tog jag min halvrökta ciggarett och fimpade den mitt in min gamla tatuering på armen. Jag rörde inte en min. Jag tryckte den länge mot min hud, och efter en stund började det lukta bränt kött.

- Va fan Ronny, lägg av. Jag tror dig. Du e ju fan sanslös.

Jag kände mig så jävla häftig och stor. Oslagbar rakt igenom.

Till skillnad från mig så var Maggan en jävla nolla, en som inte förstod någonting.

Efter några timmars prat och diskutioner kom hennes dotter hem, både jag och Maggan hade sopat i oss en hel del öl, men va fan inte va vi fulla inte.

Hon kom in mot rummet, stannade vid dörröppningen, såg på oss med besvikelse i blicken.

Hon var bara 8 år, men var mycket van att sin mamma var glad i att dricka.

- Men hej Sara, kom in och ge mamma en puss.

Men hon förblev stilla och bara glodde på oss, efter några sekunder skakade hon bestämt på huvudet.

- Men KOM förhelvete till mamma.

Saras tårar började komma smygandes, hon vände bara på sig och gick in på sitt rum med sin nalle. Och låste dörren.

- Va fan, hon fatttar inte att jag vill ha lite roligt, jag vill också ha ett liv.

Jag förstod precis vad hon menade, så hade jag tänkt när min dotter Wilma var så liten, hon hade varit med om mycket.

Men sen efter åren när man insåg att deras åsikter följt med åldern, förstod man att dom visste vad det handlade om. Och hade gjort hela tiden.

Nu mer bodde min dotter hos en familj, och smart var hon. Jag var så stolt över henne. Hon var det käraste jag hade. 16 år hade hon nyss fyllt och skulle snart gå ur 9an.

Hennes mamma hade dött ett och ett halvt år tidigare i cancer. Även om vi fortfarande inte var gifta hade jag och min dotter varit med henne in i det sista.

Kvällen slutade med att jag gick hem till mig klockan fyra på morgonen, la mig och sov för att dagen efter försöka ta mig till soc…

Detta är första kapitelt på en roman jag skrivit, vad tycker ni? 
Jag har inte fixat stavfel och grejer, men vad tycker ni om helheten?