Jag har aldrig skrivit ett reportage förut, och definitivt inte ett upplevelsereportage, men jag kan tänka mig att det handlar om att man ska ge läsaren ett smakprov om hur det var att vara där.

Jag skulle ha lagt upp det som en berättelse, som en novell. Byggt upp stämningen man kände när man var där. Få läsaren fångad och fascinerad av det man skrivit. Ge läsaren en bild i huvudet.

Kan slänga in en del av en text jag skrivit som har ett liknande tema.

Sommaren 2010 åkte jag och två av mina vänner till Peace&Love i Borlänge. Vi hade planerat i flera månader inför resan och införskaffat allt vi kunde tänkas behöva veckor i förväg. När all packning var lastad och bussen äntligen rullade från City Terminalen var förväntningarna skyhöga och stämningen på topp. Trots det hade jag mina tvivel, ordet ”Festival” klingade inte bara positivt i mina öron. Framför mig kunde jag se veckans värsta scenario; ösregn sju dagar i sträck, lera upp till fotknölarna, nedskräpning, nerkissade träd, fuktiga och stinkande tält, stulna mobiler, fylla och drogmissbruk. Inte för att nödvändigtvis jag skulle supa mig redlöst full eller röka på, men på en camping med 25 000 andra så finns det personer som gärna tar på sig den uppgiften. Jag var beredd på att det skulle bli en långdragen plåga, en långdragen och dessutom stinkande plåga, men jag skulle snart förstå hur fel den bilden var.

På festivalens tredje dag var det äntligen dags för det som jag sett fram emot mest av allt; konserterna. Den första konserten började klockan 15.00. Vi lämnade inte scenen förrän klockan två på natten.

Under konserterna den kvällen var jag en av tusentals andra. Tillsammans gungade vi fram och tillbaka i takt till musiken. Vi rörde oss som en enad hop, som ett fiskstim i flykt. Musiken hade oss i sitt grepp när den flödade ut över våra huvuden och vi skrek ut vår glädje så högt att stämbanden nästintill lossnade från sina fästen.

Det enda som fanns då var musiken och nuet. Jag levde i en bubbla där ”framtid” var ett okänt begrep, där jag slapp tänka på alla problem som skulle komma med morgondagen. Jag visste att jag var jag, att jag existerade i denna sekund och att ingenting kunde hindra det.

Även om jag delade upplevelsen med så många andra och trots att jag bara kände mig som en liten del av det jättelika publikhavet, har jag aldrig någonsin känt mig så mycket som en individ som jag gjorde då. Jag var där helt enkelt och jag var lycklig.

Visst slog vissa delar av min ”domedagsprofetia” in; hela campingen luktade efter första kvällen både kiss och utspilld öl, två mobiler stals och en dag var det så olidligt varmt att en av mina vänner fick värmeslag och var tvungen att åka festivalambulans. Den eufori jag upplevt under konserterna den veckan överskred dock alla äckelkänslor som kom med lukterna och ilskan som kom med stölderna.

Jag vet inte hur relevant texten är, men den kanske ger lite inpsiration :)

Och vad roligt förresten att du fått skriva ett reportage i en tidning! är du journalist till yrket också? :)

Vilken bra text!

Den gjorde mig verkligen inspirerad! Tack!

Ja visst är det:)

Haha nej, då hade jag nog kunnat klara ett litet reportage xD Men jag skriver för lite olika tidningar då och då:) Vill bli journalist dock:)

#1 Jättebra text, som skapar intresse med sin närvarokänslo (eller jag blev sugen på att åka till Peace and Love eller åtminstone Hultsfed, efter att ha läst den).

Ev kan #0 komplettera med lite om banden. Jag skriver ev eftersom den genomsnittlige lokaltidningsläsaren förmodligen har större utbyte av att läsa om festivalen, publiken och känslan, än att läsa konsertrecensioner av typen "bandet gav järnet från början till slut" eller "trots den entusiastiska publiken så gav de ett trött och oinspirerat intryck på scen".

Icke-proffs som brinner för ämnet skriver ofta mer läsvärt om musik än yrkesverksamma journalister.

Länka gärna upp din artikel när den är klar om du har möjlighet. Nyfiken på att läsa.

#3 Okej tack:)

Ja om den läggs upp online så visst:)

#3 Tack så mycket, och vad roligt att jag lyckades med att få fram känslan! Det här är nog dessutom en av de bästa texterna jag någonsin skrivit :) #4 Jag ser också fram emot att läsa artikeln :D

:)

http://eriklaakso.voltaire.se/?p=1536

Hittade den här artikeln på nätet hos kulturmagasinet Voltaire om den kan vara till någon nytta.

http://www.kafe-k.se/musik084.htm

Kafe-K har en del bra musikreportage, t ex det här lite originella om Siesta-festivalen.

Tack:)

http://eriklaakso.voltaire.se/?p=1510

En Voltaire-artikel till, om du vill läsa. Ibland kan det kännas som man blir låst om man läser det andra skrivit, om det man ska skriva om, ibland kan det vara till hjälp.

Okej tack!:)