Tänkte lägga ut ett stycke ur en roman jag håller på att skriva för att få lite allmän konstruktiv feedback. Storyn är tänk att gå i spåret thriller/övernaturligt/skräckaktigt och just det här stycket är taget en bit in i historien. Därför kan det eventuellt upplevas som något förvirrande i början. Men ge det en chans. Var ett tag sedan jag la upp något för att få någon kritik men känner att det är dags att jag vågar mig ut igen och tar chansen att utveckla mitt skrivande! Alla kommentarer/konstruktiv kritik är välkommen. Liksom givetvis om ni tycker att det fångar ert intresse.

HARLEQUIN

”Du har ett väldigt fint rum” säger jag och studerar det från golv till tak. Leksakerna som fyller rummet ser allt annat än billiga ut. När hon inte svarar antar jag mig själv som inbjuden och i ren fascination banar jag mig väg över det stökiga (Stökig är ett ganska allmänt ord. Se om du kan hitta någon synomym) golvet. Blicken faller omgående på en bastant hylla fylld till bristningsgränsen av dockor och kramdjur i alla dess former.

”Tycker du det?” Sarah avbryter sig slutligen i sitt lekande och vänder sina stora, nästan rådjursliknande ögon åt mitt håll. Själv har jag i ren iver plockat ut en gråaktig nallebjörn från ett av hyllplanen och håller förtjust upp den i luften framför mig.

”De är så lurviga och mjuka, hoppsan…” jag känner kinderna hetta när en av de svarta knapparna trillar ur ögat på djuret och landar med ett klirrande på golvet. Hastigt böjer jag mig ner för att plocka upp den, men halvvägs blir jag hejdad av Sarahs ljusa röst.

”Det är bara att lägga den på hyllan, de lossnar alltid ändå” hon är alldeles lugn och kör sitt tågekipage ytterligare ett varv runt banan.
”Den ser så charmig ut, har den funnits i familjen länge?” säger jag lite tafatt som för att släta över händelsen medan jag varsamt sätter tillbaka den nu enögda nallbjörnen på sin plats. (kanske lite överflödig information, fundera på om det behöver vara med) Kommentaren känns vid närmre eftertanke ganska dum, den nyaste leksaken ser ut att ha minst 30 år på nacken. Förmodligen bra många mer.
Sarah rycker lite frånvarande på axlarna.

”Pappa tycker jag borde städa undan mina leksaker. Göra rum för nya, men jag kan inte” hon släpper greppet om det lilla leksakståget. Det gulmålade loket rullar vemodigt baklänges ned för kullen där det slutligen krockar med det tillhörande vagnekipaget i bortre ändan av rälsen. För första gången under hela samtalet är Sarahs fulla uppmärksamhet riktad mot mig. Ögonen har gått från drömska till allvarsamma.

”Jag vet hur det är” säger jag med ett leende. ”Var precis likadan själv som liten. Tvärvägrade att plocka ner något ifall jag skulle ångra mig dagen därpå” jag ler ytterligare lite större när minnet av hur mamma en gång bett mig städa undan bland allt bråte på rummet, vilket jag inte gjorde. Livrädd för att hon själv på måfå skulle rensa bland mina högt värderade dockor och leksakshästar hade jag låst in mig på rummet och det hade tagit oss Fundera på om du ska använda ordet oss, det känns lite talspråksaktigt två timmar att få upp dörren.

”Du förstår inte, eller hur?” Sarah verkar inte det minsta road av min berättelse och har istället hällt ut en kartong med pusselbitar på den redan begränsade golvytan. Hon vänder bitarna uppåt i maklig takt.

”Förstår inte vad?” säger jag bara oförstående och sätter mig bredvid henne. ”Är inte meningen att du ska pussla detta efter en bild?” fortsätter jag och tänker hjälpsamt kika in under sängen efter locket till kartongen, när min halvsyster på nytt hejdar mig.
”Det finns ingen kartong”
”Jaha..” får jag ur mig till slut och stannar upp.

”Jag brukade städa rummet ofta, ställa ut överfulla kartonger i hallen och titta på de tomma hyllorna och drömma om alla fina barbiedockor jag skulle kunna ställa där istället. Men varje morgon när jag vaknade låg de där igen. Precis som om de inte vill skiljas ifrån mig. Vill du veta hur?” hon får det att låta som om det vore det mest normala i världen, medan hon matchar ihop de färgglada pusselbitarna som tydligt domineras av rött, blått och gult.
Jag själv däremot försöker intala mig att det inte finns någon anledning till att låta nackhåren att resa sig. Du är ganska tydlig med information här. Fundera på om du kan gestalta det, så läsaren anar sig till obehagskänslorna istället för att skriva ut dem.  Men obehagskänslorna vägar att försvinna, istället blir de än mer intensiva. Det är någonting med Saras nästan melankoliska lugn och hur rummet tycks bli kallare för varje andetag som får mig att vilja resa mig upp och springa därifrån. Det tar all min vilja att sitta kvar, jag bara måste tvinga mig, jag ska trots allt vara den äldre förnuftiga systern.

”Nej det vet jag inte” säger jag kort och hoppas innerligt att Sarah ska börja le eller skratta och lättsamt reta mig för jag fallit för hennes teaterspelande åter igen. Istället tycks den alvarliga stämningen sluta sig allt tätare.

”Jag vaknade en natt och såg nallarna och dockorna krypa uppför hyllplanen. Tåget körde runt av sig själv på rälsen” hon fortsätter högst obekymrat att pussla.

”Du måste ha drömt!” försöker jag skratta bort men Sarah ser gravalvarlig ut.

”Jag drömde inte” jag tystnar tvärt. ”Titta på det” fortsätter hon och nickar mot pusslet, jag kan inte låta bli att känna de kalla kårarna löpa utmed ryggraden när jag ser motivet. Det är en Harlequin. En Harlequin i den typiska diamantmönstrade dräkten, men pusslet saknar en bit. Där hjärtat borde vara finns bara ett tomt hål som låter blicken se rakt ner i den blodröda mattan under.  

”Du har livlig fantasi” pressar jag fram, torr i halsen, som ett sista desperat försök att hitta en flyktväg.

”Jag har ingen fantasi längre och jag hör det om nätterna” hon drar försiktigt fingrarna över den förvånansvärt blanka ytan som pusslet behållit genom åren. ”Jag hör Harlequinens hjärtslag, det är hjärtat dem letar efter” hennes röst är inte högre än en viskning som om tanken skrämmer även henne. De bleka fingrarna rör sig runt hålrummet på pusslet där biten av hjärtat skulle ha suttit.

Själv sitter jag stelt upprätt, vågar inte göra den minsta rörelse. För helt plötsligt känns det som om hundratals ögon, allt annat än vänligt, iakttar mina minsta rörelser.