Rent allmänt så kan man blanda tempus i en berättelse, om man är konsekvent.

Din berättelse skulle vinna på att du skrev om den och var konsekvent med tidsformerna. Tänk dig att du ser din berättelse framför dig som en film. Fundera även på vilket berättarperspektiv du ska ha. Ska du skriva i jag-form eller tredje person? För dig så kanske det är lättast att skriva med utgångspunkt från tonårstjejen? Hur upplever hon sin gamle granne? Vad vet hon om honom? Hur reagerar hon när han dör?

Tänk dig att du ska ge läsaren ledtrådar när du skriver. Kan läsaren gissa sig vad som händer och hur huvudpersonerna tänker utan att du skriver "Lisa blev rädd".

Tips för att hantera svensklärarare: Be att de förklarar precis vad de menar och hur de vill att det ska vara. Kommer de med kritik så ska de också kunna precisera den.

Ex 1

En person beskrivs i nutid och tänker på något som hänt när hon var barn.

Britta sitter på balkongen och ansar sina kryddväxter. Hon bryter ett strå av gräslöken och börjar tugga på det. Smaken är bitter, men ändå mild. Hon minns barndomens somrar i torpet utanför Askersund. Mamma gav henne kökssaxen. Den var rostig och skruven som höll ihop de två slöa saxbladen hade börjat glappa. "Klipp gräslöken fint hade mamma sagt. Det måste vara små bitar. Sen ska vi blanda gräslöken med gräddfil och äta till färskpotatisen".

Ex 2

Hopblandning

Britta sitter på balkongen och ansade sina Mårbacka-pelargoner. Det började regna. Britta går in, för att inte bli blöt.

-Vad bra att det regnar, sa hon. Då slipper jag vattna.

#1 Tack för din åsikt! :) Fast det är just det jag inte vill ha, jag vill blanda tempus med att berättaren först berättar vad som kommer hända och sedan händer det. Om du förstår vad jag menar. 

Så så mycket i det kommer jag inte ändra mer än finslip och så :P

Min lärare har förklarat och jag fattar precis vad hon vill ådstakomma men ibland kan det bli lite långtråkigt att bara använda ett tempus. :P