Det här var en skoluppgift som blev lite misslyckad.. skulle skriva ca 500 ord. Det blev 1600.

Vill gärna ha konstruktiv kritik och veta hur ni tolkar texten :)

SKOGEN

Det var en gång en stor skog. I skogen växte många stora och starka träd. Deras grenar sträckte sig upp mot himlen och gav löven möjlighet att fånga upp det guldiga solljuset. Deras tjocka, milslånga rötter vred sig djupt ner i den mörka myllan och samlade in all näring de skulle tänkas få tag i. De var härskare av skogen. De var de vackraste, starkaste och äldsta av alla levande varelser.

Men de stora träden var inte de enda av sin sort. Under de gigantiska kronorna växte små, små träd med skrumpna löv och kroknande stammar. Högt ovanför dem, långt utom räckhåll, glittrade himlen och solljuset föll då och då ner likt konfetti över den skuggade marken. De små träden kunde höra hur vinden fick skogen att svaja. De stolta stammarna vred på sig och varje gång vinden friskade i njöt de av att gunga med.

Nere under de stolt svajande stammarna så önskade de kroknade att vinden skulle få tag i dem istället, att den skulle lyfta dem högre än vad något annat träd vuxit och när de väl befann sig ovanför alla andra skulle deras löv fyllas av guldigt solljus. De önskade så mycket att de sträckte sina grenar ännu lite högre upp mot den efterlängtade himlen, men det var förgäves. Solljuset föll fortfarande obarmhärtigt styckat ner över dem, och luften var så kvav och stilla som den alltid varit. Så länge de stora träden stod där de stod skulle de små träden ohjälpligt vara de minsta av alla.

En dag klampade en man in i skogen. På hakan växte ett frodigt skägg, det lockade sig och böjde sig åt alla håll och kanter. På mitten av ansiktet stack en näsa ut, lika böjd som en örns näbb, och de skarpa ögonen verkade syna skogen med millimeterprecision. När han gick förbi de små träden stannade han till, skakade på huvudet och suckade djupt. De små träden krympte under hans besvikelse. De skämdes för de sneda stammarna, de gula löven och sin oförmåga att nå upp mot himlen. Mannen vände sedan om och försvann ur trädens synhåll.

I flera timmar viskades det om hur mannen gått runt, runt, runt och märkt ut de finaste träden med röda band. De små träden krympte än en gång när de blickade upp mot sina jättelika grannar, vars stammar nu pryddes av vackra, röda rosetter.

Nästa dag kom mannen tillbaka. Den här gången var han dock inte ensam. I sitt släptåg hade han fyra andra män, och alla hade en blänkande yxa i sin hand. Nu var deras sista timme slagen, tänkte de små träden. Nu skulle de straffas för att de inte växt som de skulle. Nu skulle äntligen deras missbildade former huggas bort från denna värld.

Mannen som gick först i ledet höjde sin yxa ovanför huvudet, och de små träden beredde sig på att få avsluta sina misslyckade öden. Men så föll yxan åt andra hållet, och träffade ett av de stora träden med rött band. Det vassa bladet sargade barken och sav började ymnigt rinna ur såret, medan mannen förberedde sig för ännu ett förödande slag. Männen runtom honom riktade sig mot de resterande träden med röda band och snart föll även deras yxor. Det var som om saven aldrig skulle sluta rinna.

Under natten som följde kunde de små träden för första gången i sina liv skåda en klar stjärnhimmel.

För så länge sedan blev deras drömmar uppfyllda. De blev fria och kunde obehindrat låta sina drömmar fylla den tomma rymden. Deras utmärglade kroppar reste sig och lät händerna greppa tag om det som givits dem, och de åt. De åt tills magarna var sprängfyllda och tills benen återigen täcktes av fett.

Solen slutade inte att kasta sina livsgivande strålar över de små trädens krumma grenar. Vinden fick dem att dansa och livet var underbart. På några få år växte sig ett av de små träden större än alla andra som stod i hans närhet.

Trädet älskade solen, vinden och den blå himlen. Han älskade att vara störst. Han älskade att just han fick dansa först av alla när vinden valde att blåsa över just deras skog. Han älskade det. Och medan han dansade i vinden drömde han.

De andra träden beundrade hans drömmar. Varje gång fullmånens runda cirkel spred sitt skarpa silversken över jorden pratade han om att de skulle nå upp dit och fånga även månens ljus, och sedan skulle de fånga stjärnorna.  Mannen med yxan skulle aldrig någonsin gå igenom deras skog och sucka åt deras vissna löv eller förbarma sig över deras ovärdighet. Nej. Istället skulle han beundra magnifika silverträd fulla av månljus och stjärnstoft, som skulle vara alltför underbara och fantastiska för ett mänskligt förstånd.

Obehindrat växte trädet av solljus och måndrömmar. Träden runt om honom bad honom att växa snabbare.

”Väx!” Sade de. ”Använd våra rötter, använd vad du vill, bara du når månen för vår skull!” Han tvekade, för han, men endast han, kände hur fibrerna under hans bark var nära bristningsgränsen.

”Jag lovar, men om jag ska nå månen måste ni skydda mig från sådant som kan skada.”

De andra träden lovade och trädet fortsatte att växa, meter för meter, även om han under barken nästan gick sönder. Grenarna sträcktes ut och blev så långa och gängliga att de snart nuddade allt som levde i skogen, och de var så sköra att en sparv kunde bryta av dem.

Trädet växte och växte, och månen tycktes för varje natt närma sig honom. Han kunde praktiskt taget se hur hans löv försilvrades under de mörka timmarna. Det fyllde honom med en känsla han aldrig känt förut. Var det… Stolthet? Han nickade för sig själv. För första gången i sitt liv kunde han känna sig stolt. Han var halvvägs till målet. Han hade fört dem ända hit, halvvägs till månen och redan började deras blad att förvandlas till det vackra silver de så länge längtat efter. Han visste att de skulle klara det, även om hans bark blev allt tunnare, och hans fibrer under den tunna barken blev allt svagare.

När hösten kom och vindarna friskade i något förlorade han halva sin krona. Den knäcktes likt en tändsticka mellan en tumme och ett pekfinger, och han vacklade när den föll mot marken. De andra träden såg förskräckt på när han som bar på deras drömmar nästan föll tillsammans med kronan. Han skulle aldrig överleva ännu en storm, och han skulle inte under några omständigheter kunna återhämta sig om han förlorade ens en gren till.

Dagen därpå talade han högt till sina vänner.

”Detta, mina vänner. Detta får aldrig hända igen. Om det gör det kommer vi alla att ramla mot marken som våra föregångare. Vi kommer att förlora. Ni måste skydda drömmarna till varje pris, ni måste skydda mig.”

Träden höll med. De kunde inte ge upp sina drömmar. De skulle se till att inga stormar kunde riva ner dem! De skulle se till att de aldrig, aldrig någonsin förlorade! De sträckte upp sina grenar och bildade en mur som skyddade honom från den svagaste vindpust, utan en tanke på att varken han eller de skulle få dansa i vinden igen.

Trädet vande sig snabbt vid ett liv utan vind. Det var avkopplande att slippa oroa sig för brutna grenar, och inget störde honom nämnvärt under de kommande månaderna, tills en dag. Fåglarna som hade varit borta under hösten och vintern kom på våren tillbaka med full kraft. De invaderade de uppsträckta trädens vindbarrikad, de landade på alla långa sköra grenar som de hade försökt skydda. Nu var inte grenarna så sköra som trädet trott, och endast en gren gick av på mitten. Men de smärtfria månaderna hade gjort trädet känsligt, och när fibrerna inuti grenen knäcktes en efter en skrek han plågsamt.

”RÄDDA MIG! MINA VÄNNER, RÄDDA MIG! RÄDDA DRÖMMARNA!”

I panik ruskade träden på sina grenar och slog ner fåglarna på marken, trots att många egna stammar föll med. Absolut ingenting fick hota deras skog. Fåglarna skulle bort nu, kosta vad det kosta ville.

Och med ens var det tyst. Inga sånger hördes. Inga glada tillrop eller skratt. Men det var inget som de brydde sig om. De hade alltför längesedan glömt hur vinden lyft deras sinnen upp mot stjärnorna, hur de i sin ungdom dansat och njutit. Nu dansade de endast när de såg hur deras händer sken av silver i deras drömmar.

Solen lyste klart på himlen. Trädet njöt av den stilla dagen, trots att luften var tunn och kall högt ovanför markytan.

Under de senaste veckorna hade nästan alla av hans svagare vänner fallit, men vad gjorde det? Han visste att de alla gjort det för drömmarnas skull. För skogens skull. De skulle bli vackrast i världen. Var det inte så han sagt? Deras hjältemodiga offer var ett pris värt att betala för drömmarna.

Trädet talade.

”Mina vänner, vi har full kontroll, ingenting undkommer våra grenar och ingen kan undgå vår magnifika skönhet. Våra löv spirar, våra frön sprider sig långt bortom horisonten! Vi är störst, vackrast och äldst av alla!  Så ska det förbli i all framtid!”

De få träd som alltid beundrat hans drömmar jublade.

”I all framtid!”

På den skuggade marken växte små, små träd med vissnande löv och sneda stammar. Träd som drömde om att dansa i vinden. Träd som bara kunde skönja bitar av himlen högt ovanför dem.

En dag kom en man till skogen. Han skakade sorgset på huvudet åt de små träden när han passerade dem. Han log åt de stora stolta som skuggade marken och band röda rosetter runt deras stammar.

Den natten kunde de små träden skåda en klar stjärnhimmel för första gången i sina liv.

Saven slutade aldrig att rinna.