ingen som har något att kommentera?

Mina familjemedlemmar brände ett veckosurf på ca 24 timmar så jag har haft begränsad datortillgång ett tag.

Ang din text

Jag hittade inga direkta grammatiska fel och skrivfel i den.

Hon hade fallit ihop som en orkeslös säck av kött, och inte kunnat fortsätta. Hon skulle ha dött. Jag skulle tagit bort den sista meningen, eftersom läsaren förstår det ändå, med ledning av det du skrivit tidigare i texten.

Det gamla paret hann inte ens bestämma sig för om flickan, som uppenbarligen hade allvarliga problem, var en galen psykopat de borde fly ifrån, eller ett offer de borde hjälpa, innan hon bokstavligen svimmade framför deras fötter. Jag tror att du kan arbeta om den här delen av texten lite grand och gestalta och beskriva det äldre parets tvekan inför flickan istället för att skriva det så tydligt. Det blir intressantare för läsaren att ana sig till deras känslor istället för att bli informerade om dem. Du är en såpass skicklig skribent att jag tror att du fixar det.

Rent allmänt så tycker jag det är trevligt att personer i berättelser har namn och inte kallas hon eller han. Vad tycker du själv?  Eftersom det är en prolog så kan det ju finnas skäl till att använda hon och han istället för namn. Det görs ju ofta i t ex deckare där prologen får sin förklaring senare i boken och man får veta vem hon eller han är.

#2 Vilka bra tips du kommer med, ska fundera över det du skrivit.

Alla ska inte kallas för hon eller han hela tiden, det är bara nu i början! :)

Har skrivit om det här idag, så det är fortfarande lite utav en råtext. Är det bättre eller sämre än den tidigare? :)

Det tryckande mörkret omgav henne. Hur än hon försökte urskilja vägen framför sig var det omöjligt, allting var svart, sånär som några flimrande ljus i fjärran. Det kunde vara stjärnor, bilar eller upplysta fönster. Hon visste inte. Varför skulle hon veta? Varför skulle hon bry sig?

Hon gick på en väg, ja. Ensam, ja. Mörkt. Ja. Men var någonstans var hon? Och varför, varför kändes det som om någon stoppat hela hennes huvud med bomull och dövat sinnena? Varför var det enda hon tänkte: fortsätt framåt. Framåt, framåt, framåt, framåt, framåt,framfraåtframåråtframåtfram….

Egentligen var det tur för henne att hennes tankar just denna kväll bestämt sig för att leka kurragömma.  Om hon kunnat tänka just nu hade hon inte tagit ett steg till. Det koagulerade blodet  och risporna längs ryggraden hade stramat för varje rörelse. Hennes muskler hade sakta men säkert förlamats av den isande kylan som rann likt vatten över huden. Fötterna snubblade över sig själva när hon tog sig framåt, sökte efter ljusen långt långt borta. Kom de närmare? Hon kisade med ögonen och kämpade för att inte falla. Hon ville inte falla. Någonstans djupt inom henne visste hon att om hon inte överlevde skulle ingen annan göra det.

Gertrud var 72 år. Hennes make, Stig, var 76. Han var gammal och skröplig, hade åldrats mycket fortare än henne. Hon kände sig som ett barn bredvid honom, en ungdom med livets glada dagar framför sig. Hon hade försökt få med honom på vinprovningar, kryssningar, danskvällar och bingospel, men han ville inte göra någonting. Korsord, om han orkade, och en kopp kaffe var hans syn på en lyckad Fredagkväll. Gertrud skakade på huvudet. Nå, han hade säkert inte många år kvar. Hon kunde stå ut och försöka göra det bästa av situationen. Hon hade ju till och med fått med honom på promenad ikväll.

Snön knarrade behagligt under kängorna där de gick, fick henne att längta tillbaka till deras skidsemester i Sälen 58. Ficklampornas sken svepte sida till sida och lyste upp vägen framför dem. Stigs skakade till lite oftare än Gertruds. Han kunde inte riktigt hålla den stadigt. Hon ville lägga armen om honom, säga hur mycket hon älskade honom, såsom hon gjort i sin ungdoms dagar. Då hade han säkert tagit henne i sina armar och kysst henne passionerat och sagt detsamma till henne. Nu skulle hon säkerligen inte få mer än ett muttrande svar tillbaka. Så hon forsatte att gå utan att göra någonting.

Men Stig tvärstannade.

"Vad är det nu då?" frågade Gertrud irriterad, stannade hon också och tittade upp på sin man. Han stirrade framåt och ficklampan skakade mer än förut.

Gertrud vände på huvudet och var nära att tappa ficklampan. En flicka stod på ostadiga ben framför dem. Hennes vita klänning var fläckig av något brunt, rött.. något.. rödbrunt. Blod. Gertrud ryggade tillbaka. Flickan tog ett steg närmare.

"K-k-om inte närmare!" utbrast Gertrud, viftade till med ficklampan.

Flickans ansikte var fortfarande stelt, helt utan känsla. Kinderna hade börjat blåna utav kylan. Hon tog ett steg till. Gertrud granskade henne från topp till tå, lade märke till de bara fötterna och de grumliga ögonen.

Hon, flickan, var glad att det var ljust. Ett starkt, vitt och bländande som hon inte sett på så länge. Hon ville le, vara glad. Minnas glädje. Varför var hon inte glad nu? tänkte hon. Varför? Och varför var det kallt? Varför…

Som ett överfullt regnmoln släpper ner sitt regn över en törstig åker  föll alla sinnesintryck över hennes dövade sinne, överflödade det.

Kylan trängde in i varenda vrå av hennes kropp, såren på ryggen exploderade i kaskader av smärta. Luften var så kall att till och med små korta andetag fick hennes bröstkorg att skälva av smärta. Knäna bar inte. Kollapsade. Hon ville framåt, framåt, framåt. Men hon kunde inte. Det gjorde för ont. Hon lyckades nästan sätta sig upp, nästan krypa en decimeter. Mot ljuset. Hon ville framåt. Men det gjorde ont. Armarna bar inte längre.  Hon kunde inte göra något. Hon kunde bara skrika.

Försök formulera om lite kring  Gertrud och Stigs ålder. Jag tycker det räcker att veta att de är gamla och att det framgår att hon är piggare än vad han är, inte exakt hur gamla de är. Det kan vara bra att veta deras exakta ålder när man skriver men det är inte jätteviktigt att veta för läsaren. Plus för deras åldersskillnad. På den tiden när de gifte sig så var det nog vanligt att mannen var äldre än kvinnan, eftersom han skulle försörja henne.

Bra och levande beskrivningar  av både det åldrande paret och offret. Du skapar en spännande stämning i texten.

Fortsättning….

ANNA

Ljuset som sken in genom fönstrets gardiner hade till en början varit stålgrått och skänkt mycket ljus till det lilla rum som hon nu befann sig i. Med tiden hade dock ljusets Karaktär ändrats, nu var det mjukt gyllengult och spred en lysande värme över hennes täcke.

Hon hade ingen aning om vad det betydde.

När ljuset återigen ändrades, den här gången tillbaka till grått, men mycket silvrigare än det första ljuset hon sett, öppnade en kvinna dörren. Hennes röst var ljus och distinkt, kvinnlig. Det var den totala motsatsen av vad hur hon såg ut; kraftig, robust och med lite hår på överläppen. Med några få, snabba steg hade hon tagit sig från dörren till fönstret. Hon fumlade ett tag med ett rep som hängde ner från fönstrets topp, sedan, bara någon sekund senare, flödade det isgråa in i rummet. Det sträckte sig upp på väggarna, över täcket, fyllde varenda vrå som tidigare varit dold av skugga.

Kvinnan rörde sig bort från fönstret, riktade stegen mot sängen istället.

Hon ville inte att hon skulle komma nära.

Försiktigt placerade kvinnan en varm hand på hennes panna, samtidigt som hon log nöjt. En mening av odefinierade ord flöt över hennes läppar som sirap, vars sötma klibbade fast i hennes medvetande.

Hon visste att denna okända kvinna av någon anledning stod böjd över henne och försökte gulla med henne. Det gillade hon inte. Hon visste, att djupt inbäddat i hennes person så gillade hon inte att någon överhuvudtaget skulle gulla med henne. Speciellt inte någon främling som trodde sig veta bättre. Hon försökte resa sig upp ur sängen, gå därifrån och lämna denna mycket irriterande kvinna åt sitt öde, men varje rörelse fick vågor av smärta att bölja genom kroppen, det var som om någon hade krupit innanför skinnet och försökte knyta rosetter av hennes nervtrådar.

Så hon blev kvar i sängen.

Turligt nog lämnade den irriterande kvinnan snabbt rummet. Hon hade lämnat fönstret avtäckt och det gick att blicka ut mot världen utanför. I och för sig var det inte mycket att se; det enda som gick att urskilja från den mjölkvita himmelen och den snötäckta marken var de mörka siluetterna av två magnifika träd, vars grenar sträckte sig bedjande mot himlen. Den resterande delen av världsbilden, som det här fönstret kunde ge, var som sagt vit. Mjölkvit, gråvit, benvit och isande kallt blå. Skuggor och linjer som gav Struktur åt den färglösa världen, som gav henne makt att inbilla sig en horisont, en gångväg och snöflingor som dalade mot marken. Menlösa ting som gav menlösa ting mening. Som gav den del av världen hon såg ett syfte och en förståelse.

Hon önskade att någon kunde måla hennes gråa sinne vitt.

Det är helt fantastisk bra och "lagom" deskriptivt i det första utkastet. Allt är hur bra osm helstr fram till sista paragrafen. "Det gamla paret hann inte ens bestämma sig för om flickan, som uppenbarligen hade allvarliga problem", det är bättre om du låter någon av karaktärerna eller läsaren själv bilda sig en uppfattning tycker jag ( tror parsley var inne i de banorna också, smärre upprepning).

Jag tycker texten blev lite överarbetad andra utkastet av det första stycket och det var mindre fokus på själva händelsen.  Det var ju skit bra det allra första du skrev. Du får med många sinnen och skapar starka känslor, särskilt bra tycker jag du fångar känselupplevelserna.

Andra delen gillar jag också och där är de poetiska små "räkorna", som det heter i musikspråk, väldigt snygga, särskilt den sista. Jag gillar att du låter huvudpersonen vara berättaren, sånt är häftigt som sjutton.

Ser fram emot mer!

.. Å andra sidan tycker jag att det första utkastet är lite väl kompakt  Det är så många känslor som tryckts in på en förhållandevis kort text, och i mina ögon blir det lite grötigt. Men jag kan hålla med i det du skriver också, att i det andra utkastet så tas fokus bort från händelsernas centrum. Det allra bästa hade nog varit att försöka ta en mellanväg. Får fila lite mer på inledningen helt enkelt

Tack för berömmet angående andra delen! Den har jag faktiskt inte ändrat någonting sedan jag skrev den en kväll för längesedan. Oftast skriver jag om texterna ganska många gånger. Men, det var nog för jag just hade läst Herta Müllers bok "Hjärtdjur" och var väldigt inspirerad av hennes skrivsätt. Den här andra delen skiljer sig också markant från andra texter jag skrivit (enligt mig själv då).

Ja vi tycker nog olika där :) Jag tycker inte det var grötigt. Du verkar läggal ite mer tid än mig, jag spontanskriver nästan enabart när inspirationen kommer och så tänker jag inte så mycket på det.

#9 Jag vet inte om jag lägger ner mer tid och är mindre spontan; hur mycket jag ändrar och exakt vad jag ändar beror på inspirationen och den kommer ju väldigt spontant ^^ Risken med flödesskrivning är att jag "förhastar mig" och missar stora steg i händelseutvecklingen, korrekturläser jag inte en sådan text många gånger är det risk att den blir logiskt osammahängande och krånglig att förstå.

Juste morfalum! Du får väldigt gärna läsa igenom "novellen" SKOGEN jag lagt upp här. Det skulle vara mycket intressant att höra din tolkning. :)