Parsley behöver respons
Skrivövning från början. Läs och kommentera gärna. Hur känns texten? Vad får ni för "bilder" av den och personerna?
Snösmältningsgruset på golvet mellan stolsraderna kändes genom sulorna på Sofias tunna stövlar. Hon klättrade upp på scenen och såg ut över den tomma lokalen. Den aprikosfärgade konstsammeten på stolarna började bli nött och solkig. Flera av vägglampetterna i glas och mässing saknade hela glödlampor. Ett bortkastat programblad där någon skrivit = jävla skit, efter pjäsens titel "Fragment av Dagerman i dialog", låg på scenkanten.
Den medelålders mannen som suttit bredvid Sofia hade gått i pausen. Han hade haft svårt att sitta stilla och flera gånger stött till henne med armbågen på sin slitna manchesterkavaj. Hans dyra rakvatten, av samma sort som Sofia brukade köpa till Stefan, hade inte lyckats dölja lukten av alkohol och cigarettrök. Den unga kvinnan han hade haft med sig hade protesterat och sagt att hon ville se pjäsen till slut "för att se hur den utvecklade sig". Mannen hade tagit henne om armen och sagt att hon aldrig skulle kunna bli något inom teatern om hon inte lärde sig lyssna på honom.
Sofia tog ett djupt andetag och började gå över scengolvet. Pjäsens rekvisita, tre pallar i varierande höjd för de mumlande kvinnorna och en sargad plyschhund, hade inte plockats bort. Hon intalade sig själv att det bara handlade om att ta ett par steg tvärs över scenen. Salongen var tom, ingen skulle lägga märke till henne. Ingen skulle kunna kritisera henne. Hon hade så gärna velat spela teater, vara någon, bli någon, gå in i en roll, lära sig allt om livet med stöd av en regissör. En man eller en kvinna som kunde tala om för henne hur hon skulle tänka, känna och tala. Själva scenens föränderlighet hade gjort det omöjligt. Publiken, seende eller oseende, kritisk eller artigt okunnig, fick henne att vilja kräkas.
Sofia gick ner till logerna. Dörren till Hugo Carlsons omklädningsrum stod på glänt. Hon knackade försiktigt på innan hon gick in och stannade till precis innanför dörren. Skådespelaren höll på att torka bort det vita sminket från ansiktet. Den gråpudrade gustavianska peruken låg på bordet mellan honom och spegeln.
-Jag ville bara hälsa, sa hon. Se hur det är med dig nu för tiden.
-Vad tyckte du om pjäsen?
-Svår.
-Förstod du den?
-Jag tror det, sa hon. Jag såg dig på Teatern i Linköping, tillsammans med jobbet, för ett par år sedan, men jag fick inte möjlighet att hälsa då.
-Synd. Det kunde varit trevligt att träffas. Den pjäsen var riktigt - framgångsrik. Han vände sig mot spegeln igen och fortsatte ta bort sminket från ansiktet.
-Ska du med ut? ropade en av de kvinnliga skådespelarna från korridoren till Hugo.
-Jag kommer strax, svarade han och frågade Sofia om hon ville följa med.
Hon skakade på huvudet och sa att hon bara velat se hur det var med honom. Det hade inte känts rätt för henne att bara lämna teatern efter föreställningen.
![[resande71]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jag fick lov att läsa om texten för jag tappade bort mig efter de två första styckena. Om det beror på min vaga uppmärksamhet eller om textens andra stycke stökar till det hela vet jag inte.
De mumlande kvinnorna i tredje stycket förvirrade mig också. Efter att ha läst om det drog jag slutsatsen att de spelat med i den nyss avslutade teatern.
Jag gillar dina beskrivningar och får en känsla av att teatern är riktigt nedgången och att de spelar tunga uppsättningar där. Sofia känns drömsk och trevande.
Överlag, kanonbra skrivet!
(Jag har en förkärlek till talstreck i dialoger, så det gillade jag).
Det är en varierande och väl beskrivande text, och det finns till störst del ett bra flyt. Känns ungefär som en "mysroman" man ligger och läser i hängmattan en sommardag. Om man ska ta upp något du kanske behöver fundera på så är det sista delen av tredje stycket : Själva scenens föränderlighet hade gjort det omöjligt. Publiken, seende eller oseende, kritisk eller artigt okunnig, fick henne att vilja kräkas. Jag förstod inte riktigt vad du menade här, vad är det som är föränderligt på scenen? Är det publiken? Det är visserligen bra att man utelämnar lite åt läsaren, men ibland är det bättre att vara rakt på sak. Resten av texten är enligt mig lättläst och det blir ett onödigt hack i flytet. Egentligen är det bara en petitess, men konstruktiv kritik ska ju vara just konstruktiv. Finns alltid något att förbättra, även om det i den här texten finns väldigt lite. :)
Ang scenens föränderlighet. Jag tror det bygger på någon intervju med Ingemar Bergman som jag läst. Han menade att det som filmas blir för evigt. Ett exempel är när Alexander säger "Alexander önskar inte biskopen en god natt". Det som sker på en teaterscen förändras hela tiden. Förändringen gentemot tidigare föreställningar kanske inte alltid uppfattas av publiken, men den finns eller kan finnas där. Regissören kan göra en föreslå en liten förändring. Skådespelarna kan ändra sitt agerande lite grand och vara annorlunda mot varandra, på scenen eller privat.
Jag har också märkt lite av "scenens föränderlighet" hos musikartister, lite subtilt och kanske också en del av min egen upplevelse.
#3 Okej, jag tror jag förstår. Jag hade aldrig hört det uttrycket förut, så det var nog därför jag inte riktigt hängde med från början :)
Scenens föränderlighet är kanske ett uttryck som jag har skapat? Funderar på om det är ett exempel på "kill your darlings", något som är centralt för mig, men svårt att förstå för andra läsare.
Inbäddat innehåll kan använda tredjepartscookies och spårningsskript.
#5 Jag tycker att det är ett bra uttryck som är värt att bevara, men det behövs nog en lite mer noggrannare förklaring för att budskapet i det ska fastna. För det är intressant, det du skriver i #3.
Starta ny diskussion
