Idag satte jag mig och läste igenom ett av mina gamla alster, en novell som jag tidigare var väldigt, väldigt nöjd med.

Nu läste jag igenom novellen igen som sagt och blev mäkta förvånad av hur fruktansvärt dåligt jag skrev! Eller, ja, kanske inte superdåligt, men det var absolut inte bra.

Eftersom att jag haft en svacka i skrivandet tänkte jag att det kunde vara roligt att skriva om en sida eller så för skojs skull. Sagt och gjort.

Det blev en gigantisk skillnad och det var så tydligt att jag faktiskt utvecklat mitt skrivande under årens gång betydligt mer än vad jag trott.

Se bara på skillnaden! Den första texten är skriven runt 2005, då var jag 12 år. Den andra är skriven idag. Kan tilläggas att första texten är på 388 ord, medan den senare är på 1140 ord.. Och de beskriver samma händelse.

TIDENS VÄKTARE

Kaptiel 1: Pojke i rött, skriven 2005

Solen sken från en klarblå himmel. Första dagen på sommarlovet hade varit fantastiskt: med en temperatur på över 25 grader hade de flesta bestämt sig för att åka ner till stranden. Johanna var en av dem. Hon, precis som alla andra hade åkt ner dit för att svalka sig eller att bättra på solbrännan. Ändå var det något som inte stämde. Hon var inte som alla andra. Ingen visste det då, inte minst hon själv.

Kön till glassen var oändligt lång; Johanna kunde räkna till minst tjugo som stod före henne. Ändå hade hon ställt sig i den förbannande kön. Bara för att hon skulle köpa en glass. Hon kollade bakom sig, där stod det också minst tjugo stycken.

- Gå då! skrek någon bakom henne.

Förvirrad tittade hon på ståndet. En glipa hade bildats mellan henne och resten av kön, kanske inte större än en halv meter, ändå tjatade de på henne.

Efter en kvart var det ändå hennes tur. Glassarna var dyra, en Piggelin kostade en tia, och en Daim-strut kostade tjugo kronor. Det fanns inte så mycket mer att välja på, så Johanna valde det billigaste alternativet. Det tog mindre än fem minuter att slicka i sig den lilla isglassen. Hon var kladdig på händerna av det som hade hamnat på hennes hand istället för i hennes mun och den söta doften av saft hade lockat till sig mängder av getingar. Därför sökte hon så fort som möjligt upp närmaste toalett. Hon sprang för att inte bli stucken, och när hon kom in till toaletten tog det stopp. Det smällde till och plötsligt satt hon på golvet. Det värkte i huvudet på henne.

- Hej! sa en röst bakom henne.

Johanna tittade bakåt. Där stod en kille med ljust hår uppsatt i hästsvans och blodröda kläder. Han log mot henne.

- Hej! hälsade Johanna tillbaka.

- Vad heter du? frågade killen. Jag heter Veum, men du kan kalla mig Ve.

- Veum, var kommer du ifrån? undrade Johanna. Det låter alltså lite konstigt.

- Kanske, sa Ve och drog upp Johanna från golvet. Jag är i alla fall inte här ifrån.

Han log, men ögonen var något allvarliga.

- Förresten så heter jag Johanna, sa Johanna.

- Johanna, vad bra! sa Ve och leendet blev bredare. Kom, nu så ska du få träffa mina kompisar.

Kapitel 1: Pojke i rött, skriven 2011

Solen sken från en klarblå himmel. Första dagen på sommarlovet hade varit fantastisk och med en lufttemperatur på över 25 grader hade de flesta bestämt sig för att åka ner till stranden. Johanna var en av dem. Hon, precis som alla andra hade åkt ner dit för att svalka sig eller att bättra på solbrännan. Ändå var det något som inte stämde. Hon var inte som alla andra. Ingen visste det då, inte minst hon själv.

Kön till glassen var oändligt lång; Johanna kunde räkna till minst tjugo som stod före henne, trots det hade hon ställt sig i den förbannande kön. Bara för att hon skulle köpa en glass. Hon kollade bakom sig, där stod det också minst tjugo stycken till.

- Gå då! muttrade någon högt bakom henne.

Förvirrad tittade hon på ståndet. En glipa hade bildats mellan henne och resten av kön, kanske inte större än en halv meter. Gud, människor blir verkligen retliga i värmen, tänkte hon irriterat och tog ett stort kliv så att hon åter kom ifatt kön.

Efter en kvart var det äntligen hennes tur. Solen gassade på som en blåslampa ovanför hennes huvud och glassarna var dyra, en Piggelin kostade en tia och en Daim-strut kostade tjugo kronor.

Dagen blir bara bättre och bättre. Lite mer irriterat än förut lade hon upp en tia på kioskdisken och snappade åt sig piggelinen som handlaren, en blekfet man i 45-årsåldern, sträckt fram. Han orkade inte ens ge henne ett ögonkast när hon gick därifrån, utan tog i tu med att ta emot nästa kunds beställning.

Det tog mindre än fem minuter att slicka i sig den lilla isglassen. Fingrarna var alldeles kladdiga av smält piggelin och hon höjde handen för att försöka slicka bort det. Getingvingar surrade till någonstans till höger om hennes mun. Panikartat försökte hon vifta bort den (enligt henne själv hade hon obotlig getingfobi), men getingen var envis och tänkte inte ge upp den smälta läckerbiten i första taget.

För att inte bli stucken (vilket hon enligt fobin absolut inte fick bli) skyndade hon sig bort mot närmaste toalett, med getingen surrandes runtom henne.

Där tog det stopp.

I ett försök till att fly den nu alltmer ilskna getingen hade hon kastat sig in på toaletten och berett sig på att snabbt stänga dörren, men hon hade inte räknat med att någon skulle stå där innanför.

Hon hade sprungit rakt in i denne någon, nu låg de båda och kved på toalettgolvet.

”Förlåt, förlåt, det var en geting, jag skulle bara…” Johanna fumlade runt på golvet och försökte ta sig upp, men benen lydde inte och hon kunde inte ens avgöra vad som var upp eller ner.

”Vänta, jag hjälper dig upp.”

Det var en mansröst.

Snälla. Säg inte att det är en kille i min ålder. Säg absolut inte att han är snygg.

Han som hon krockat med hade varit snabbare med att resa sig upp och sträckte ut en hand mot henne.

Rodnaden spred sig likt eld över kinderna när hon fångade handen och drog sig själv upp på benen.

Det var med en stor viljeansträngning som hon böjde på halsen och blickade uppåt för att tacka och än en gång be om förlåtelse till den som hjälpt henne upp.

”Åh,” var det enda hon fick fram. Alla ord som ”tack” och ”jag är så ledsen” rann bort med vågorna som skvalpade utanför i samma ögonblick hon såg honom.

Snygg kunde inte beskriva honom. Vacker var ett bättre ord. Gudomlig hade nog varit det bästa; hans långa, guldgula hår var uppsatt i hästsvans vilket framhävde de höga kindbenen och den skarpa hakan. Näsan var spikrak och de mörkt gröna ögonen inramades av ett par perfekt formade ögonbryn. Under den mörkröda skjortan kunde man skönja runda muskler, som lättsamt rörde sig när han släppte hennes hand.

”Gick det bra?” frågade den gudomlige och log ett försiktigt leende. Leendet blottade den vita emaljen som dolde sig under läpparna.

”Eh. Eh. Jag antar det,” lyckades hon stamma fram till svar. Hennes hjärna var alltför upptagen med att studera hans ansikte för att kunna formulera något vettigare.

”Vilken tur! Jag är så ledsen att jag bara rusade ut härifrån, det var inte meningen att krocka med någon.”

Hjärnan släppte för ett tag fokus på den gudomlige perfekte och Johanna höjde på ögonbrynen. Hon var väl ändå den som rusat in?

”Jag skulle precis be om ursäkt för samma sak, det var ju jag som sprang in hit utan att tänka efter.”

”Då sprang vi båda två då.”

Nu när han log ordentligt gick hjärnan åter in på ”detstårensnyggingframförmig”-mode och hon fortsatte att försöka klura ut hur någon kunde vara så obegripligt snygg.

”Varför hade du så bråttom in hit då? Eller…” Han kom av sig. ”Det kanske man inte ska fråga…”

Johanna höll snabbt upp handen och spretade på de kladdiga fingrarna.

”Piggelin.” Hon ville inte släppa blicken ifrån hans rodnande kinder och ögon som undvek hennes. ”Och getingar. Du?”

”Jag letar efter någon.”

”Jaså? Vem?”

”En flicka. Hon heter Johanna.”

Hon hade lika gärna kunnat bli knuffad ur ett flygplan, fått en fågelskit i huvudet eller blivit erbjuden en miljon kronor. Han letade efter… Henne? Men det finns ju många, säkert över 50, tjejer på stranden. Minst en av dem kan säkert heta Johanna. Fast…

”Letar du efter mig?” Hon var nog lika förvånad som honom över att hon vågat ställa den frågan.

”Ja… Det kanske?” Han letade upp ett papper ur fickan.

Det tog honom mindre än en sekund att läsa det som stod skrivet där innan han tittade upp mot Johanna igen.

”Heter du Stjärnström i efternamn? Johanna Stjärnström?”

Johanna nickade och rodnaden djupnade, hon kunde inte riktigt greppa situationen. Letade han trots allt efter henne?

”Kan du inte följa med mig?” frågade han ivrigt.

Johanna tvekade. Här stod hennes dröm framför henne och frågade om hon ville följa med. Hon borde vara i ett lyckorus. Det var hon inte. Det var något som inte stämde. Han, drömmarnas prins, hade tagit reda på en sextonårig tjejs namn och nu bett henne att följa med honom. Var han en våldtäktsman? En stalker? Kanske en reporter? Hon ryggade tillbaka vid tanken. Hon hade fått nog av reportrar.

”Vad heter du?” frågade hon istället för att svara.

”Veum, men alla kallar mig Ve.”

Johanna nickade. Det var i alla fall inte ett svenskt namn, och alla reportrar hon pratat med hade gett klingat som Volvo, midsommar och röd villa i förort.  Hon kunde nog lita på honom.

”Ville du följa med?” Nu var han inte lika ivrig längre, utan snarare förväntansfull och lite besviken på att hon inte svarade.

”Ja. Visst.”

Han log igen och ivrigheten vällde in över hans ansikte i samma stund. Med ett fast grepp tog han tag om hennes hand och öppnade dörren. Tillsammans klev de ut i det starka solskenet.