Har börjat på en ny novell. Har skrivit ca 4 sidor, så har verkligen inte kommit långt. Vill gärna ha konstruktiv kritik och feedback. Och vad tror ni? Är det något som är värt att fortsätta på?

Jag tror jag vet hur det är att vara blind. Det har varit så mörktså länge att mina ögon verkar ha accepterat att de kanske aldrig mer får se ljus. Kanske jag är blind på riktigt?

Varför har dom inga fönster? Varför bara tjocka väggar? Ett enda litet, kvadratcentimeter stort hål hade räckt. Bara ett litet, litet, litet, förbannat hål i taket hade räckt. Jag vill  känna pupillen hur drar ihop sig, bli bländad en sekund. Snälla, bara en enda gång till innan jag dör.

”Hur länge har hon varit saknad?”

Christiansen satt och trummade med fingrarna mot skrivbordet. Han var alltför rastlös för att ta det här fallet på allvar.

”Modern rapporterade henne saknad igår morse. Sökpatruller har satts in. De letade hela dagen igår, men det gav inga resultat.” Kommissarie Green lutade sig över bordet och borrade fast sin blick i Christiansens ögon. ”Jag vet att du ogillar detta. Men du är ny, och om du vill behålla jobbet bör du lyssna på vad jag och dina överordnade säger. Högste polismästaren har satt prio 1 på det här fallet, endast gudarna vet varför, men det är ditt jobb att hitta den här flickan, vare sig du vill eller inte.”

”Tsss, visst”, Christiansen bet sig i läppen och grabbade åt sig den elektroniska mappen om Maya Webb som låg uppslängd på bordet. ”Om det är nu är så viktigt med en skitunge som inte lärt sig att man ska stanna hemma.”

”För att vara ärlig så förstår inte jag chefens order heller, men nu är det som det är. Och låt mig påminna dig om att du inte har någon befogenhet att avgöra om hon är en skitunge eller inte. Ditt jobb är som sagt att hitta henne. Gör det snabbt.”

”Visst visst, om det är det du kräver av mig, så visst. Jag gör det. Jag hittar henne på två dagar. Max.”

Han kunde känna hur ett självsäkert leende tog form i hans ansikte, vilket passade honom ganska bra just nu. Tonårsflickor rymde ofta hemifrån, av tusentals olika orsaker. Det kunde vara alltifrån knark till brustna hjärtan angående otrogna pojkvänner. Som tur var tog det inte speciellt långt tid att lokalisera var flickorna befann sig, några dagar och de flesta var åter hemma igen.

Innan Christiansen hade blivit befordrad till utredare hade han arbetat som spaningspolis åt Enheten för saknade personer. Tack vare honom hade dom inte bara hittat ett fåtal, utan uppemot 50 stycken saknade, på endast 8 månader efter hans första dag på jobbet. Chefen hade sett hans otvivelaktiga begåvning (leendet blev nu större), och genast gett honom en hedersplats på Enhet D som en av de yngsta utredarna någonsin. Det här fallet var hans första jobb som utredare, och det var minst sagt inte hans största dröm att återigen få jaga små galna tonårstjejer. Hade tjejen däremot varit en psykotisk seriemördare  hade han inte haft någonting emot att leta upp henne. Det hade varit lite spänning i tillvaron.

”Så, sitt inte där och le som en annan idiot. Ge dig iväg och hitta flickan.”

Green viftade till med handen, precis som när man viftar bort en irriterande fluga. Christiansen förstod vinken och reste sig snabbt upp från stolen, harklade sig.

”Två dagar, som sagt. Vi syns då.”

Med de orden lämnade Christiansen rummet med mappen i handen.