En liten kort novell jag har skrivit som jag skullevilja dela med mig av :)

Han hette Max.

Det kändes för verkligt för att vara en dröm.
Ansträngningen som fick mina muskler att darra när min bröstkorg sakta hävdes upp och ner var mer påtaglig än jag skulle vilja, och det outskiljbara mumlet i bakgrunden av en maskins envisa pipande allt för påträngande för att det inte skulle vara verkligt. Ändå fick den här avdomnade känslan av att inte höra ihop med min egen kropp mig att tveka.

Jag undrade flyktigt över hur länge sen det var innan jag kom på att i det här existerade inga tidsbegrepp.
Den svarta tomheten fick mig att känna mig ensam.

Ännu en gång tänkte jag tillbaka på hur jag hamnade här.
 
Att han hette Max fick jag reda på den där dagen han presenterade sig som ny i klassen. Resten tog jag reda på själv genom oskyldiga utfrågningar av hans kompisar. De höjde på ögonbrynen, men berättade vad de visste medan jag försökte se så där jag-bryr-mig-inte-egentligen-nochalant ut och gömde mitt rodnande ansikte bakom min tjocka lugg.
Max hade nyligen flyttat tillbaka hit till Sverige när hans pappa hade fått ett jobberbjudande efter att ha bott i Australien sen han var sju år. Han var 17år, ett år yngre än alla oss andra i 3:e ring. Det var egentligen det enda jag någonsin fick veta om honom.
Jag vet egentligen inte vad det var hos honom som fångade mig. Kanske den där lena rösten, de vackra ansiktsdragen eller de blågrå ögonens djup.
Ibland hade jag kunnat känna hans blickar i ryggen från bakre delen av klassrummet, och en dag i matsalen när jag som vanligt satt med min bästa vän tittade jag upp och mötte Max blick för några sekunder. Han drog på mungipan, och jag log tillbaka innan jag snabbt tittade ner i bordet. När jag åter kollade upp på Erik för att fråga vad han hade sagt gav han mig ett vitt flin och lutade sig fram på ena armbågen samtidigt som han glittrade retsamt med ögonen. Jag kände igen uttrycket efter alla år vi hade vart vänner, och visste vad som skulle komma.
 "Den där nya killen är något speciellt, va?" frågade han samtidigt som han slängde undan det alltför långa håret som föll ner i ansiktet med ett invant knyck med nacken.
 "Hm, jaså?" fick jag fram mellan tuggorna.
 Erik skrattade och sa "Du kan inte dölja att du mer än gärna skulle vilja lägga vantarna på honom. Tror du inte jag har lagt märke till att du knappt kan slita ögonen från honom?"
 "Han ser väl bra ut, men jag har ändå inte tid för några killar och.." sa jag, men vände mig om när Max gick mot utgången bakom mig.
 Erik tittade på mig roat och öppnade munnen för att säga något, men jag avbröt honom innan han hann komma så långt.
 "Vi måste gå nu om vi ska ha någon rast över innan fysiken" avslutade jag samtalet med och reste mig upp med min bricka.
 När vi lämnade matsalen och möttes av höstvinden som dansade med löven och argsint drog i våra kläder lade jag märke till att Max stod vid en bänk vid byggnadens ände och vinkade. Erik såg också, och puttade till mig när han gick iväg med ett retsamt "Lycka till" slängt över axeln. Jag gav honom en arg blick, som jag hoppades brände hål i hans stora stickade mössa, och vände mig om mot Max som närmade sig. Jag undrade nervöst vad han ville. Tidigare hade vi bara bytt några ord under lektionerna, men aldrig utanför klassrummen. Hans gröna jacka stack ut från de gulröda löven som täckte marken han gick över, och jag kunde inte låta bli att tänka på hur bra den klädde honom.
 "Hej Linda" sa han och log. "Är du upptagen i eftermiddag?"
Förvirrat svarade jag "Nej", och försökte komma på vad det var som stod på när han gav mig ett ännu större leende.
 "Då kanske du har tid att ta en fika med mig? Halv fem på det lilla fiket på Storgatan?"
 "Visst" svarade jag förvånat.
 "Då hör jag av mig när jag har slutat" sa han, och vi bytte mobilnummer.
 När vi skildes åt drog jag ner mössan långt ner över öronen och rusade efter Erik.
 "Nå?" frågade han.
 "Vi ska ta en fika i eftermiddag" sa jag och kunde in hålla tillbaka ett skratt.  

När han brast ut i ett ekande skratt slet jag av honom mössan och sprang skrattandes därifrån.
 
Jag ryckte till, eller rättare sagt mitt medvetande ryckte till, när mumlet kom närmare och jag kunde utskilja rösterna.
 "Vi har inte lyckats se om operationen har gjort någon nytta, men vi befarar att skadan är för omfattande för att hon ska kunna återhämta sig" sa en röst jag inte kände igen.
 "Har ni en aning om hur stora chanser hon har?" frågade en tjock, trött röst som jag identifierade som min pappas.
 "Vi kan inte säga hur stora chanserna är, men som det ser ut nu är de inte stora är jag rädd" svarade den första rösten.
 Efter att ha lyssnat på min pappas lugnande röst och min mammas tysta snyftande en stund lät jag mina tankar glida iväg. Jag har opererats. Tanken kändes konstig. Jag hade aldrig blivit opererad förut.
Mina tankar gled iväg ytterliggare till den där eftermiddagen på kaféet. Vi hade haft det trevligt, pratade länge om enkla saker som skolan och kommande prov, och vissa stunder bara betraktade de passerande människorna utanför.
Efter den eftermiddagen sågs vi fler gånger, sen sågs vi allt oftare och efter 1 månad var vi ihop. Det gick väldigt snabbt, och jag kunde inte låta bli att bara dras med.

 Det var ungefär efter en och en halv månad som hans humör började visa sig. Efter första gången han verkligen exploderade lärde jag mig att hålla mig undan, och att göra så lite som möjligt för att inte göra honom upprörd.

Det var en förmiddag i skolan, och jag hade märkt att Max var irriterad på hans spända kroppsspråk och korta, huggande kommentarer. När jag hade rest mig upp från bänken vi satt vid för att gå till lektionen hade jag råkat putta ner hans mobil som ljudligt gick i 3 bitar mot det hårda golvet.

Max hade argsint utbrustit "Vad fan gör du?!" och knuffat till mig hårt så jag flög in i ett skåp. Erik som hade sett mig ramla när han kom emot oss från änden av korridoren kom springandes och drog upp mig.

 "Är du helt jävla dum i huvudet? Knuffa henna aldrig igen, för då jävlar vill du inte vara nära mig!" hade Erik med kylig, väsande röst sagt till Max när han drog med mig därifrån. Max stirrade argt efter oss.

 Vi gick aldrig till den lektionen, utan vi gick hem till mig och kollade på American Pie precis som alla gånger förut med en filt över oss och en popcorn skål i knäet. När Erik skulle gå och jag följde honom ut på utfarten vände han sig om och kollade på mig länge med en fundersam blick.

  "Vad är det?" frågade jag.

  "Du vet att Max beteende inte är normalt?"

  Jag suckade uppgivet till svar, och nickade.

  "Jag vet inte vad jag ska göra."

  "Du vet att du alltid kan prata med mig Linda, och att jag finns här för dig?   Släng iväg ett mess mitt i natten, och jag står utanför ditt fönster inom 5 minuter."

 "Tack" viskade jag i hans famn när han höll om mig innan han vände sig om och gick.

Efter den händelsen var det som att djupet i Max ögon försvann, och bara lämnade kvar ett stirrande uttryck. Han blev mer och mer argsint, och när han väl blev arg blev han också våldsam.

Den Max jag hade trott att han var fanns inte. Hans konstiga beteende blev bara värre med tiden som gick och han förbjöd mig att vara med min bästa vän. När jag inte gjorde som han blev han arg och skrek åt mig. Ibland värre.

Ändå kunde jag inte göra mig av med honom. Jag var rädd för vad han skulle göra och jag skämdes över min feghet.

En torsdags kväll i november gick jag hem till Erik. Vi pratade länge om Max och mig, och när jag gick därifrån kunde jag le ett äkta leende för första gången på länge.

När jag gick mot Max hus tvekade jag. Vågade jag verkligen göra slut? Sen tänkte jag på Erik, och hans stöttande ord tidigare. Det gav mig mod, och jag gick bestämt upp mot dörren och plingade på.

När Max öppnade dörren sa jag att jag ville prata, och när vi satte oss vid köksbordet stirrade han tomt. När jag sa att det var slut mellan oss blev hans ögon hårda. Jag försökte förklara mig, försökte säga att jag inte orkade ha ett förhållande med honom längre. När han reste sig upp och gick in vardagsrummet följde jag efter honom och bad honom lyssna.

 "Din jävla slyna, du tror att du kan göra bort mig inför alla va?" morrade han och han sträckte sig in i ett förråd.

Panikkänslorna växte i mig när jag såg vad han hade i högra handen. När han lyfte baseballträet högt över huvudet med båda händerna vände jag och sprang. Ångest rullade i min mage när jag kände ett hårt slag i bakhuvudet som fick det att blixtra framför ögonen. Det sista jag minns var när jag sjönk ner på golvet.

 Närvaron av många människor runtomkring mig väckte mig ur mina tankar.
"Det har visat sig att en kraftig hjärnblödning har utvecklats och jag tvivlar på att hon någonsin kommer vakna igen" sa den okända rösten.
När ingen svarade sa han "Hon ger inga som helst reaktioner, och snällast vore nog att stänga av resperatorn".
"Vi vet" var det uppgivna svaret.
Jag hörde den okända rösten säga att det inte skulle ta lång tid innan jag slutade andas och mina föräldrars kärleksfulla sorgsna röster, men chocken jag kände gjorde mig avtrubbad.
_Dö? Jag kan inte dö, jag är allt för ung, livet är framför mig.
_Sen hörde jag Erik. Erik. Namnet ekade i mitt huvud.
"Förlåt mig, jag är så ledsen" viskade han. "Jag har alltid älskat dig, jag vet bara inte varför jag inte har fått det sagt." Han brast ut i gråt, och jag lyssnade på när han hulkande kvävde sina snyftningar, innan han fortsatte "Jag skulle göra allt för ett liv med dig."
Med hela min varelse kände jag det - _Jag älskar dig med.
_En järnhård vilja fick mig att kämpa mot de murar som omringade mig. Kämpa för min familj, för mitt liv. För vårt liv. Jag slog och kastade mig mot murarna med all den kraft jag hade kvar. Jag skrek ett skrik utan ljud av förtvivlan, sorg och frustration. När mina krafter tog slut och jag inte existerade i mer än en sekund i taget insåg jag att det var en kamp jag aldrig skulle vinna.
Med endast tomhet och sorg inom mig väntade jag, och kände stillheten sänka sig över mig som en svart filt.
                                        

Novellen är rätt kortfattande, och inte så "uppmålad", men hade ett visst antal ord att hålla mig till :)