Du är så välkommen! Gillar hästar, så de ska bli roligt att läsa om dem.

#1 Tack så väldigt mycket! ^^ Får hoppas att jag kan knåpa klart min novell inom kort. :)

Det var läääänge sen jag gjorde den här tråden, men nu ska jag äntligen lägga in början till en novell jag håller på att skriva nu :) Jag har inte rättat eller så än, så det är säkert något skrivfel i den, men jag vill mest veta vad ni tycker.

Att stå på bron, titta ner, se tåget komma, med allt folk som är på väg till sina bra betalda jobb i Stockholm, lyckliga människor som trivs med livet. Det känns hemskt. Varför är dom så nöjda när allt jag känner om livet är att det är ett rent helvete? Synpunkt: när på dygnet är hon ute med hästen uppe vid järnvägen? I första stycket känns det som hon är ute tidigt på morgonen medan resten av texten verkar utspela sig på kvällen. Ändrar du till "på väg till" till "på väg från sina välbetalda jobb" så löser du det problemet. :)

Yatzy´s gnägg genomskär mina tankar likt en slipad kniv, splittrar dom och får mig att komma tillbaka till verkligheten. Tåget är nära nu. Ska jag hoppa? Jag vinglar till, under ett ögonblick så tror jag att jag faktiskt ska trilla ner, känner hur rädd jag blir. Nej, jag är inte redo, inte redo för att ta mitt liv. En annan dag. Jag måste i alla fall göra det, så här kan jag inte leva. Jag tar tag i den rostiga stolpen som finns kvar efter raset, när hela staketet, som ska hindra folk från att trilla ner, trillade ner mitt i rälsen. Tåget hann aldrig bromsa, men ingen blev skadad. Behöver den informationen vara med? Jag antar att staketet rasat vid något tidigare tillfälle. För mig som läsare så räcker det att veta att staketet är skadat. Att ingen obekant person som inte finns med i texten för övrigt klarat sig oskadd är inte så intressant. Är det därmot jag i texten som dragit ner stängslet i ett tidigare självmordsförsök så framhäv det. Jag drar mig upp på den lite stadigare delen av bron igen. Jag springer fram till min silvergrå ponny som tycks lysa i månskenet, lägger armarna runt hennes hals, känner hennes värme tina min stelfrusna kropp och plötsligt känns allting lite bättre. Var står hästn känns bra att läsaen? Är hon med ute på järnvägsbron eller står hon bunden vid järnvägen

-Nu går vi hem, gumman, viskar jag mjukt i hennes öra.

Jag får bara en frustning till svar, vad dum jag är, hade jag väntat mig att den magiska platsen och månljuset som omfamnar oss skulle få en häst att prata? När jag svingar min upp på hennes rygg så dundrar tåget förbi. Jag ryser av tanke på att jag kunde ligga under det stora tunga vidundret och mosas. Jag sätter av i en snabb galopp, låter tårarna rinna medan Yatzy försiktigt sätter ner hovarna på den smala skogsstigen som är full med rötter och stenar, dolda under den fuktiga jorden. Inte förrän vi har kommit ut ur den mörka skogen så inser jag hur farligt och dumdristigt det jag gjorde var. Yatzy hade kunnat snubbla och gå omkull, vi kunde ha slagit ihjäl oss. Bara för att jag inte vill leva längre så kan jag ju inte riskera min ponnys liv. Det är dumt, idiotiskt, korkat.

I en lugnare takt fortsätter jag nerför en grusväg som leder till en kort allé, där finns vårt hus. Formulera om, meningen känns lite jobbig att läsa. Prova att läsa högt så den känns bra att läsa. Det lyser varmt och inbjudande. Men jag tar en omväg, jag måste gå genom skogen för att hamna bakom stallet. Mamma och pappa tror att jag är hos en kompis, jag kan inte riskera att dom ser mig komma ridandes. Då kommer det att blir en lång utfrågning om varför jag ljög för dom. Mina föräldrar är snälla och dom älskar mig lika mycket som jag älskar dom, men något förhör orkar jag inte med. Snabbt och tyst hoppas jag av och går in i stallet, Yatzy följer efter mig trots att jag varken har träns eller grimma. Rider hon hästen utan sadel och träns. Är man duktig på horsmanship så är det kanske möjligt, men poängtera det i texten, gärna lite tidigare i den. Jag säger åt henne att gå in i sin box, visst gör hon det. Snabbt borstar jag av henne och kratsar hennes hovar. Sen smiter jag ut i mörkret, pressar fram ett leende, måste se glad ut inför mamma och pappa, hatar att se dom ledsna och när jag är ledsen blir dom ledsna. Snabbt som en vessla smyger jag sen upp till huset, borstar bort det värsta spånet som har fastnat i min tjocktröja, sen kliver jag in genom dörren.

Mamma kommer direkt farande.

-Hej älskling, maten blev precis klar, det blir kyckling och ris.

Sen går hon fram och ger mig en stor kram och jag kramar henne tillbaka. Hon luktar gott och tryggt av parfym och någonting mammaaktigt och jag fylls av ett lugn när jag har henne nära. Pappa kommer också och kramar om oss båda,  och så står vi länge, så länge att vi sen måste värma maten i Micron.

Väckarklockan ringer och jag vänder mig ilsket om, öppnar lådan på nattduksbordet och slänger ner klockan där. Sen masar jag mig upp, tar på mig ett par byxor och en t-shirt och en tjocktröja, jag blir ändå mobbad vad jag än har på mig så varför bryr mig om kläderna? Fundrar på om du behöver skriva så tydligt att hon blir mobbad. Som läsare förstår jag nästan det ändå. Hon har en häst hon älskar och föräldrar som bryr sig om henne och verkar vara OK, att det är något som inte stämmer framgår ändå och då anar jag som läsare att det är skolan som är problemet. Jag har inget färdigt svar på om du ska skriva om mobbingen eller inte, utan du får fundera på det.

Jag går ner och slänger i mig ett äpple, orkar inte bry mig vad jag äter heller. Sen drar jag några tag med en borste i håret och slänger sen på mig ytterkläderna. Tar upp väskan och hänger den över axeln. Slänger en blick på köksbordet, där ligger den öppna So-boken och dom tomma sidorna lyser mot mig. Skit också, läxan var till idag. Tomma sidor i en uppslagen SO-bok. Antar att det står text i SO-boken och anteckningboken, instuderingsfrågorna eller vad det nu är inte har blivit ifyllda ( lite överdrivet petig kanske).

Någon som har något att säga? :) Vill så gärna bli bättre på att skriva så jag vill ha några av era enormt bra tips :)

Lagt in lite funderingar med fetstil i din text. Det är bara lite små detaljer som du kanske kan tänka på och ev ändra.

Sammanfattningsvis är det en varm text skriven med känsla för hur tjejen känner sig . Du beskriver det fina samspelet mellan henne och hennes ljuvliga häst och relationen till hennes föräldrar och problemen i skolan på ett insiktsfullt och medkännande sätt. Bra.

#5 Tack, jag ska tänka på det du har skrivit. :) Vissa av sakerna har jag funderat på innan men bara inte fått till det så att det låter bra när jag gjort om det, men jag fortsätter att försöka.

För en del så fungerar det att se det man ska skriva om som en film framför sig. Kanske ett tips som är användart även för dig för att hålla reda på detaljerna i historien?

#7 Det låter ju som ett jättebra tips, det ska jag testa nästa gång jag skriver ;)