Hej!

Har i dagarna börjat publicera min egen novell/diktsamling! Den heter Livet i text och är mycket läsvärd! Den berör på ett annurlunda och djupt sätt olika vägval och svårigheter i livet. Min förhoppning är att den ska beröra människor runt om i Sverige! 

Du hittar den på: https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=52439

Här kommer ett litet smakprov på en av novellerna som ingår i boken!

Leva med lejon

Han såg ner i sin kvinnas panikslagna ansikte. Hon kippade fortfarande efter luft från slaget han givit henne i magen. Han viskade mjukt hennes namn:

-        Maria, det behövde inte bli såhär. Jag älskar ju dig!

Hennes öga hade börjat svullna igen och han hade svårt att uppfatta hennes blick. Ändå visste han att den var fylld av hat och rädsla. Han höjde handen och gav henne en örfil.

-        Svara mig! Älskar inte du mig också?

Hon skakade och tårar rullade nedför hennes kinder när hon frenetiskt nickade och försökte få fram ett ja från sina blödande läppar. Lejonet inom honom morrade belåtet, hon var hans. Han böjde sig ner och strök henne kärleksfullt över kinden.

-        Om du bara börjar lyssna på mig och vara mig trogen så behöver det aldrig bli såhär igen.

-        Förlåt, viskade hon tyst medan hon med en skakande hand strök bort blodet från läppen.

Han böjde sig sakta ner för att kyssa henne och spritlukten från hans andedräkt fick henne nästan att skygga undan. Hon höll tillbaka de kväljningar som hotade att tränga fram när denna man som gjort henne så illa nu ville ha kärlek. Han vinglade till och stödde sig mot väggen för att inte ramla rakt över henne. Några minuter senare gick han på ostadiga ben iväg mot sovrummet för att lägga sig. Fortfarande inne i den där härligt lulliga dimman som han hade lärt sig att älska somnade han med ett belåtet flin på läpparna.

Adrenalinet pumpade i blodet. Lejonets hunger var mättad.

Dagen efter var alltid värst, han vaknade tidigt med en otrolig ångest som förvarnade honom om de minnen som sakta skulle komma tillbaka till honom under dagen. Med tunga steg tog han sig in i badrummet och sköljde ansiktet med kallt vatten, korta minnesbilder snurrade förbi under ögonlocken. Minnesbilder fulla med Marias skrämda ansikte när han kom hem kvällen innan, minnesbilder med hennes blödande läpp och kvävda skrik. Han grep tag i handfatet och knep ihop ögonen hårt. Inte nu igen, detta var inte sant! Vad var det egentligen som hade hänt? Han kände hur illamåendet sköljde över honom och han lutade sig fram över handfatet för att spy upp gårdagens alla misstag. En halvtimme senare kom han in i sovrummet igen och såg Marias sargade ansikte som fridfullt vilade på huvudkudden. Han strök henne lätt över läppen och äcklades av sitt eget misslyckande. Han hade lovat henne att aldrig göra det igen. Samma löfte som han hade gett gången före denna och gången innan dess. Tårar trängde fram i hans ögon och han knöt nävarna, ingen kvinna skulle få honom att känna sig så svag och misslyckad! Han stormade ut ur lägenheten för att slippa se ansiktet med de anklagande ögonen vakna.

Inget han gjorde tycktes dock reda bot på den frustration som sakta höll på att bygga sig allt starkare inom honom. Han försökte fly bort från alla misstag, men att ströva runt på gatorna utan mål kändes mer meningslöst än att försöka återuppbygga de broar han raserat kvällen innan. Skammen tärde på honom. Det kändes som om alla han mötte såg på honom med en anklagande blick.

               Du har slagit den du älskar mest. Du har skadat henne.

Han började springa medan hatet växte sig allt större. Han var svag, det visste han, men han visste också vad han måste göra för att väcka lejonet till liv igen. Lejonet som fick honom att känna sig viktig och fyllde honom med mod. Systemet öppnade klockan 12.35 och snart hade han en lagom tung kasse hängande i handen.  Bara denna sista flaskan och sedan skulle han sluta. Han satte sig på en parkbänk och njöt med hela sinnet när den starka drycken brände på sin väg ner genom halsen. Snart skulle gårdagskvällen vara som bortblåst och han skulle vara glad och lycklig igen. Spritångorna skulle snart ta honom med på en underbar resa till en värld där han inte gjorde några misstag, en värld där han var stark och modig.

Lejonet log och alla de vassa tänderna glimmande i det förrädiska gapet.

Han mindes hur hans egen älskade pappa hade uppfostrat honom med en starkt hållen hand och hur han själv hade fått lära sig gott uppförande den hårda vägen. Det var det Maria aldrig hade gjort. Det var det han måste lära henne. Allt han ville var ju att hon skulle älska honom! Så det var ju knappast hans fel att han var tvungen att straffa henne när hon inte gjorde just detta, älskade honom. Eller? Nej, lejonet skakade sakta på huvudet och gjorde sig redo att anfalla. Mannen reste sig vinglande på benen och började gå tillbaka mot lägenheten. Hon var säkert fullt upptagen med att bjuda in man efter man till hans säng vid det här laget. Han knöt nävarna och slängde iväg den nu tomma spritflaskan. Den krossades mot trottoaren och några mammor med barnvagn hoppade förskräckt till när glassplittret flög iväg åt alla håll. Han log och bugade åt dem, de hade gett sina män ett barn, de var trogna kvinnor som man inte behövde kuva för att de skulle älska en. Kvinnorna kastade en snabb blick på honom och skyndade sedan iväg åt ett annat håll. Han försökte skrika efter dem att ”de var Sveriges framtid och att han älskade dem”, men allt han fick fram var ett osammanhängande mummel. Trots detta tyckte han att han hade gjort ett ganska bra intryck och han svor åt sig själv för att han var tvungen att dras med den där slynan Maria.

Lejonet gav upp ett vrål och han skyndade snabbt på stegen för att komma fram så att han kunde stilla varelsens hunger på blod.