Jag brukar fantisera ihop början till en plot först. Jag skapar världen i huvudet, personerna och leker fram en historia. När jag var liten gjordej jag det bokstavligen; jag föreställde mig själv som huvudpersonen. Nu på sistone gör jag det bara mentalt.

När jag fått en idé om hur jag vill ha historien ungefär skriver jag ner en sammanfattning om den plot jag kommit fram till i listform. Som sagt är det nog väldigt viktigt med ett skelett så man vet vart man är påväg. Annars är det lätt att tappa bort sig bland alla svängar som historien tar.

Efter att jag skrivit den där listan har jag planerat klart. Spontaniteten får styra när jag vill skriva, hur jag vill skriva och vad jag vill skriva. Då kan jag skriva hur mycket jag vill, babbla på och "spy" ut ord helt enkelt. Några veckor, eller månader, senare har texten mognat och jag kan sätta mig ner och välja ut vad jag tycker är viktigt och essentiellt för historien. Då kan jag också få för mig att flytta runt på hela stycken eller händelser, så att flytet i texten blir bättre.

För att lyckas med att skriva en sammanhängade text eller bok måste man ha en bra blandning av spontanitet och planering, tror jag.

Planering, för att inte tappa bort sig i tankehavet, och spontanitet, för att inte låsa sig och skapa begränsningar.

Ord av visdom. Det låter väldigt klokt! Tack för råd :)

Varsågod :)

haha, såg nu att jag muppat till grammatiken ordentligt i inlägget, att du lyckades få ut något vettigt av det är ett mirakel… x)

Hahah

Ska man skriva publicerbart så måste man jobba med texten så den blir läsbar och intressant även för andra än en själv. Samtidigt så är kreativitet, spontanitet och fantasi nästan en förutsättning för att man ska komma på något att skriva om.

Olika författare jobbar på olika sätt. En del utgår från ett tydligt Synopsis, "exakt så här ska jag skriva", andra flödesskriver, spontanskriver och försöker hitta sina romanfigurer på ett avspänt sätt.

Läser man äldre böcker om skrivande som rekomenderas ofta att man ska utgå från en tydlig plott, kapitel för kapitel. Det här kommer att hända i boken, sida för sida. Ordning och reda och skrivdisciplin.

I andra böcker om skrivande som betonas den kreativa processen, Skrivövningar och flödesskrivning. "Skriv som du tänker och som du känner för". Blir det ingen roman eller ens en diktsamling så mår du iallafall bra av att skriva den här typen av texter. Att skriva för sin egen skull borde vara lika acceptabelt och tillåtet som att renovera en veteranbil,  sjunga i kör, ägna sig åt stavgång eller motionssimning, för att inte tala om all den tid som läggs ner på slötittande på TV, planlöst surfande och sociala medier.  Det är kanske dags att ersätta Luther med en ny form av kreativ andlighet? Man måste inte disciplinerat skriva en bok enligt alla konstens regler, det är OK att leka lite för att må bra också.

Jag tror på "framtvingad" kreativitet, den typ av kreativa processer som uppstår när man tvingar sig själv att förhålla sig till ett visst ord eller en bild. Att skapa en historia eller en dikt kring något jag inte valt helt själv ger mig mer än att bara flödesskriva om hur jag känner mig.

Den amerikanska psykiatrikern Judith Orloff har identifierat fyra olika personlighetstyper

• den logiskt rationella som väger för- och nackdelar och följer sin handlingsplan
• känslomänniskan dramaqueen som alltid visar starka känslor
• klippan en stabil person som tar hand om andra
• empatikern en känslig person som läser av och tolkar omgivningen och känner på sig saker, omgivningen tycker empatikern är överkänslig

Jag har funderat lite på om hennes personlighetstyper kan tillämpas även när det gäller kreativitet och skapande. Den logiskt rationella personen skriver deckare med väl genomtänkt intrig. Känlsomänniskan skriver Dikter om kärlek och uppbrott. Klippan skriver självhjälpsböcker eller handböcker om sin favorithobby medan empatikern sitter och flödesskriver någonstans. Orloff själv är empatiker. Icke-empatiker kan ha svårt att hänga med i hennes resonemang.