Det är ju en väldigt stark och gripande text du skrivit och det absolut viktigaste är ju att man har en historia att berätta och något att säga. Fundera på varför du inte tycker att "den är något att hänga i granen".

Så den går att lämna in till läraren utan att få ett stort "fel" på den?
Tja, jag börjar gilla den mer och mer jag läser den :)

#2 det enda grammatiska jag tänkte på var att du i början skriver i nutid, sedan växlar du till dåtid, som du sedan håller dig till i resten av novellen.

Fanny hör när tåget kommer emot henne. Hon tar ett steg närmare brons slut förberedd på att hoppa, men i sista sekund tar hon ett steg bak och går hem igen. När hon är hemma så försöker hon att få tag på Marcus men han svarar inte när hon ringer honom och inte heller på hennes sms. Med tårarna rinnande ner för hennes kinder lägger hon sig i sängen och somnar. Hon vaknar utav att mobilen ringer. Det var Marcus, Fanny tar upp mobilen och svarar.

Stycket ovan är i nutid
- Hej
- Hej, det är Marcus. Du hade ringt
- Ja, varför svarade du inte?
- Jag hade inte lust att prata med dig just då.
- Vad är det med dig egentligen?
- vad det är med mig? Det är ju något med dig
- Okej, hejdå!

Och här byter du till dåtid.
Fanny la på och slängde mobilen i golvet. Hon la sig ner i sängen igen och började gråta och tänkte, vad är det för fel på honom? Varför gör han som han gör? Varför lever jag? Fanny hade många frågor men hade inte svar på någon.

Kanske kan du utveckla slutet lite mer? För mig när jag läste det hände allt väldigt hastigt, och jag förstod inte riktigt vad som hände först.

Annars på det stora hela tycker jag att du har skrivit en bra och gripande novell. Blev nästan lite tårögd när jag läste.

Lycka till med skrivandet i framtiden :)

#3
Tack för att du sa det, det skulle jag aldrig tänka på men läraren hade ju gjort det med en gång.

Men ska jag ha i dåtid eller nutid?

Fanny hörde när tåget kom emot henne…
Eller
_Fanny hör när tåget kommer emot henne…
_
Och om det ska vara i nutid så blir det väl typ
Fanny lägger på och slänger mobilen i golvet. Hon lägger sig ner i sängen iden och börjar gråta och tänka… ? :)

Jo, det kan jag försöka göra.. att det ska hända mer efter det som hade hänt med fanny eller precis innan dom hoppar?

Tack så jätte mycket för att ni hjälper mig! :)

#4 eftersom att du skrivit resten av novellen i dåtid rekommenderar jag att du ska skriva i det, då slipper du ändra så mycket :)

Såhär skulle jag ändra första stycket (Slänger även in en del tips mellan paranteserna):

Fanny kunde höra hur tåget kom emot henne.(Vad tänker hon här? Hur skulle det kännas för dig om du stod och övervägde att ta ditt liv?) Hon tog ett steg närmare brons slut förbereddpå att hoppa, men i sista sekund backade hon ändå tillbaka och gick hem igen (Den här meningen är lite knepig. Fundera på hur du kan "fylla ut den", dvs göra den mer detaljerad. Jag tror att det blir enklare att läsa isf).

När hon kom hem försökte hon att få tag på Marcus men han svarade inte, varken när hon ringde eller smsade (Vad tänker hon om Marcus i den här situationen) Med tårarna rinnande ner för hennes kinder lade hon sig i sängen och somnade.

Några timmer senare vaknade Fanny utav att mobilen ringer. Det var Marcus, (Hur reagerar hon här? Blir hon glad, nervös, arg, ledsen? Beskriv känsla! Vad tänker hon?) och hon plockade upp mobilen för att svara.

Om du vill så kan jag hjälpa dig med att gå igenom resten av novellen också på samma sätt, men bara om du vill :)

#4
Tack så jätte mycket! Ska sätta mig och ändra den nu :)

Du får gärna fortsätta, om du vill :)

Något i denna stilen?

Fanny kunde höra hur tåget kom emot henne. Hon kände att detta var hennes sista utväg för att göra allt bra igen. Hon tog ett steg närmare brons slut förberedd på att hoppa, men när tåget var så nära att det var dags att hoppa så backade hon undan och gick hem. När hon kom hem så försökte hon att (?) få tag på Marcus men han svarade inte, varken när hon ringde eller smsade. Fanny förstod inte varför Marcus inte svarade, Fanny blev ledsen och tyckte att Marcus var väldigt oshysst som inte svarade henne. Med tårarna rinnande ner för hennes kinder lade hon sig i sängen och somnade.

Några timmar senare vaknade Fanny utav att mobilen ringer. Det var Marcus, Fanny blev förvånad men samtidigt otroligt glad över att han hörde av sig, och hon plockade upp mobilen för att svara.

Okej, here we go då! :D

Förresten, lägg gärna ut den ändrade novellen också, skulle vara jättekul att se hur slutresultatet blev :)

I skolan nästa dag ville inte Fanny prata med någon. Hon visste inte hur hon skulle bete sig efter allt som hade hänt igår.

RADBYTE

På rasten hörde Fanny någon som ropade på henne. Hon vände sig om och såg Marcus stå längre bort. Han började gå mot henne och Fanny (hon istället för Fanny) gick mot honom. När dem (De) möttes så kramade Marcus henne men Fanny ville inte krama honom så hon backade undan. (alt. När de möttes så lade han armarna om henne och kramade till hårt, men hon ville inte krama tillbaka) Hon hade hoppats på något mer än bara en kram men han lämnade henne  efter kramen (alt. ..men han lämnade henne utan att säga ett ord).

RADBYTE

När hon kom in i klassrummet satt alla och skrattade. Hon visste inte varför men hon kände ett stort hat mot henne. (Beskriv hennes klasskompisar! Gester, blickar. Sitter verkligen alla och skrattar? Kanske dom fnissar, ser hånfulla ut?) Fanny gick och satte sig på sin plats och började gråta (hur gråter hon? Störtflod, snyftningar, tårar som rinner ner på kinden. Börjar hon gråta med en gång, eller försöker hon hålla emot?), hon visste inte vad hon skulle göra för att få allt att fungera med det var för mycket för henne just nu. (Här bryter hon ihop. Det är intressant att beskriva, hur hennes känslor tar överhanden, hur hon tappar kontrollen och börjar skrika.

Fanny vaknade upp på sjukhuset, hon visste inte vad som hade hänt eller vad hon hade gjort. (Hur ser hennes första synintryck ut? Ligger hon ensam i ett rum eller är det fler där? Har hon ont någonstans? Är hon rädd? Hur skulle du känna om du helt ovetandes vaknade upp i ett sjukhusrum?) Hon låg där i sin säng länge utan att någon som sa något om vad som hade hänt, men efter en stund sa Marcus, som hade följt med henne till sjukhuset (Var sitter Marcus? Står han? Hur ser han ut? Vekrar han orolig?)
- Hur mår du? (Hur låter hans röst?)
-Ingen aning, jag känner mig mest förvirrad. Varför är jag här, vad har jag gjort den här gången? (Pratar hon snabbt, sluddrigt, trött?)
-Du var sjukt långt borta i dina egna tankar att du inte visste vad du gjorde. Du hade lagt (la) dig mitt på golvet i klassrummet och skrikit (skrek) "döda mig" flera gånger. Vi visste inte vad du höll på med så vi åkte hit så vi kanske kunde reda ut det. (Borde dom inte åkt till sjukhuset för att dom blev rädda? Det låter lite formelt att han skulle säga så, eftersom att han är ganska ung och dessutom hennes kompis. Nu låter det mer osm om han är hennes läkare :P)
-Nej, inte igen. Jag hatar när jag gör det, det är sjukt läskigt. Men jag vet egentligen inte vad som händer men jag har tydligen gjort det många gånger. -Men det har jag aldrig märkt när jag var med dig. -Nej, men i ditt sällskap så mådde jag bra, men nu när vi har bråkat och allt så mår jag dåligt och får alla möjliga tankar som inte går att beskriva. -Så det är så det ligger till, det trodde jag aldrig om dig. Du verkar alltid må bra och alltid lika glad -Okej, då vet du något mer om mig. Men kan vi åka hem ni? -Ja, vi går och pratar med läkaren.

(Den här konversationen är jag säker på att du kan bygga ut ännu mer! Sätt dig själv in i rollen som Fanny. Föreställ dig att det är du och en killkompis i samma situation som pratar, och läs upp den här konversationen ovanför. Jag är ganska säkre på att du kommer märka att du inte alls skulle vilja säga sådär. Tänk dig istället hur DU skulle säga och hur han skulle svara, om ni pratade här i verkligheten. Skriv sen ner exakt det som ni skulle kunna säga i verkligheten på papper och läs upp det för dig själv igen. Fundera sen på vad du skulle kunna ändra.

Något du också kan tänka på är att beskriva hur de pratar, om hur de verkar känna sig, hur Fanny uppfattar Marcus. Du kan också låta läsaren få en liten hint om att de blir tillsammans igen, tex att de lämnade sjukhuset hand i hand, att de kysser varandra ute på sjukhusparkeringen, eller, ja, hitta på något! :D )

Efter det som hände med Fanny så blev hon och Marcus tillsammans igen. Fanny (hon) kände sig älskad och mådde mycket bättre (Började må bättre) igen.

(Här kan du slänga in en händelse, tex om skolan. KAnske Fanny och Marcus sitter bredvid varandra i klassrummet, och någon ger dom en hånfull blick, och Marcus säger att Fanny inte ska bry sig om dom , att han älskar henne. Kanske följer han henne hem efter skolan och så skiljs de åt utanför hennes hus, trots att hon inte vill?)

Marcus ringde Fanny senare på kvällen (Vilken kväll är det här? Många kvällar senare, veckor, månader?).
-Du, Fanny, jag älskar dig, men jag klarar inte av allt längre det är bara för mycket. (Det här tyckte jag var det enda egentligen lite otydliga i novellen. Vi vet att Fanny mår dåligt, men varför mår Marcus dåligt? Blir han mobbad fast Fanny inte vet om det? Händer det något chockartat i hans liv som gör att han inte orkar mer? Det skulle vara jättebra att få en liten hint om att han mår dåligt och varför, antingen innan, under, eller efter mobilsamtalet.)
- vad menar du nu? (Vad händer inom Fanny nu? Börjar hjärtat slå hårt? Anar hon vad han ska säga?)
- Tåget kommer när som helst, jag står på samma bro som du gjorde. (Hur låter hans röst? Är den ostadig, sorgsen, arg?)
Fanny började gråta (hur gråter hon?) och sa
-Jag kommer, tänker inte leva utan dig. (Är hon förtvivlad nu?)
-Nej, stanna hemma.  (Är han förtvivlad? Kanske ska han be, ännu mer? Gör som den förra konversationen; sätt dig in i situationen och läs upp dialogerna för dig själv.)
Marcus försökte att stoppa henne från att komma men Fanny la på och sprang till bron (Beskriv platsen, är det mörkt, kallt, ljust, finns det gatlyktor m.m) . När hon kom dit såg hon inte Markus någonstans.(Hon kunde inte se Marcus någonstans, hon var ensam) Hon hör när tåget kommer emot henne, hon tar ett steg närmare brons slut. Hon ser Marcus ligga nere på rälsen. Fanny hoppar och livet tar slut. (Här är det tillbaka till nutid. Såhär skulle jag ha ändrat det till dåtid [Kopiera INTE, det är bara en idé om hur man kan skriva, låt det inspirera istället]:

Hon visste att tåget snart skulle vara här, hon kunde höra det i fjärran. Men var var Marcus? Försiktigt tog hon ett steg närmare brosräcket. Hon lade händerna på det kalla träet och lutade sig över kanten, blickade ner mot bron. Långt nere, säkert 10 meter under henne kunde hon skymta hur rälsen glittrade i det orangea skenet från gatlyktan bredvid henne. Det gick knappt att se om någon människa låg där. Kanske, kanske han inte hade hoppat. Kanske hade han hade gått hem. Kanske var det här bara ett grymt skämt.

Hjärtat slutade slå för en sekund.

Det var inte ett skämt.

Det var inte en mardröm.

Rakt nedanför henne låg ett tygbylte, till hälften skymt av brons skugga. Hon kände genast igen Marcus röda tröja och hans vita skor. Han vred fortfarande lite på sig, och hon kunde svära på att han kved om hon lyssnade noga. Den idioten. Han kunde inte ens vänta tills tåget kom.

Hade inte situationen varit som den varit hade hon skrattat åt hans otålighet. Nu förvandlades bara skrattet till en smärtsam påminnelse om att hon aldrig skulle få skratta tillsammans med honom igen.

"MARCUS! Marcus, jag räddar dig, jag lovar! Bara, bara vänta där!"

Paniken bultade i bröstet när hon kastade sig nerför trapporna, men det var försent. Bara hundra meter bort sken tågets framlysen lika klart som en dödsbringande komet påväg att störta mot markytan. Det var för långt från trappan till rälsen för att hon skulle hinna ta upp honom därifrån. Om ynka tio sekunder skulle allt hon hade att leva för vara borta för evigt, såvida inte…

Fanny tog sats, siktade och sprang med all den kraft hon hade kvar mot rälsen, fast besluten om att inte lämna honom. Hon visste vad hon ville nu, och inget, inget kunde stoppa henne.

Tåget mullrade som åskan och de starka lamporna brände hennes kropp som tusen solar.

Sedan var det ingenting.

Okej, som du ser har jag fixat och trixat med en hel del. Det är INTE för att du har skrivit det dåligt, utan mer som lite inspiration om hur det kan se ut. En eftertanke liksom. Du får själv avgöra hur du vill skriva! :) Rent grammatiskt finns det enligt mig inte speciellt mycket fel, bara något minimalt hit och dit.

Du får ursäkta också om det blev lite långt, men jag tycker verkligen att det är jättekul att göra sånt här! Kanske är svenskalärare ett framtida yrke för mig, hehe ^^

tack, jag ska skriva om den nu så jag lägger in den när den är klar.
Du är jättesnäll som gör detta!

Och ja, du kanske kommer att stå framför en klass och prata om det här när du blir äldre/eller ditt nästa jobb (Vet inte hur gammal du är :$). :)

#7 Oj , vilken skillnad på en gång! Tycker att det blev riktigt, riktigt bra faktiskt! Finns dock två små saker jag skulle ändra på:

Fanny förstod inte varför Marcus inte svarade, Fanny (hon) blev ledsen och tyckte att Marcus var väldigt oschysst som inte svarade henne. Den här meningen går utmärkt att dela upp i fler. Det blir ganska mycket upprepningar i en och samma mening, och det förstör sammanhanget lite. Tex: istället för att skriva oschysst kan man skriva att hon tycker att marcus är en idiot som ignorerar henne, eller liknande.

Några timmar senare vaknade Fanny utav att mobilen ringer (utav mobilens ringsignal, eller utav att mobilen ringde. Ringer funkar inte då det är nutid). Det var Marcus, Fanny blev förvånad men samtidigt otroligt glad över att han hörde av sig, och hon plockade upp mobilen för att svara. Här kan man istället korta ner meningen och dela upp: Det var Marcus. Hon blev förvånad men samtidigt otroligt glad över att han äntligen hörde av sig. Snabbt plockade hon upp mobilen för att svara)

#9 jag är 17 så går gymnasiet nu :) dock tror jag inte att jag skulle vilja undervisa för högstadiet eller gymnasiet heller för den delen, i den åldern är man inte alltid snäll mot sina lärare ;)

Som sagt, det här är bara roligt! Och dessutom är det en win-win-situation; du får en massa tips till ditt skrivande, och jag får också idéer om hur jag kan förbättra mitt eget skrivande :)

#10
tack för att du sa det, jag är expert på att ändra dåtid och nutid. Läraren klagar på mig hela tiden.. hehe .. :p

#11
Okej, jodå. Både du och jag lär oss ju något. Du har till och med fått mig att försöka skriva i dåtid hela tiden, och jag hoppas att jag har lyckats.. jag vet inte riktigt, men kanske. Om jag har tur :)

Jag tänkte på slutet, kan jag ändra heelt så att det är Fanny som ringer marcus och säger att hon ger upp och att det är marcus som inte kan leva utan fanny osv.. ? :)

RUBRIK!

Fanny kunde höra hur tåget kom emot henne. Hon kände att detta var hennes sista utväg för att göra allt bra igen. Hon tog ett steg närmare brons slut förberedd på att hoppa, men när tåget var så nära att det var dags att hoppa så backade hon undan och gick hem. När hon kom hem så försökte hon att få tag på Marcus men han svarade inte, varken när hon ringde eller smsade. Fanny förstod inte varför Marcus inte svarade, hon blev ledsen och tyckte att Marcus var en idiot som bara ignorerade henne. Med tårarna rinnande ner för hennes kinder lade hon sig i sängen och somnade.

Några timmar senare vaknade Fanny utav att mobilen ringde. Det var Marcus. Fanny blev förvånad men samtidigt otroligt glad över att han hörde av sig. Hon plockade snabbt upp mobilen för att svara.
- Hej
- Hej, det är Marcus. Du hade ringt
- Ja, varför svarade du inte?
- Jag hade inte lust att prata med dig just då.
- Vad är det med dig egentligen?
- vad det är med mig? Det är ju något med dig
- Okej, hejdå!
Fanny la på och slängde mobilen i golvet. Hon la sig ner i sängen igen och började gråta och tänkte, vad är det för fel på honom? Varför gör han som han gör? Varför lever jag? Fanny hade många frågor men hade inte svar på någon.

I skolan nästa dag ville inte Fanny prata med någon. Hon visste inte hur hon skulle bete sig efter allt som hade hänt igår.

På rasten hörde Fanny någon som ropade på henne. Hon vände sig om och såg Marcus stå längre bort. Han började gå mot henne och hon gick mot honom. När de möttes så lade han armarna om henne och kramade till hårt, men hon ville inte krama tillbaka. Hon hade hoppats på något mer än bara en kram men han lämnade henne utan att säga ett ord.

När hon kom in i klassrummet satt alla och skrattade, alla förutom en nörd som satt och läste en bok. Hon visste inte varför men hon kände ett stort hat mot henne. Alla gav Fanny en hånfull blick innan hon gick och satte sig på sin plats och försökte förstå vad som hände, hennes tårar började rinna sakta ner för hennes kinder. Hon visste inte vad hon skulle göra för att få allt att fungera med det var för mycket för henne just nu. Utan medvetande så drog hon sig sakta mot golvet, hon letade efter en bra plats. Hennes hjärta bultade hårt och snabbt och hon hade inte en aning om vad hon gjorde. Hon satte sig på golvet med en duns, i samma sekund så lade hon sig ner och började skrika. Först förstod ingen vad hon sa, men sen blev det högre och högre och tillslut så högt att lärarna kom och undrade vad som hände.

Fanny vaknade upp på sjukhuset, hon visste inte vad som hade hänt eller vad hon hade gjort Hon kollade långsamt runt i sitt rum och hon hittade Marcus sittandes vid hennes högra sida av sängen. Hon petade lite lätt på honom och han flög upp. Fanny hade hoppats på ett hej, men han stod bara bredvid henne och tittade på henne. Hon var rädd, rädd över vad som skulle hända, och vad han och läkaren skulle säga när läkaren kom in. Hon låg där i sin säng länge utan att någon som sa något om vad som hade hänt, men efter en stund sa Marcus, som stod bredvid henne med en orolig blick. Hans röda tröja matchade hans ansikte, han var röd som en tomat medans han pratade med henne.
- Hur mår du? Frågade Marcus tyst
-Ingen aning, jag känner mig mest förvirrad. Varför är jag här, vad har jag gjort den här gången? Sa Fanny snabbt
-Du var sjukt långt borta i dina egna tankar att du inte visste vad du gjorde. Du la dig mitt på golvet i klassrummet och skrek "döda mig" flera gånger. Vi blev rädda över vad du höll på med, så våran tyskalärare körde oss hit.
- Fan, jag hatar när det händer. Jag har ingen aning om vad som händer med mig och jag vet inte vad jag gör.
- Nej, vi märkte det. Du var helt borta. Har det hänt fler gånger? Frågar Marcus lugnt
- Ja, tydligen så har det. Fast jag har aldrig vaknat upp här.
- okej, jag vet ingen gång som du har gjort det.
- äh, det vet inte jag heller. Jag vill bara åka hem nu, kan vi inte göra det? Varför är jag här om inget ska hända? Undrade Fanny med en bestämd röst
- Jag vet inte varför det inte händer något, ska jag hämta en läkare?
- Ja, gör det

När läkaren och Marcus kom tillbaka så frågade läkaren hur Fanny kände sig och hur hon mådde. Hon svarade att hon mår bra och att hon bara vill åka hem.
Läkaren sa att de fick åka hem.

På vägen ut gick Fanny och Marcus nära varandra fast de var tysta. Väl ute på parkeringen frågade Marcus hur de skulle komma hem.
- Äh, vi kan väl gå till stationen och kolla om det går någon buss, föreslog Fanny
- Javisst, det gör vi.
Fanny gav Marcus en kram innan dom gick mot stationen.
När de var framme vid stationen stod deras buss där, den skulle gå om 2 minuter.
Marcus och Fanny började springa och i sista sekund hann de med bussen. Fanny gick av före Marcus, fast innan hon gick gav Marcus henne en puss och sa hejdå.

Efter det som hände med Fanny så blev hon och Marcus tillsammans igen. Hon kände sig älskad och började må bättre. De hade träffats utanför Fannys hus på väg till skolan, de gick och höll varandra i handen och alla tittade på de med hånfulla blickar fast de brydde sig inte om dem utan fortsatte att gå. Efter skolan följde Marcus med henne hem och de skiljdes utanför hennes hus, fast hon ville inte. Marcus gav Fanny en puss och en kram och gick vidare hem.
Lycklig skuttade Fanny in till sitt rum, när hon öppnar dörren ser hon hur stökigt det är. Hon skiter i det och går och sätter sig i sängen.

Senare samma kväll ringde hon Marcus med gråten i halsen.
- Du, Marcus, Jag älskar dig men jag klarar inte av allt längre det är bara för mycket.
- Vad menar du nu? Marcus blir chokad över det hon säger och försöker lugna ner sig själv.
- Tåget kommer när som helst, jag står på samma bro som jag gjorde förra gången. Säger Fanny snyftande.
Marcus började gråta, för första gången inför Fanny, och sa
- Jag kommer, tänker inte leva utan dig.
Marcus blir förtvivlad och förstår inte alls vad hon menar.
- Nej, stanna hemma. Ditt liv är värt att leva, det är inte mitt. Du klarar dig utan mig, jag lovar. Du har ett fantastiskt liv och utan mig så blir det ännu bättre, du kommer slippa mina problem och allt. Så snälla, stanna hemma. Säger Fanny känslosamt och hoppas att han förstår. Fanny gjorde allt för att stoppa honom men Marcus la på och sprang till bron.

Han möttes utav en kall vind. Det var mörkt fast med ett litet ljus av en gatlyckta kunde han se var han gick. Han gick runt en stund, förvirrad och visste inte vad han gjorde. Men efter en stund hörde han ett skrik, ett högt och gällt skrik. Han visste inte var det kom ifrån men han hörde det flera gånger, på darrande ben gick han mot brons slut, han tog snabbt tag i brons räcke, det var blött och kallt. Han tittade ner på rälsen, vad är det som ligger där? undrar han. Men snart slår det honom, det är Fanny. Hennes skrik, hennes smärta. Marcus får panik, han ser ljuset ifrån tåget och hör hur tåget tutar på Fanny men hon kan inte röra sig. Hon vill, men hon kan inte. Marcus börjar springa, han springer och snubblar på en sten. Han skrapar upp knäna så de blöder mycket och han kan inte känna foten, men trotts allt så fortsätter han springa. Men han inser att det är försent, han skyndar sig ner. Han ger Fanny en kyss, en blodig kyss, innan han lägger sig ner bredvid henne och håller henne i handen. Fanny säger något, men Marcus kan inte förstå vad det är. Han säger att han älskar henne och ljuset blir starkare och starkare och allt skakar. Marcus håller Fanny hårt i handen

Sedan var allt borta, livet, kärleken, hoppet, allt…

Här är den, myycket längre än vad vi egentligen skulle få skriva.. 4 sidor på vanligt papper eller en sida på dator. Detta är säkert 6 sidodr på papper och 3 sidor på dator.. jaja, hon sa att några sidor mer gör väl inget.. tror jag, vi säger det iaf

#12 Det är därför det är bra att andra kan läsa igenom innan man lämnar in till läraren, så slipper dom klaga :D

Jag vet inte om det finns något direkt knep som kan hjälpa när det gäller att inte blanda tidsformer, men när du läser igenom det så kan man försöka tänka på känslan i texten, att man lever sig in, typ som när man tittar på en film. "Känn igenom" båda tidsformerna och se vilken sorts film de bildar i huvudet på dig.

Min "nutids-film" blir typ mer direkt, som om det är JAG som gör allting. Min "dåtids-film" blir mera åt betraktarhållet, att jag ser någon göra något. När jag läser en text jag skrivit som hoppar mellan dåtid och nutid hoppar det också mellan de här två filmerna, och då märker jag på en gång att det är fel. (Det är ju liksom ganska stor skillnad på att se en händelse med egna ögon och att se samma händelse på tv, och man skulle märka direkt att det bytte).

Jag tycker att det låter som en bra lösning, men då måste du beskriva i texten innan att hon fortfarande är deprimerad , att hon inte orkar med mobbingen (alltså det som skulle kunna få henne att hoppa) innan, så att det inte blir förvirrande :)

#14
Ja, sant. Det ska jag tänka på .. typ :)

Ajdå, det kunde du sagt.. liiite tidigare?
Jaja, jag får skriva det sen när jag vet var det ska sitta.. tror jag får ta det imorgon isf eller något, jag känner mig rätt blind på den där novellen just nu känner jag.. eller en sista ändring kan jag nog göra utan att min hjärna exploderar :)

#15 nämen, åh, nu ser jag ju den nya novellen! förlåt, såg den inte förut (innan inlägg #14) :$ så stryk mitt sista inlägg ;)

Den redigerade är jätte,jätte,jätte,jättebra! Stor skillnad, stor förbättring på både Dialog, miljöbeskrivning.. ja, allt! Tänk att du skrev det här på bara en kväll!

Jäkligt bra jobb!

Jag lovar att du kommer att få ihop det här till något grymt bra :D

#16
tack, bra att den har blivit bättre!
Och allt är ju för att du har hjälpt till, tack så jätte mycket, igen  :D

Lite utav det sista stycket, är det nutid?
Haha.. isf så får jag ändra det.. jag är lite trött just nu, så jag vet inte. Men jag vill se vad du/ni tror och tycker. :)

#18 det har du rätt i, sista stycket är i nutid, så det måste du ändra . Men, nu upptäckte du ju det själv, det är bra :D

btw, om du skriver novellen i Times new roman (på dator då), med storleken 10 och i formatet "Inget avstånd" så blir det bara 2 sidor text på dator ;)

#19
tack! :)

jag tänkte fråga , har du någon idé på en rubrik? :) eller ett namn på den eller vad man ska kalla det, jag är verkligen inte bra på sånt.. :p

#20 Rubriker är alltid knepiga. Är det något speciellt ord du tänker på när du läser novellen? I så fall kan du använda det i rubriken :)

Btw, har du läst någon av mina noveller? Dom finns i trådarna "Ny här på skrivlust" och "Rubriklös novell" :)

#21
Näe, inte speciellt ord. jag får fundera vidare på det :)

inte än, men jag kan göra :D

Vad duktig du är Bea28.

Rubriktips som ofta fungerar; utgå från någon låttitel eller sångtext, som anknyter till det du skriver om.

Läs igenom din novell / text snabbt och markera de ord som du känner betyder mest eller är viktigast och använd någon av dem som titel till texten.

#23
tack, jag ska se om det fungerar :)

hm..

hoppet ute ?
livet borta ?
inte ett ord ?

Alltså.. det här går inte, jag kommer verkligen inte på något alls!

#25 Det sista förslaget tycker jag, eftersom det är mer antydande, än de två andra. De två första förslagen säger kanske lite för mycket och tar bort en del av spänningen med att läsa, då man som läsare får en stark känsla för vad som kommer att hända.

Har du lämnat in novellen än? :D

jodå, har inte fått tillbaka den än.
Men hon sa typ 5 min efter att jag lämnat in den,
jag började läsa den med en gång och kunde nästan inte sluta..

:D

#28 åååh underbart! :D det är typ en av de bästa reaktionerna man kun få ju ^^

#29
ja, precis! så jag längtar tills jag får tillbaka den :)

#30 det kan jag förstå :)

Sådär, fick tillbaka den igår för att vi skulle ha nationella idag.. 

jag hade inte förväntat mig speciellt jätte mycket faktiskt men ett G+ är  mer än vad jag trodde, det är lite blandning på nutid och dåtid trotts allt och lite andra gramatiska fel + att den va liite för utdragen eller vad hon sa, typ att det blev lite väl tröttsamt typ vet inte riktigt men det blev väl lite väl mycket eller vad man ska kalla det. Jag märkte det också när jag läste det med en gång när hon hade kommenterat och allt så märkte jag ju hur fel det var.

men men, jag är glad över det faktiskt ändå.. tack för hjälpen som sagt :)

Kollade betygskriterierna i svenska år 9 på skolverkets hemsida utan att bli så mycket klokare på hur lärarna tänker och hur de sätter betyg på en uppsats. Min erfarenhet från gymnasiet var att lättare att få högt betyg om man skrev "kultursidestjusiga" debatterande uppsatser än om man skrev mer skönlitterärt, berättande och fantasifullt.

http://www.skolverket.se/sb/d/2386/a/16138/func/kursplan/id/3890/titleId/SV1010%20-%20Svenska

Kriterier för betyget Väl godkänt
Eleven arbetar medvetet med sitt språk för att göra det mer uttrycksfullt, korrekt och tydligt både i tal och skrift.
Eleven argumenterar i diskussioner och grupparbeten för den egna åsikten, ställer frågor som hör till ämnet, lyssnar på andra och granskar sina egna och andras argument.
Eleven anpassar sitt sätt att läsa efter syftet med läsningen och efter textens art samt anpassar i både tal och skrift sin text till mottagare och syfte.
Eleven gör enkla analyser av innehåll och form hos olika slags texter och använder och behärskar bland annat ord för olika genrer och berättartekniker samt vanliga grammatiska termer.
Eleven använder skrivandet för att ge uttryck för tankar, åsikter och känslor och som ett redskap för kommunikation.
Eleven använder sig av olika källor för att bilda kunskap, granskar och värderar dem samt sammanställer sina resultat så att de blir tillgängliga för andra.
Eleven gör jämförelser och finner beröringspunkter mellan olika texter och tolkar och granskar budskap i olika medier.
Kriterier för betyget Mycket väl godkänt
Eleven uttrycker sig säkert, välformulerat och med tydligt sammanhang i tal och skrift.
Eleven har bredd i sin läsning, gör jämförelser och relaterar det lästa till egna tankar och erfarenheter av olika slag samt visar ett personligt förhållningssätt till texterna.
Eleven tolkar och värderar med originalitet och precision texter av olika slag.
Eleven är lyhörd för och reflekterar över stilistiska variationer och olika sätt att uttrycka sig i tal och skrift.

#33 Jag håller med dig. Jag har jättesvårt för att skriva annat än skönlitterärt eller faktatexter, och trots det envisas min lärare med att vi hela tiden ska skriva krönikor och "utredande uppsatser". Jag blir galen på det. Ensidigare lärare får man leta efter!

#32 Vad roligt att du blev nöjd med betyget :) fick du ingen positiv feedback?

Det är bra ändå att du ser vad som blivit fel, då kan man alltid tänka på att inte göra samma misstag nästa gång du skriver, och med all säkerhet kommer nästa novell att bli ännu bättre! :)

#34
jodå, jag fick allt lite positivt också. Så som att jag börjar mitt i en händelse och att jag fick med någorlunda bra dialoger och lite sånt. (:

ja, precis. Jag älskar sånt här när jag kan skriva, vilket jag verkligen gillar, utifrån det jag själv vill och tycker och sedan få kritik och betyg på det.. det är det bästa. Jag bryr mig inte direkt mycket om betyget utan mer om att jag ska göra mitt bästa och sedan få det jag behöver tänka på till nästa gång och sedan försöka att bli bättre.
Jo visst, jag skriver ju aldrig något som gör att jag får underkänt men ja, jag tror att ni förstår vad jag menar ändå. (:

#35 vilken härlig inställning du har :) det är precis så man bör tänka antar jag, framåt hela tiden! på det sättet utvecklas man bäst . Jag är säker på att om du forsätter att göra ditt bästa, tar åt dig av den konstruktiva kritiken du får och sedan övar mycket så kommer du nog att bli en riktigt grym skribent i framtiden! :)

#36
jo, jag tror också det.. att tänka framåt är det bästa. tja, om jag kommer bli så riktigt grym vet jag inte, kanske om jag lägger lite mer tid på det än vad jag gör så kanske.. men annars så gör jag det bara för att jag tycket det är roligt och inget mer med det liksom.
Men jag vill ju kunna skriva så att folket förstår vad jag menar och sånt men att "bli" något som har med sånt här att göra är nog inte riktigt min grej (:

#37 äh, jag tänker inte heller inte bli något som har med skrivande att göra. Dock, att kunna skriva som du säger "så att andra föstår" är väldigt viktigt i många sammanhang, och det är det jag också försöker fokusrera på. Men jag tycker att du redan skriver så att man förstår! :)

Tycker du att det är roligt att skriva så fortsätt med det, även om du inte vill bli författare eller liknande i framtiden. Jag till exempel skriver för att det är roligt och för att jag tycker om att underhålla andra med mina berättelser.